Fru talman! I kvinnofridspropositionen föreslår
regeringen såvitt nu är i fråga en skärpning av jäm-
ställdhetslagen. En definition av begreppet sexuella
trakasserier skall införas i jämställdhetslagen, arbets-
givarens ansvar för att motverka sådana trakasserier
vidgas och arbetsgivaren får en skadeståndssanktione-
rad skyldighet att vidta åtgärder i det enskilda fallet.
Till att börja med är Moderata samlingspartiet helt
överens med regeringen om att sexuella trakasserier i
arbetslivet inte kan accepteras. Vi vill t.o.m. gå längre
än regeringen och slå fast att inte någon som helst
form av trakasserier, könsrelaterade eller ej, kan ac-
cepteras i ett civiliserat arbetsliv. Det är vars och ens
skyldighet att i alla sammanhang främja en lika be-
handling av alla, oavsett kön. Trakasserier strider mot
den självklara respekten för människovärdet.
Vi är alltså överens med majoriteten om målet för
arbetet på detta område. Vi är däremot oense om
medlen för att nå dit. Därför yrkar vi avslag på pro-
positionen.
Redan enligt nu gällande bestämmelser i jäm-
ställdhetslagen skall arbetsgivaren, inom ramen för
det aktiva jämställdhetsarbetet, verka för att inte nå-
gon arbetstagare utsätts för sexuella trakasserier.
Handlingar som är att beteckna som sexuella trakas-
serier är också straffbelagda i brottsbalken. Även i
arbetsmiljölagen och Arbetarskyddsstyrelsens före-
skrifter finns regler som är tillämpliga. Följaktligen
kräver JämO redan nu att arbetsgivarna upprättar en
särskild handlingsplan för hur de avser att motverka
sexuella trakasserier samt för hur en anmälan skall tas
om hand.
Man måste därför fråga sig vart regeringen vill
komma med den föreslagna skärpningen av lagen.
Regeringen har inte visat - inte ens påstått - att nuva-
rande regler inte räcker för att leda till en nöjaktig
hantering i förekommande fall. Det kan väl inte vara
så illa att majoriteten inbillar sig att fenomenet sexuel-
la trakasserier hux flux kommer att upphöra i och med
denna lagändring? En gammal luttrad åklagare vill ta
exemplet med misshandel, som har varit förbjudet i
lag sedan landskapslagarnas tid. Det har som bekant
inte lett till att fenomenet misshandel har upphört.
Snarare har det väl på senare tid tvärtom blivit mer
frekvent och mer allvarligt.
Till en betydande del ser vi moderater regeringens
förslag som ett utslag av den övertro som socialde-
mokraterna alltid hyser på politikens möjligheter att
få bukt med alla företeelser i samhället som man
ogillar. I ett läge när alla talar om vikten av avregle-
ringar på arbetsmarknaden skall vi nu alltså reglera
ännu mer - utan att ens ha gjort klart för oss varför.
Sverige har inte råd med symbolhandlingar. Enligt en
nyligen presenterad undersökning av Näringslivets
ekonomifakta kostar regelbördan svenska företag 70
miljarder kronor om året, eller lika mycket som hela
grund- och gymnasieskolan.
Regeringen föreslår att en arbetsgivare som får
kännedom om att en arbetstagare anser sig ha blivit
utsatt för sexuella trakasserier skall utreda omständig-
heterna kring de uppgivna trakasserierna och i före-
kommande fall vidta de åtgärder som skäligen kan
krävas för att förhindra en fortsättning. Om arbetsgi-
varen inte fullgör dessa skyldigheter skall han betala
skadestånd till arbetstagaren för den kränkning som
underlåtenheten innebär.
Vi kritiserar den föreslagna sanktionen. Förslaget
medför att arbetsgivaren i alla lägen dels blir ansvarig
för att vidta åtgärder, dels blir skadeståndsansvarig
för händelser som han inte kan råda över och där de
objektiva kriterierna är otydliga. Detta innebär att
man närmar sig ett strikt ansvar för arbetsgivaren på
detta område, och det kan vi inte acceptera.
Propositionen är påfallande vag när det gäller vil-
ka krav som kan ställas på arbetsgivaren för att han
skall anses ha gjort vad som skäligen kan krävas. Det
sägs t.ex. i författningskommentaren att arbetsgivaren
inte kan låta utredningen stanna vid att konstatera att
ord står mot ord. Något svävande hänvisas till "de
utredningsmöjligheter som kan erhållas genom sam-
hällets försorg". Vi antar att man avser en polisiär
förundersökning i brottmål angående ofredande. Men
rekvisiten för vad som kan antas utgöra ofredande är
betydligt snävare än de som föreslås för sexuella
trakasserier. Om dessutom ord står mot ord och ingen
annan bevisning står till buds kan inte åklagarna eller
polisen göra annat än att konstatera att brott inte kan
styrkas.
