Herr talman! Denna debatt har visat att den
svenska utrikespolitiken har förändrats och att den
svenska säkerhetspolitiken är i förändring.
Jag läste den socialdemokratiska partimotionen
till riksdagen 1992 om Sveriges säkerhetspolitik.
Muren hade då fallit, Warszawapakten hade upplösts,
och Sverige hade sökt men ännu inte erhållit medlem-
skap i den europeiska unionen. Det finns ingenting i
den motionen som strider mot den säkerhetspolitiska
syn som Vänsterpartiet står för i dag.
Det var intressant att höra det som Lars Leijon-
borg sade, och kanske framför allt det som han inte
sade. Vad sägs om att stämma de ansvariga inom den
amerikanska administrationen för de brott mot
mänskligheten som har begåtts i mängder av länder?
Vad sägs om att kanske åtminstone framföra ett uns
av kritik mot behandlingen av fångar och mot inrät-
tandet av militärdomstolar som ska kunna utdöma
dödsstraff som inte får överklagas? Vad sägs om att
åtminstone uttrycka någon kritik mot det stjärnornas
krig som den amerikanska administrationen nu vill
bedriva och den största militära upprustningen i
USA:s historia som man vill få igenom? Vad sägs om
att åtminstone andas ett uns av kritik mot USA som i
sin senat har antagit ett lagförslag som innebär att
presidenten ges alla möjligheter att frita amerikaner
som ställs inför den amerikanska brottmålsdomsto-
len? Vad sägs om att åtminstone flytta fram positio-
nerna så pass att kritiken inte ensidigt riktar sig mot
länder i tredje världen eller länder som upprepade
gånger har kritiserats och ska kritiseras för brott mot
mänskliga rättigheter utan också mot världens star-
kaste militärmakt?
Slutligen till Marianne Andersson som frågade:
Hur ska Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och
Miljöpartiet kunna samarbeta? Och ni då, som ska
samarbeta med denne Natokramare Leijonborg?