Herr talman! Låt mig först säga att det här betän-
kandet ju handlar om litet av varje. Dels handlar det
om den skärpning av synsättet på kränkning av kvin-
nor som propositionen om kvinnofrid ger uttryck för
vad gäller arbetsmarknadsområdet. Dels är det en
serie frågor som inte tidigare har behandlats som mer
handlar om det allmänna jämställdhetsområdet och
som specifikt handlar om lönediskriminering och
arbetsmarknadsfrågor.
Jag vill uttrycka min tillfredsställelse över att vi
har fått en skärpning av lagstiftningen när det gäller
sexuella trakasserier. Det är inte ett alldeles lätt områ-
de att lagstifta på, och utskottet har ju i ganska utför-
liga resonemang diskuterat regeringens texter utifrån
den utgångspunkten. Jag menar ändå att det är av
mycket stor betydelse att vi har fått till stånd den
skärpning som vi har fått.
Christel Anderberg argumenterar här ur moderat
synvinkel som i nästan alla andra sammanhang när vi
diskuterar klasskillnader, fallskärmar och vad det kan
vara. Hon tycker egentligen inte att vi skall diskutera
sådant. När vi väcker frågor om könsdiskriminering i
olika former tycker hon inte heller att det är mycket
säga om specifikt. Det får man klara med marknads-
krafterna.
Jag kan över huvud taget inte förstå det synsättet.
Jag kan inte heller förstå det synsätt som framkommer
i den moderata motionen, och i reservation och sär-
skilt yttrande, om att det här rör sig om frågor i största
allmänhet. Den som begår sexuella trakasserier är en
dummerjöns. Det kan man inte acceptera. Men mode-
raterna vill inte acceptera tydliga mönster; systema-
tiskt förtryck. Det är något som gör att moderaterna,
tror jag, mäler ut sig väldigt kraftigt här.
För oss i Vänsterpartiet, som i vår politiska analys
lägger sådan tyngdpunkt på skillnader som uppstår
dels på grund av klasstillhörighet, dels på grund av
könstillhörighet, är det faktiskt nättupp obegripligt,
det som Christel Anderberg säger.
Det är så uppenbart att den mobbningsverksamhet
som pågår, och som drabbar kvinnor på grund av kön
i mycket högre grad än vad den drabbar män på grund
av att de är män, är en form av sexuellt förtryck, ett
sexualiserat förtryck i form av sexuella trakasserier
och annat.
Vi var möjligtvis något fundersamma över språk-
bruket, eftersom ordet "sexuell" egentligen har en
snävare betydelse på svenska än vad som avses här.
Vi lade fram ett förslag på en omredigering i lagtex-
ten som utskottet accepterade. Vi tycker att det är bra.
Då behåller vi det här begreppet, som är väl etablerat,
om sexuella trakasserier. Men vi klargör att det också
handlar om könsrelaterade beteenden.
Vi har en serie förbättringsförslag som framgår av
vår motion. Till viss del handlar det om vilken krets
av människor som skall täckas in. Vi menar att även
en arbetssökande som utsätts för sexuella trakasserier,
vilket inte är ovanligt, skall ha rätt till skadestånd. Vi
menar, precis som Folkpartiet, att utbildningssektorn
bör inkluderas i det som vi kan hantera ur jämställd-
hetslagens synpunkt - detta har vi motionerat om i
många år - och att det är särskilt viktigt när det gäller
sexuella trakasserier. Otaliga är de kvinnor som i
egenskap av arbetssökande, eller som finns på uni-
versiteten, högskolorna eller gymnasierna och som
har utsatts för sexuella trakasserier. Vi anser att det
vore mycket bra om man fick lagstiftningen att täcka
in detta och inte försökte lösa det vid sidan av genom
högskoleförordningen osv.
Vi har väckt en serie förslag som skulle innebära
en skärpning av tillämpningen av denna lagstiftning
när det gäller skyldigheten att utarbeta en policy, en
handlingsplan för att åtgärda eventuella fall av sexuel-
la trakasserier och att vara mycket noga med att ha
klargjort vem som är arbetsgivarrepresentant i dessa
frågor. Faktum är att om fall som har kommit till
arbetsgivarens kännedom inte utreds utan dröjsmål
finns det ingen skadeståndssanktion. Det finns flera
sådana punkter där vi menar att det hade varit möjligt
att skärpa lagstiftningen. Det borde ha funnits en regel
om skadeståndsskyldighet när det är arbetsgivaren
som utsätter arbetstagaren för sexuella trakasserier.
