Herr talman! Låt mig först konstatera att det i
jämställdhetsfrågor nu liksom tidigare finns en bred
politisk enighet i denna kammare. Det är glädjande,
det är bra och det stärker jämställdheten i samhället.
Det finns undantag från den enigheten. Jag tänker
komma tillbaka till dessa litet senare i mitt inlägg.
Men det är uppenbart att alla partier inte deltar i den-
na enighet, vilket redan har debatterats här i kamma-
ren.
Det andra som jag inledningsvis vill konstatera är
att vi i dag har att debattera de förändringar i jäm-
ställdhetslagen som innebär en skärpning i fråga om
de övergrepp som sexuella trakasserier innebär i ar-
betslivet. Det är bra och glädjande att vi har ett för-
slag till ett sådant beslut. Vi kommer också att debat-
tera de övriga jämställdhetsmotionerna från den all-
männa motionstiden 1997. Jag tänker återkomma till
båda dessa punkter och kommer att inleda med en
kort betraktelse av den debatt som finns kring jäm-
ställdheten.
Det har förts något slags debatt i samhället om att
jämställdheten under de senaste åren har stått stilla.
Det sägs att jämställdhetspolitiken har avstannat och
att feminismen är stulen av den politiska högern. Låt
mig säga att en sådan slutats möjligtvis håller i TV:s
soffprogram, men knappast för en närmare gransk-
ning. Jag kommer att ta upp några områden som tyd-
ligt visar att jämställdheten går starkt framåt och att
den politiska högern står för allting annat än rättvisa
och lika möjligheter för män och kvinnor.
Först politiken: Jag skulle vilja hävda att politiken
präglas av en konsekvent tillämpning av mainstrea-
ming-principen. Jämställdheten skall genomsyra alla
politikens och alla samhällets områden. Ingen politi-
ker skall kunna bortse från jämställdheten i sitt be-
slutsfattande.
Visst är det så, som somliga har antytt, att jäm-
ställdheten riskerar att bli mindre synlig i ett samhälle
där man inte har en jämställdhetsminister som i alla
lägen gör olika brandkårsutryckningar och ingripan-
den på andras politiska områden. Samtidigt är det så,
vilket de senaste åren är ett bra exempel på, att main-
streaming innebär att politiken blir mer jämställd. Jag
tror att man egentligen kan se det på alla områden.
Utbildningsområdet är ett tydligt exempel, som vi
har debatterat tidigare. Det har gjorts offensiva insat-
ser för att bryta ett patriarkalt system inom utbild-
ningssektorn. På arbetsmarknadsområdet görs insatser
inom den arbetsrättsliga lagstiftningen för att kvinnor
skall få möjlighet att bryta de vikariats- och deltidsfäl-
lor som de ofta sitter i. Vidare görs satsningar på den
offentliga sektor som ofta är en nödvändig förutsätt-
ning för kvinnors arbetsmarknad. Det görs satsningar
inom utrikespolitiken och inom EU-politiken i form
av ett aktivt arbete i samband med Amsterdamfördra-
get. Det görs satsningar i samband med utnämningar
inom offentlig sektor. Det görs satsningar i samband
med ökade satsningar på JämO. På område efter om-
råde kan man se att jämställdhetspolitiken faktiskt får
genomslag och går framåt.
Jämställdheten debatteras inte lika mycket. Det är
ett problem för alla oss som tror att det krävs en poli-
tisk debatt och diskussion för att jämställdhetsfrågan
skall komma upp på dagordningen. Det är ett problem
som vi alla gemensamt måste fundera på. Men faktum
kvarstår: Jämställdhetspolitiken och de konkreta åt-
gärderna går framåt på område efter område.
Det andra påståendet, att feminismen skulle vara
stulen av den politiska högern, framstår som felaktigt.
Högern har förvisso försökt att desarmera den politis-
ka kraft som finns i kraven på lika rättigheter och lika
möjligheter för kvinnor och män. Det är nämligen inte
bara kvinnor som blir underordnade. Det är en bra
diskussion som kanske inleddes med detta påstående.
Det är ju så att både män och kvinnor är offer för de
stereotyper och de förväntningar som finns i samhäl-
let. Men sammantaget finns det en systematisk och
historisk underordning av kvinnor i samhället. Pro-
blemet med högern är att man försöker att göra det till
en icke-politisk fråga. Man försöker att individualise-
ra problem som helt uppenbart beror på strukturella
och samhälleliga problem. Man kan se det i avsakna-
den på förslag till politiska lösningar.
