Herr talman! Jag tycker att utrikesministern hade
rätt svaga argument mot Natomedlemskap. Det första
var att vi frånhänder oss beslutsrätt i en allians. En
fråga då är varför praktiskt taget alla länder i Europa
vill vara med i den här alliansen och vill avsäga sig
denna beslutsrätt.
Utrikesministern hade läst en högertidning som
kritiserade min parallell med Vitryssland. Det är klart
att högerpressen nu måste sluta upp bakom den här
doktrinen. Men i sak har jag ju rätt. Utrikesministern
får gärna korrigera mig om jag har missat någon
information från Moldavien eller någon annanstans,
men det är ändå så att de allra flesta länder i Europa
vill delta i denna allians. Men Lukasjenko håller sig
utanför såvitt jag vet och Vitryssland skulle naturligt-
vis inte kunna bli medlem.
Lars Ohly skildrar här det stora problemet som att
USA vill dominera och domptera resten av världen.
Det är en diametral motsats till vad många analytiker
och andra sitter och grunnar på runtom i världens
huvudstäder. Att isolationismen kommer att dominera
i USA och att USA kommer att avskärma sig från
omvärlden är det som man ser som den stora risken,
så även i det avseendet är Lars Ohly väldigt udda när
han räds ett amerikanskt engagemang i globala frå-
gor.
För mig är ett väldigt viktigt argument för Nato-
medlemskap att Sverige aktivt bör motverka varje
tendens till en ny klyfta mellan Europa och USA. En
sådan klyfta är ett mycket allvarligt hot mot världens
utveckling, mot demokratins utveckling och mot de
mänskliga rättigheterna. Därför ska vi motverka ris-
ken att USA blir isolerat och agerar på egen hand
genom att se till att deras internationella nätverk blir
så starkt och stort som möjligt. Det är därför som det
med min världsbild och verklighetssyn är så viktigt
att Sverige är en aktiv medlem också i den militära
allians där USA är med.
Det andra argumentet var kärnvapenparaplyet. Nu
kommer Ekéus utredning att komma först efter valet,
men när den kommer kommer det att framgå hur gott
Sverige har trivts under detta kärnvapenparaply. Vi
vet ju alla, och försvarsministern utvecklade detta för
ett par veckor sedan i ett TV-program som jag råkade
se, att svensk försvarsplanering bygger på möjlighe-
ten att Sverige i ett skarpt läge ska kunna samverka
med Nato och alltså dra direkt och aktiv nytta av detta
kärnvapenparaply.
Som framgår av utrikesdeklarationen har ju USA,
nu senast häromdagen, tagit nya steg för att avveckla
kärnvapen. Jag skulle vilja påstå att ingen militäralli-
ans har betytt så mycket för kärnvapennedrustningen
som just Nato. Det faktum att Nato knäckte den euro-
peiska kommunismen - förutom Lars Ohly då - har
ju möjliggjort en enorm kärnvapennedrustning. Så att
bara se Nato som något som upprätthåller kärnvapen-
rustningar tycker jag är en helt förvriden verklighets-
bild.
Vi behöver samverkan. Det är klart att det på pap-
peret innebär att man måste ta hänsyn till andra och
att ens egen beslutsfrihet naggas i kanten. Men i alla
andra sammanhang, t.ex. de som nämns i stycket
innan själva doktrinen i utrikesdeklarationen, Euro-
parådet, OSSE och EU, har vi gjort kalkylen att det vi
vinner i inflytande i kollektivet väl väger upp det
medlemskapet möjligen kan innebära i form av för-
lust av egen handlingsfrihet.
Detsamma gäller naturligtvis Nato. Dessutom är
det ju inte så att ett Natomedlemskap innebär att vi i
slutändan frånhänder oss beslutsrätt över vår utrikes-
politik i ett skarpt läge. Naturligtvis innebär den öm-
sesidiga förpliktelsen ett moraliskt åtagande, men
beslutsstrukturen är ju fortfarande sådan att varje
lands demokratiskt valda organ har att fatta beslut om
landets militära styrkor ska användas i en gemensam
aktion. Så även på den punkten tycker jag att Anna
Lindh demoniserar Nato.
Eftersom Anna Lindh förhoppningsvis har många
år framför sig i svensk politik tycker jag att hon ska
tänka sig för när det gäller vilka argument hon an-
vänder. Det kan mycket väl bli så att Anna Lindh
inom relativt få år kommer att få äta upp dessa argu-
ment och ångra dem.