Vad kan arbetsgivaren göra i det läget? Svar: Inte
ett dugg, i de fall där den som påstås ha trakasserat en
arbetskamrat vägrar att samarbeta.
Enligt propositionen kan arbetsgivaren "med be-
aktande av allmänna principer om anställningstrygg-
het och anställningsskydd vidta olika åtgärder". Där-
efter talas om att det kan vara fråga om tillsägelser,
uppmaningar, varningar, omplaceringar och ytterst
uppsägning - allt bedömningar som får göras utifrån
anställningsskyddslagens (LAS) regler.
Det är väl känt att praxis är synnerligen restriktiv
till arbetstagarnas fördel när det gäller att bedöma om
saklig grund för uppsägning föreligger. Genom hän-
visningen till LAS i dess nuvarande lydelse kläms
arbetsgivaren alltså mellan två sköldar: han får välja
mellan att betala skadestånd enligt LAS på grund av
uppsägning eller skadestånd enligt jämställdhetslagen
på grund av att det de facto är omöjligt att effektivt
förhindra fortsatta sexuella trakasserier från en arbets-
tagare som inte låter sig talas till rätta. En sådan ord-
ning är enligt vårt förmenande helt orimlig.
I detta betänkande behandlar AU också ett antal
motioner som rör olika jämställdhetsfrågor. I vad
avser frågan om lönediskriminering hänvisar jag till
det särskilda yttrande som Moderata samlingspartiet
har avgivit. Vi framhåller där att det finns utredningar
som visar att den påstådda lönediskrimineringen av
kvinnor till förmån för män är en myt och att skillna-
derna i lön mellan kvinnor och män i huvudsak beror
på att kvinnor arbetar i låglöneyrken.
Skillnaderna förefaller alltså att i allt väsentligt va-
ra ett resultat av den svenska modellen, dvs. ett pro-
blem som det socialistiska samhället har skapat. Skä-
let till att det har blivit på detta sätt är att stora sam-
hällssektorer som är helt kvinnodominerade arbetsfält
utgör statliga eller kommunala monopol. Härigenom
har den enda arbetsgivaren på området effektivt kun-
nat förhindra en rimlig löneutvecklig för stora grupper
på arbetsmarknaden.
Den offentliga sektorns monopol är en verklig
kvinnofälla. Det faktum att kvinnor av tradition har
klumpats ihop till en anonym massa i stället för att ses
och värderas som individer har ytterligare försämrat
deras lönebildning. De förslag som läggs fram i de
motioner som nu behandlas är inte ägnade att undan-
röja dessa grundläggande strukturproblem.
Fru talman! Detta betänkande borde ha kallats
"Jämställd, jämställdare, jämställdast". Jämställdheten
har, liksom vårdpolitiken, blivit en sportgren där alla
partier nu tävlar om att vara mest kvinnovänliga - allt
i röstmaximerande syfte. Problemet är att den brokiga
floran av åtgärdsförslag inte leder till en lösning av
den reella olikhet som onekligen finns mellan könen,
såsom inlåsningen av kvinnor i den offentliga sektorn
med dess låga löner, som leder till ett allt större bi-
dragsberoende hos kvinnorna.
Enligt Kvinnomaktsutredningen uppgår inte mind-
re än 39 % av kvinnornas disponibla inkomster av
bidrag av olika slag. Det är verkligen inte jämställt.
Det är oacceptabelt.
Den offentliga sektorns monopol på områden som
skola, vård och omsorg innebär också i praktiken ett
näringsförbud för de kvinnor som är verksamma på
detta område. Det är några av de systemfel som vi
moderater vill undanröja.
Men i stället för att fokusera på problemen ägnar
vi oss nu åt att försöka skyla över symtomen. Denna
låtsaslek är ovärdig, men den är politiskt korrekt. Det
bottnar ytterst i att vi har låtit radikalfeministerna i
Regringskansliet och dess omedelbara närhet behålla
problemformuleringsprivilegiet. Dessa personer har
en kvinno- och samhällssyn som är helt främmande
för oss moderater. Därför faller vi inte in i de allmän-
na oreflekterade ropen på mer reglering, mer särbe-
handling, mer kvotering och mer särskilda kvinnopro-
jekt. För oss är utgångpunkten att kvinnor också är
människor. Vad kvinnorna behöver är generella för-
bättringar av familjepolitiken och av skatte- och bi-
dragssystemen. De behöver en större frihet att själva
kunna påverka sina liv med mindre politisk styrning.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 1.