Vi hade en debatt förra året då Christel Ander-
berg, representant för Moderaterna, fick utropa: Var-
för blev jämställdheten ett Vänsterprojekt? Svaret var
då och är nu ganska enkelt: Det är inget Vänsterpro-
jekt. Det är ett projekt för alla andra partier utom för
just Moderaterna i denna kammare. Orsaken är att
Moderaterna har en total brist på systemkritik i sitt
tänkande. När det förekommer lönediskriminering -
Hans Andersson och Christel Anderberg har tidigare
fört en diskussion om grunderna för den - försöker
man förneka den. Man presenterar inga lösningar och
inga alternativ.
Även när det finns problem med sexuella trakas-
serier, som vi skall diskutera i dag, försöker man på
olika sätt förminska betydelsen av förslag. Man nöjer
sig med de system och ordningar som finns i dag.
Denna brist på systemkritik och att man inte ser
ojämlikheten som finns i samhället gör att jämställd-
heten, också den som Christel Anderberg kallar radi-
kal statsfeminism, blir ett vänsterprojekt eller i varje
fall ett icke-högerprojekt. Jag tror att Moderaterna i
mycket har sig själva att skylla. Det räcker med att se
deras kvinnorepresentation. Det gäller också synpunk-
terna på kommuner, landsting och familjepolitik. På
område efter område för Moderaterna en politik som
systematiskt förstärker sådana här inslag i samhället
och missgynnar kvinnorna. Det är svårt att samtidigt
vara både systemförsvarare och feminist. Jag tror att
det är det som är problemet för Moderaterna.
Jag övergår nu till att tala om den lagstiftning
kammaren behandlar här i dag. Det handlar först och
främst om regeringens förslag om förändringar i jäm-
ställdhetslagen rörande sexuella trakasserier. Det kan
tyckas vara en onödighet att fatta beslut och stifta
lagar om sådant här. Det borde vara så, som någon
har varit inne på, att det är en mänsklig rättighet att
slippa sexuella trakasserier.
Olika undersökningar har gjorts om hur omfattan-
de detta är. SCB har i en undersökning kommit fram
till att det rör sig om ungefär 40 000 arbetstagare som
årligen känt sig trakasserade på sina arbetsplatser. Det
kan tyckas vara en icke tillräckligt omfattande siffra
för att man skall behöva vidta åtgärder. Det har ju
också Moderaterna anfört i sin argumentation. Per-
sonligen tycker jag att det är 40 000 för många. Det
behövs en lagstiftning som signalerar om aktiva åt-
gärder och insatser. Det är ett instrument för att be-
kämpa sexuella trakasserier. Det är beklagligt att
Moderaterna inte ansluter sig till den breda majoritet
som finns bakom förslaget.
Lagförslaget som sådant omfattar arbetstagare. I
flera motioner ställs krav på att det skall omfatta ock-
så andra grupper; studenter, värnpliktiga och arbets-
sökande. Elver Jonsson förde fram sådana krav här
tidigare. Jag konstaterar att i denna fråga har den
nuvarande regeringen på intet sätt en annan uppfatt-
ning än vad den borgerliga regeringen och den folk-
partistiske socialministern Bengt Westerberg hade.
De hade exakt samma uppfattning, nämligen att sex-
uella trakasserier nödvändigtvis inte blir tillåtna där-
för att det inte står något annat i lagen. Tvärtom har
högskolorna självfallet ett ansvar i alla fall.
Den nuvarande regeringen går nu ett steg längre
när den inför krav mot sexuella trakasserier i högsko-
leförordningen. På den punkten kan jag säga till Rose-
Marie Frebran: Ja, detta är ett prioriterat område. Det
är inte bara något som utskottet har fått reda på under
hand, utan det är också ett löfte som utbildningsminis-
ter Carl Tham har uttalat offentligt. Jag är helt överty-
gad om att vi kommer att få se resultat inom en inte
alltför avlägsen framtid.
Som somliga har varit inne på innebär lagen en
definition av vad sexuella trakasserier är. Utskottet
gör en mindre justering - som jag vet att både Miljö-
partiet och Vänsterpartiet varit inne på - när det gäller
definitionen. Man vill signalera att detta inte bara
handlar om ovälkommet uppträdande av sexuell natur,
utan också om ovälkomna handlingar grundade på
kön. Skillnaden kan tyckas vara enbart semantisk,
men detta är en signal om att det hela har en vidare
betydelse.
