Herr talman! Denna debatt är väldigt viktig, och
det är viktigt att den kommer i gång i god tid innan
avtalet är undertecknat.
Vi är en hel del här i riksdagen som har försökt att
sätta oss in i materian kring MAI-avtalet. Jag har själv
försökt läsa det avtal som finns i dag. Man har kanske
fått ännu mer kött på benen när man har läst vad som
har skrivits om avtalet både från sådana som sympati-
serar och sådana som inte sympatiserar med innehål-
let.
Jag har särskilt fäst mig vid en session som hölls i
Paris den 17 september förra året med deltagare från
60 länder och 7 organisationer. Det var alltså ett
mycket brett deltagande. Tre svenskar fanns med. Det
finns ett utförligt protokoll från mötet. En hel del
frågor ställdes, inte minst kritiska. Jag tycker att det i
stort sett var bra och klargörande svar som gavs.
Vi hade förstås önskat litet mer information från
regeringen under resans gång. Under frågestunden
förförra torsdagen frågade någon om regeringens
inställning. Det var ingen som kunde svara. Det stats-
råd som har det övergripande ansvaret sade: Jag kan
inte svara på frågan om MAI-avtalet, utan vi får
överlåta den till specialministrarna. Talmannen upp-
lyste då om att det kommer en interpellationsdebatt
där frågan kunde tas upp. Det kanske inte är riktigt så
det skall gå till i en sådan här viktig förhandling.
Regeringen har ju ändå varit inblandad i förhandling-
en i tre år.
Utan information uppstår lätt en mytbildning. Man
tror att vissa frågor har ställts som egentligen aldrig
har ställts, eller att vissa uppgifter gäller som egentli-
gen inte gäller. Dessa tar man ad notam och anser att
de egentligen borde ställas eller borde ha ställts osv.
Vi har hört en hel del sådana synpunkter framföras
under de senaste veckorna.
Grunden för MAI-avtalet måste ändå vara bra. Om
man tittar på vissa portalparagrafer ser man att utländ-
ska investeringar inte skall behandlas sämre än in-
hemska i ett land. Utländska investerare skall inte
heller favoriseras på de inhemska investerarnas be-
kostnad. Landet skall ha kvar sin självbestämmande-
rätt på alla områden - inte minst på arbetsmarknads-
politikens område.
Om man ser i stort till frihandelns välsignelser ser
man att det är frihandeln som förde Sverige ur en stor
fattigdom till rikedom. Tittar man på t.ex. åren 1973-
1996 ser man att utländska direktinvesteringar ökat
från 25 miljarder dollar till 350 miljarder dollar. Jag
såg en studie i Kanada som visar att utländska inves-
teringar ökar antalet nya jobb betydligt mer än in-
hemska investeringar gör. Det är klart att det är litet
svårt att göra en sådan bedömning objektivt, men man
är ganska mycket på det klara med att så är fallet.
De företag som bygger på utländska investeringar
i ett land betalar som regel också högre löner till de
anställda än andra företag som redan finns i landet.
Man skall ha stor respekt för den kritik som fram-
förs. Vi är en hel del här som har lyssnat till den kriti-
ken på olika konferenser, i artiklar som vi har läst osv.
Men det måste ändå vara huvudidén att fler länder,
och därmed fler människor, får del av frukterna av en
ökad frihandel. Det måste vara det mest positiva.
Problemet är ju inte att det är för många investeringar
och att handeln är för omfattande med fattiga länder -
det är precis tvärtom.
Jag menar att vi gärna skall kritisera innehållet in-
nan vi träffar ett avtal. Men vi måste ändå vara över-
ens om att frihandeln är positiv för människor inte
bara i de rika länderna, som tillämpar detta, utan
också, och inte minst, för de fattiga länderna och
deras invånare.