Herr talman! Jag tycker inte att det är en oväsent-
lig fråga om man syns i debatten. Det är förhållande-
vis ofta så i dag i svensk debatt att den blir ganska
ensidig. Därför ger den också väldigt ensidiga signa-
ler. Vi får väldigt många besked, även från Statistiska
centralbyrån och andra som tittar på detta på ett mer
vetenskapligt sätt, om att det är färre män som söker
sig till skola och förskola och att det är fler män som
lämnar dem. Det finns säkert många olika anledningar
till detta, men en är naturligtvis det alltmer högljudda
ifrågasättandet av om män över huvud taget är lämp-
liga för detta eller om man särskilt bör pröva dem i
det här sammanhanget.
Då är det viktigt att ledande jämställdhetspolitiker,
inklusive ansvarigt statsråd, är med i debatten. Jag
sade i mitt inlägg att i många avseenden, utan att gå
emot vad Hans Andersson har sagt om könsblindhet,
har vi formellt sett kommit ganska nära det jämställda
samhället. Men det är så mycket annat som återstår
som har att göra med normbildning och liknade. Då
har jämställdhetsministern och vi som politiska före-
trädare ett särskilt ansvar att delta i detta.
Jag vill hävda att detta skedde i hög grad under
vice statsminister Bengt Westerbergs ledning i den
förra regeringen. Mona Sahlin hann inte så långt som
ansvarig på det här området, men hon gav åtminstone
signaler. Efter snart fyra år av socialdemokratisk
regering kan vi se att det inte blev så väldigt mycket
av detta. Dessutom blev det tyst i debatten.
Den organisatoriska hemvisten och liknande be-
höver inte alls avgöra de här sakerna, lika litet som
kvinnorepresentationen. Det vore väldigt olyckligt om
vi fick en sämre kvinnorepresentation i den här riks-
dagen, men i Folkpartiet vet vi att antalet män eller
kvinnor inte avgör hur aktiva vi är i jämställdhetsde-
batten. Det visar bl.a. de som har deltagit i dagens
jämställdhetsdebatt från Folkpartiet.