Arbetsgivarna får ett ansvar att vidta förebyggan-
de åtgärder. Det signalerar att detta är en tydlig del av
arbetsgivarens personalpolitik. Arbetsgivaren förvän-
tas klart och tydligt ge till känna att sexuella trakasse-
rier inte är acceptabla. Arbetsgivaren förväntas ha
rutiner för hur en anmälan om sexuella trakasserier
skall behandlas. Det finns en del krav på att det också
borde regleras exakt hur detta skall gå till, vem man
skall möta osv. Enligt utskottets uppfattning finns det
ingen anledning att göra något sådant i lag.
Det förs diskussioner kring ett antal andra sakfrå-
gor. Jag tror att vi kommer tillbaka till dem i repliker-
na.
Det är viktigt att sända ut en signal om att arbets-
givaren har ett ansvar. Arbetsgivarens ansvar innebär
också att arbetsgivaren faktiskt leder och fördelar
arbetet på arbetsplatsen. Så länge man har det ansva-
ret har man också en skyldighet att se till att sådana
här avarter som sexuella trakasserier inte förekommer.
Man kan, som Christel Anderberg, säga att detta
är ett omfattande krångel och hinder för verksamhe-
ten. Jag vill säga att det inte är det för de arbetsgivare
som sköter sig, som gör ett bra arbete och ser till att
det finns en bra arbetsmiljö. Uppenbarligen finns det
också sådana som inte tar tag i det hela, och då blir
det förstås problem. Men då behövs också en rejäl
handling, eftersom det är ett rejält problem. I den mån
detta är ett problem uppstår det krångel, och i den
mån det inte är något problem uppstår inget krångel.
I övrigt behandlar utskottet de motioner som in-
lämnats under den allmänna motionstiden 1997. Jag
tänker inte gå igenom alla, men jag kommenterar
några.
Folkpartiet har uppfattningen att jämställdhet-
sperspektivet inte genomsyrar regeringens politik. Jag
tror att jag har visat att så inte är fallet. Jag tycker att
det är litet uppseendeväckande att säga att regeringen
prioriterar gamla, manligt dominerade branscher. Det
vore intressant att få reda på vad det egentligen inne-
bär. Är den stora välfärdssatsning som görs på kom-
muner och landsting liktydig med en satsning på
gamla, manligt dominerade branscher? Vad är i så fall
Folkpartiets politik? Jag trodde att Folkpartiet hade
varit en del av just de besluten. Argumentationen är
något märklig.
I flera motioner pekas på behovet av att bryta upp
den könsuppdelade arbetsmarknaden. Utskottet delar
den uppfattningen tillsammans med regeringen, och
konstaterar att mycket faktiskt händer. Det finns s.k.
brytprojekt inom ramen för AMS och uppdrag för
högskolor och universitet att försöka se till att få en
jämnare könsfördelning på vissa strategiskt viktiga
utbildningar. Jag har noterat att en högskola i mitt
hemlän, Jönköpings län, som inte var en av dem som
fått direktiv, utan några krav från statsmakterna har
startat egna projekt för att få en ökad andel manligt
studerande på förskollärarutbildningen.
Jag tror att detta kan vara en signal till dem som
kräver snabbare och fler åtgärder i form av lagstift-
ning. Det finns faktiskt också krafter ute i samhället
som verkar för en ökad jämställdhet. Det är inte alltid
bäst att i alla lägen driva fram en snabb lagstiftning,
utan man måste också försöka påverka det skeende
som händer ute.
Ytterligare ett område som nämnts är utnämnings-
väsendet. Jag kan bara konstatera att här sker ganska
stora och snabba framsteg. Senare kommer statistik
som redovisar en uppgång när det gäller kvinnors
representation i styrelser och nämnder.
I en flerpartimotion krävs en bred informa-
tionskampanj om jämställdhet. Det finns anledning att
erinra om att det bedrivits ett antal kampanjer både
när det gäller pappaledighet och kvinnofrid, där staten
och regeringen har varit inblandade.
Herr talman! Allting går inte att räkna upp här. Jag
konstaterar bara att allting inte är bra, men att utveck-
lingen går åt rätt håll. Det tycker jag att man skall
vara ärlig nog att erkänna. En del av detta är att det
finns en väldigt bred politisk enighet här i kammaren.
Det finns krafter som vill se framsteg i jämställdhets-
politiken. Vi vill se en utveckling som går snabbare
och som driver på. Detta är ett i grunden hälsosamt
tecken. Vi kan glädjas åt det förslag vi har att behand-
la i dag, och jag tror att vi kommer att få se fler för-
slag som driver på jämställdhetspolitiken framöver.
Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till ut-
skottets förslag och avslag på samtliga reservationer.