Herr talman! Leif Pagrotsky gjorde ett väldigt fint
uttalande om att avtalet skall stå på de små ländernas
sida - jag vet inte om han talade om "de svaga län-
derna". Det är en generell svensk position att vi i vår
utrikespolitik för de små ländernas del ser fördelar
med gemensamma lösningar. Det är ju bl.a. därför vi
är så aktiva i FN. Det är ett bra förhållningssätt, men
det är naturligtvis också ett förhållningssätt som ut-
manar och lägger väldigt mycket ansvar på den
svenska regeringens axlar i olika sammanhang.
I det här sammanhanget gäller det att se till att
avtalet verkligen får en sådan utformning så att det
fungerar på det sättet. Det gäller dels i relationen
mellan i-länderna, dels, och naturligtvis i mycket
större utsträckning, hur avtalet i en framtid kan kom-
ma att utvecklas till att omfatta också u-länderna och
hur den utvecklingen då kan te sig. När avtalet kom-
mer i hamn i den här omgången, hur kan det då tänkas
att fungera för u-länderna i nästa omgång? Behöver
man redan i ett första steg lösa ett antal grundproblem
för att få det att fungera bra för u-länderna, eller kan
man lösa dem i ett senare skede?
Jag tror att detta är väldigt viktiga frågor. Det blir
fråga om undantag, men det blir också fråga om grun-
der i själva avtalet. Det är t.ex. ganska uppenbart att
u-länderna måste kunna ha särregler för sin livsme-
delsproduktion. Den är så grundläggande för deras
överlevnad att de måste kunna gynna lokala producen-
ter framför utländska.
Tiden går fort, så jag skall inte ta upp några nya
frågor. Jag tycker att förslaget om en utfrågning är
väldigt bra, och Birger Schlaug kom också med en hel
del väldigt bra förslag. Jag vill stryka under en sak
som är väldigt viktig, nämligen att det nu blir en or-
dentlig utskottsdiskussion här i riksdagen, att vi som
jobbar med det här avtalet går ut i respektive utskott
och beskriver läget som det är, så att vi får i gång en
sakdiskussion. Det är väldigt angeläget för att det här
skall sluta på ett bra sätt.