Herr talman! När vi såg TV-bilderna den 11 sep-
tember av den fruktansvärda förödelsen efter den
fruktansvärda terrorattacken mot World Trade Center
och Pentagon förstod vi allihop att världen aldrig mer
kommer att bli sig lik igen. Vi stod inför tre olika
scenarier, som jag ser det.
Det ena scenariot var att det öppna samhället för
lång tid framöver skulle vara i ett strupgrepp där
terroristerna skulle kunna ställa politiska krav genom
hot och genom fortsatta terrorattacker kunna påverka
den internationella politiken. Vi trodde att vi ständigt
skulle få leva med ett hot från terrorister som försöker
att påverka den politiska dagordningen.
Det andra scenariot, som väldigt många oroades
inför, var att terrorattacken skulle leda till ett civilisa-
tionernas krig, att detta skulle vara den tändande
gnistan som skulle få fundamentalister på olika håll i
världen att strida emot varandra. Man talade om den
kristna världen mot den muslimska världen. Oron för
detta var naturligtvis stor.
Det tredje scenariot var kanske mer hoppfullt. Det
var att detta ändå skulle kunna vara en katalysator för
att skapa en förståelse över världen om att vi allihop
är beroende av varandra, att vi alla lever på denna
planet, att vi lever på en krympande jord tack vare
globaliseringen, att vi alla är beroende av varandra,
att vi måste skapa fler och bättre kontakter och större
förståelse. Vi måste skapa en rättvisare världsordning
där vi minskar de olika klyftorna.
Det började bra. USA visade en stor återhållsam-
het. Man kontaktade FN. Man undersökte noggrant
vilka som kunde ligga bakom detta terrordåd. Man
samlade ihop sig till en stor internationell koalition
mot terrorismen.
Detta har varit lyckosamt. Terroristernas nätverk
al-Qaida är sönderslaget till stora delar. Terroristbaser
i Afghanistan är stängda. Talibanregimen är vält över
ända. Vi har i dag ett FN som är oerhört starkt enga-
gerat i Afghanistan för att återuppbygga landet och
för att på det sättet få bort denna lilla varböld av ter-
rorattacker som kunde styras från Afghanistan.
Men det finns också en del oroande tecken. Det
första var när Nato för första gången utlöste sin arti-
kel 5, den ömsesidiga försvarsförpliktelsen, och ame-
rikanarna de facto tackade nej och bestämde sig mer
eller mindre för att man skulle utföra operationen i
Afghanistan på egen hand.
Lyssnar man på Bush låter det som att han har be-
stämt sig för att man även fortsättningsvis ska försöka
att driva kampen mot den internationella terrorismen
på egen hand. Hans tal till landet om ondskans axel-
makter måste från ett europeiskt perspektiv anses
vara mindre lyckat.
Europeiska unionen har t.ex. gentemot Iran för-
sökt att föra en kritisk dialog för att på det viset sakta
men säkert kunna främja demokrati och mänskliga
rättigheter där. Jag är inte helt säker på att man kan
utpeka Iran som ondskans axelmakt och att säga att
det skulle vara den rätta vägen att bomba Irak för att
utrota terrorismen på vår jord.
Det går inte att bomba bort terrorismen. Det går
att bomba bort nätverk, träningsläger och baser, men
om man långsiktigt ska utrota terrorismen handlar det
faktiskt om en rättvisare världsordning.
De rika länderna i den internationella koalitionen
borde öka sitt bistånd till de fattigare länderna i värl-
den. Vi borde också se till att vi öppnar upp våra
marknader mot dem. Precis som Bo Lundgren och
Lars Ohly var rörande överens om kan biståndet i sig
inte hjälpa de fattiga länderna att komma upp till vår
standard. Det handlar om att öppna våra marknader
och se till att de kan handla med oss på lika villkor.
Det största flagranta övergreppet är väl ändå EU:s
jordbrukspolitik som måste reformeras. Vi måste
tillåta oss att konkurrera med andra länders jord-
bruksprodukter. Det är det långsiktiga sättet.
Vi måste förstå att dessa terroristers rekryterings-
bas finns i hopplöshetens och förtvivlans Gazarem-
san, i hopplöshetens och förtvivlans Irak, i hopplös-
hetens och förtvivlans Somalia osv. Det är där som de
hittar sin rekryteringsbas. Ska vi långsiktigt kunna
utrota terrorismen måste vi se till att komma till rätta
med den orättvisa världsordningen.
USA har alltför ofta i det här området och i Mel-
lanöstern låtit kortsiktiga intressen gå före långsiktiga
intressen. Jag är övertygad om att USA har som lång-
siktiga mål att främja demokrati och mänskliga rät-
tigheter över världen, men tyvärr har man alltför ofta
sneglat på kortsiktigheten.
Min fiendes fiende är min bästa vän är en devis
som amerikanarna alltför ofta har låtit sig ledas av.
Ett exempel är Saudiarabien, ett land som inte med
bästa vilja i världen kan karakteriseras som ett land
som är demokratiskt och som främjar mänskliga
rättigheter. Likväl är det en av de av de starkaste
bundsförvanterna till USA i detta område.
15 av 16 flygplanskapare hade saudiskt ursprung.
Jag tycker att amerikanarna borde lära sig något av
detta. Låt de långsiktiga målen bestämma! Låt inte
kortsiktig politik överskugga de långsiktiga målen,
mänskliga rättigheter och demokrati!
Sedan kan man, Bo Lundgren och Lars Ohly, föra
en diskussion om ifall det är isolationismen eller ifall
det är att USA vill domptera världen som är det
största hotet. Men det största hotet är att vi inte sam-
arbetar med amerikanarna. Vi är beroende av USA,
men USA är också beroende av oss i Europa. Vi
måste se till att föra ett samtal med varandra.
Det är oroande att amerikanarna inte är med på
Kyotoavtalet, att de unilateralt säger upp ABM-
avtalet och att de inte ställer upp på en internationell
brottmålsdomstol. Vi från Europa måste påtala detta.
Den transatlantiska länken är oerhört viktig, och den
kräver - som Bo Lundgren mycket riktigt sade i sitt
inledningsanförande - ömsesidig respekt. Det gäller
också för amerikanarna att lyssna på sina vänner i
Europa.
Marianne Andersson tog upp situationen i Ryss-
land, och där finns mycket övrigt att önska. Mediesi-
tuationen är oroande. TV 6 kommer väl att stängas så
småningom. Men demokratin - låt så vara med en del
skavanker - har ändå visat sig stå pall för ganska
mycket i Ryssland. Jag tror att det är oerhört väsent-
ligt att vi engagerar oss mer i samarbetet med Ryss-
land.
Det är glädjande att Ryssland och Putin visar
mycket tydligt att man vill samarbeta med Europeiska
unionen, öppna upp sin marknad, komma med i
WTO, få samma standard och komma med i det ge-
mensamma ekonomiska handelsutrymme som vi har.
Det är jättebra. Vi måste vara mycket mer engagerade
i att stödja detta arbete. Det är en oerhört viktig fråga
för framtiden. Vi måste vara lika engagerade som vi
var när vi försökte knyta kontakter med de baltiska
länderna för att främja personutbyte och handelsut-
byte. Vi måste bli starkare. Mer samarbete med
Ryssland krävs i framtiden.