Nu får man hänvisa till lagen om anställningsskydd
när man har förlorat sitt jobb på grund av en sådan
fråga. Då har han eller hon i enlighet med LAS rätt att
begära skadestånd.
Trots att vi är nöjda med att denna skärpning har
kommit till skulle vi vilja ha förbättringar, skärpning-
ar och utvidgningar. I detta avseende yrkar jag bifall
till reservationerna 4 och 6, vilka föreskriver en
handlingsplan. Det är särskilt viktigt för företag som
har färre än tio anställda, vilka inte har skyldighet att
ha jämställdhetsplaner.
När det gäller den allmänna jämställdhetspolitiken
kvarstår några yrkanden från tidigare motioner. Jag
vill peka på några. Det ena gäller ett kartläggnings-
uppdrag som handlar om könsblindhet. Det är väldigt
vanligt att man tror att man är rättvis och jämställd
men att man lägger fram förslag som får en mycket
olikartad effekt beroende på kön. Christel Anderbergs
anförande framstod som om regeringen utmärktes av
extrem radikalfeminism. Från Vänsterpartiets sida har
vi väldigt ofta sagt motsatsen. Budgetförslag och
lagstiftningsåtgärder som har tillkommit på olika
politikområden tycker vi faktiskt har framtagits utan
att man verkligen har reflekterat över vilka konsek-
venser de skulle få ur könssynpunkt. Vi har alltså
gång på gång ur budgetsynpunkt och i många andra
avseenden tagit upp frågan om att det i detta samman-
hang måste göras konsekvensanalyser som belyser
effekten av lagstiftning, budgetförslag, indragningar,
nedskärningar, skattehöjningar och skattesänkningar
med avseende på hur de drabbar kön. Därför tycker vi
att det finns ett mycket starkt motiv för att uppmärk-
samma vad vi kallar könsblindhet, att man inte tar
hänsyn till hur könen drabbas av olika åtgärder. Vi
har föreslagit en kartläggning av detta, att vi går ige-
nom vår lagstiftning för att se hur den faktiskt verkar.
Jag skall inte här ta upp många exempel, men vi har
gjort det vid tidigare tillfällen. Den som rannsakar den
svenska lagstiftningen och de politiska förslagen skall
finna att de ofta är könsblint utformade utan tanke på
att könet betyder mycket. Det betyder att jag under
mom. 13 yrkar bifall till motion A807 yrkande 1.
Jag kommer då in på något som kan betraktas som
en följetong i riksdagens debatter om jämställdhets-
frågan, nämligen arbetsmarknaden. Vi har i olika
sammanhang tagit upp en mängd frågor som handlar
om den könssegregerade arbetsmarknaden och beho-
vet av riktade insatser för att ge extra stöd, ofta till
kvinnor som enligt vår uppfattning har en sämre
ställning på arbetsmarknaden. De kan finnas i bran-
scher som drabbas hårt av nedskärningar och har
sämre arbetsvillkor. Om vi tittar på arbetstidskontrak-
ten eller deltidsarbetslösheten eller nästan vad vi än
tittar på, horisontellt eller vertikalt, på chefspositioner
eller inte, så faller det nästan alltid dåligt ut för kvin-
nor. Det beror på att könet spelar en så oerhört stor
roll när det gäller fördelning av makt, resurser och
möjligheter i vårt samhälle, oavsett vad Christel An-
derberg tror.
Specifikt förhåller det sig på detta sätt på löneom-
rådet. Vi har under många år hävdat att det föreligger
lönediskriminering. Det handlar i en del fall om direkt
lönediskriminering av enskilda kvinnor. Men den
stora lönediskrimineringen handlar om det som är
bundet till könet - där kvinnor har hamnat i lönearbe-
tet, där har också lönenivåerna varit låga. Det har
värderats lågt. Från början upplevde man väl kanske
att mycket omsorgsarbete och omvårdnadsarbete
egentligen bara var något som kvinnorna tog med sig
hemifrån. Det kanske även gällde matlagningsarbete.
Det var ju sådant som egentligen inte var något riktigt
jobb. Det var ju sådant som kvinnorna alltid hade
gjort hemma. Det fick därför inte den värdering på
arbetsmarknaden som det skulle ha fått om man hade
utgått från objektiva kriterier.
