Herr talman! Jag vill tacka för svaret på den här
interpellationen. Jag konstaterar att det är ett mycket
knapphändigt svar på en mängd viktiga interpellatio-
ner. Leif Pagrotsky har själv valt den här formen,
nämligen att svara i klump. Därmed har han inte hel-
ler möjlighet att utveckla sina synpunkter på de en-
skilda frågorna, och det beklagar jag.
Det är naturligtvis bra, som Birger Schlaug också
var inne på, att tidsplanen har förskjutits och att det
blir mer tid för diskussion. Det är bra att regeringen
har insett att detta är nödvändigt. Men jag vill ändå
ställa en fråga till Leif Pagrotsky. Vad beror det på?
Beror det på att Sverige har stoppat upp? Beror det på
att regeringen medvetet har insett att det här inte går
och att det finns alltför många frågetecken? Jag har
inte sett några sådana signaler.
Leif Pagrotsky säger att det är bra att det diskute-
ras i riksdagen och att det är viktiga frågor osv. Men
det är ju inte så att det är regeringen som har tagit
initiativ till att föra ut frågan på bred front. Det har
varit kortfattad information vid några enstaka få till-
fällen här i riksdagen, men frågans dimension har inte
lyfts upp. Man har inte visat hur stor den är, vilka
konsekvenser den medför och hur många saker det
finns som måste analyseras väl innan man fattar be-
slut. Det har regeringen inte lyft fram.
Jag tycker att det är litet märkligt att regeringen
inte har använt sig av de instrument som man har.
Birger Schlaug var inne på skrivelser och att rege-
ringen skulle lämna information, som sker ganska
ofta, för att få en debatt om detta. Jag kan inte tolka
detta på annat sätt än att ni faktiskt inte har varit in-
tresserade. Då hade ni kunnat göra på det sättet.
Det är naturligtvis bra att avtalet skjuts på framti-
den. Men hur ser tidsplanen ut? När kommer den?
Vilka krav har Sverige ställt för att man skall kunna
komma till beslut?
Det är också bra att konsekvensanalyserna kom-
mer att ske utanför Regeringskansliet. Men det är ju
självklart att de måste komma innan avtalet skrivs på
- sedan ligger ju avtalet där.
Jag vill också peka på frågan om att riksdagen
skall godkänna avtalet, som Leif Pagrotsky skriver i
svaret. Det är ju en självklarhet, Leif Pagrotsky. Det
måste ju riksdagen göra. Det är inget val. Det är nå-
gonting som vi är skyldiga att göra. Även Leif Pag-
rotsky, som vi andra, vet att när avtalet väl ligger här
är alternativen för riksdagen att godkänna eller icke
godkänna det. Alternativen att gå in i texten och ändra
finns knappast.
Sedan vill jag kortfattat gå in på den fråga jag
själv väckte, nämligen förhållandena till u-länderna.
Där menar jag att regeringen inte kan se ur ett snävt
svenskt perspektiv på det sätt som man hittills gjort.
Det gäller faktiskt att tillvarata andra länders intressen
- länder som har mycket svårare att göra sig hörda
och som har en mycket svår ekonomisk situation. Jag
undrar hur avtalet ser ut och vad man gör i förhållan-
de till Loméavtalet. Där försöker man ju åtminstone
gynna vissa länder. Hur ser det ut i förhållande till
EU-kommissionen? Vad driver Sverige på det områ-
det?
Till slut vill jag säga att det är mycket viktigt att vi
får en parlamentarisk insyn. Det kan t.ex. ske genom
de förslag som Birger Schlaug nämnde här. Men jag
vill också nämna folkrörelserna. Hur vill man blanda
in dem i processen? Diakonia och en rad andra orga-
nisationer som är intresserade av just u-ländernas
situation har ju aktivt engagerat sig och gått ut i frå-
gan. Men på vilket sätt anstränger sig regeringen att
dra in dem och använda sig av deras mycket konkreta
och bra synpunkter och kunskaper på området?