Herr talman! Det är sant att de flesta av oss har
vaknat sent. Vi skulle ha vaknat redan 1995 eller
1996, men man kan inte säga att frågan har drivits
med största möjliga öppenhet utan snarare med största
möjliga tystnad.
Dessutom tycker jag att Leif Pagrotsky ger en
mycket märklig beskrivning av verkligheten. Leif
Pagrotsky målar upp bilden att han och MAI vill
skydda de små och svaga länderna. Man vill skydda
de svaga. Men vilka är det som har reagerat? Jo, det
är de fattiga länderna, den kristna rörelsen, miljörö-
relsen och solidaritetsrörelsen. Det är just de rörelser
som brukar stå på de svagas sida som har reagerat mot
att man nu håller på att införa en grundlag i den glo-
bala ekonomin som säger att regeringar och folk skall
regleras för att de multinationella och transnationella
företagen skall kunna gå på tillväxtjakt utan större
social och ekologisk hänsyn.
Vad vill regeringen? Regeringen talar om att man
skall bygga ett ekologiskt hållbart samhälle, men titta
på vad som nu händer i Kanada, där man har ett
NAFTA-avtal med ingredienser liknande dem som
MAI-avtalet skulle ha. Ett amerikanskt företag håller
på att stämma den kanadensiska staten för att man i
demokratisk anda har tagit ett beslut om att en tillsats
i bensin skall tas bort.
Är det så vi skall ha det? Skall ett land efter det att
en investering är gjord inte kunna införa hårdare mil-
jöregler fyra år eller kanske upp till åtta år senare?
Skall man behöva riskera skadestånd om man vill
miljön väl? Om man lägger in ekonomiska styrmedel
som plockar bort den förväntade vinsten från företa-
get i fråga, skall då staten behöva betala skadestånd?
Det är fullständigt groteskt, Leif Pagrotsky.
Jag vill veta: Tycker statsrådet - ja eller nej - att
det är riktigt att ett multinationellt företag skall kunna
kräva skadestånd t.ex. från Sverige, Nepal eller något
annat land, om vi inför hårdare miljöregler som gör
att en tilltänkt vinst för företaget minskar? Är det
rimligt? Ja eller nej.
MAI kan också komma att förbjuda de länder som
har eller som önskar ha regleringar för att sakta ned
de snabba finansiella rörelserna. Jag tycker att också
det är väldigt olyckligt. Om man har ett folkvalt par-
lament som tar beslut i demokratisk anda, skall det
parlamentet, de folkvalda och därmed medborgarna,
kunna styra sin framtid. Det skall inte finnas någon
överstatlig multinationell instans som talar om att de
inte får fatta de besluten.
Dessutom är grunden för MAI likabehandling av
utländska och inhemska företag. Erfarenheterna visar
dock att man ibland behöver gynna inhemska företag,
särskilt i utvecklingsländer, för att kunna öka själv-
tilliten, för att kunna ta till vara lokala resurser, bygga
upp lokal produktion osv. Det är faktiskt i vissa fall
viktigt. Att sätta stopp för detta tycker jag är oerhört
olyckligt.
För att få en bred och bra debatt behövs det sju
saker:
att regeringen upprättar en skrivelse om förhand-
lingarna,
att skrivelsen sänds ut på bred remiss till folkrö-
relser,
att offentliga utfrågningar anordnas kring flera
viktiga frågeställningar,
att konsekvensutredningar i brett samförstånd med
många inblandade utarbetas,
att frågan behandlas schyst i riksdagen,
att en svensk uppfattning utarbetas efter denna
debatt och inte i Regeringskansliet, och naturligt-
vis
att tidtabellen för förhandlingarna anpassas till
dessa demokratiska principer.