Varje gång som försök har gjorts till objektiv ar-
betsvärdering har man funnit att kvinnodominerade
yrkesområden har värderats upp. Det handlar alltså
om vilken bransch man tillhör, vilket yrkesområde
man tillhör och vilka arbetstider man har, och utfallet
blir mycket stora löneskillnader mellan könen. Kvin-
nomaktsutredningen anger att det är 20 % löneskill-
nad. Om man bortser från vissa saker är den 13 %.
6 % kommer man fram till om man inte kan hitta
några alldeles särskilda strukturella skäl till att det
skulle finnas löneskillnader.
När Christel Anderberg säger att det är fastslaget
att någon könsdiskriminering i egentlig mening
egentligen inte existerar, menar jag att det är falskt.
Den existerar, men svårigheterna att leda den i bevis
är ganska stora, eftersom det är svårt i vissa lägen,
t.ex. på den privata arbetsmarknaden, att få fram rele-
vant jämförelsematerial. JämO har haft flera sådana
svåra fall i sitt arbete.
Vänsterpartiet har under flera år - detta finns ut-
tryckt i reservation 28 - föreslagit en ganska hårdhänt
politik för att komma till rätta med lönediskrimine-
ringen. Visserligen försvarar vi kanske mer än några
andra kollektivavtalsrätten och parternas fria ställning
på arbetsmarknaden, men inte till priset av att man
kränker mänskliga rättigheter och inte till priset av att
man kränker vad Sveriges lagar säger, nämligen för-
bjuder lönediskriminering. Därför har vi anslutit oss
till det som har kommit att kallas för Ontariomodel-
len. Den innebär att man identifierar löneskillnader
med hjälp av arbetsvärderingsinstrument och att man
ålägger parterna att avsätta en viss andel av löneut-
rymmet i enlighet med en plan år efter år för att eli-
minera osakliga löneskillnader. I det arbetet menar vi
att JämO:s resurser för att bevaka denna process skall
förstärkas. Vi har också tagit budgetmässigt ansvar
för detta.
Vi vill förstärka möjligheten att processa i frågan
genom grupptalan. Vi vill över huvud taget få ett
grepp på vad vi upplever och vad vi kallar för den
kollektiva lönediskrimineringen.
Den kollektiva lönediskrimineringen är komplice-
rad eftersom den hänger samman med allmänna vär-
deringar i samhället. Det gäller då en historisk bak-
grund till hur olika delar av arbetsmarknaden har
vuxit fram. Det här är inte så enkelt som om det vore
fråga om ett företag där två personer av olika kön
pekas ut och där man kanske med viss enkelhet kan
hävda att det finns en direkt lönediskriminering. Frå-
gor om indirekt lönediskriminering och kollektiv
lönediskriminering är sådant som vi har uppmärk-
sammat i vår motion.
Jag yrkar bifall till reservation 28.
För att förstärka detta arbete menar vi - i likhet
med, tror jag, Elving Andersson och det framgår
också av reservation 35 - att det är nödvändigt att i
den här typen av mål förstärka Arbetsdomstolen med
diskrimineringsspecialister så att det blir ett mycket
kraftfullare tryck på just diskrimineringsaspekten i
detta sammanhang. Det är nämligen inte alls säkert att
den avgörande skillnaden i sådana här frågor går
mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Jag yrkar bifall till reservation 35.
Herr talman! Det gläder mig att vi har har fått en
extra, en särskild, fokusering på frågan om sexuella
trakasserier och diskriminering av kvinnor i arbetsli-
vet. Här borde man ha gått ännu längre. Det framgår
av vad jag här har sagt, och ännu mera framgår det av
våra reservationer.
I den allmänna frågan om mäns och kvinnors
ställning i samhället och om vad politiken kan lyckas
åstadkomma för att upphäva de osakliga och orättvisa
skillnader i fördelningen av makt och resurser mellan
män och kvinnor, inte minst på löneområdet, har inte
särskilt mycket hänt. Tvärtom har den ekonomiska
politiken och arbetet under det senaste året här i riks-
dagen i väldigt många fall föranlett en sämre situa-
tion, inte en bättre.
Det är alltså på sin plats med väsentligt utökade
insatser - kanske inte bara insatser från riksdagens
sida utan också en kamp i hela samhället för att ut-
jämna skillnader mellan män och kvinnor. Det hand-
lar inte om mode eller om enkel populism, Christel
Anderberg! Tvärtom handlar det om kampen för
mänskliga rättigheter och för rättvisa mellan männi-
skor, vare sig de är män eller de är kvinnor.