Herr talman! Det är ofta så i den politiska debatten
att generaliseringar och bilder av hur verkligheten ser
ut inte alltid stämmer överens på individnivå. Det är
ju ett problem. Behovet av att analysera och klargöra
mäns och kvinnors inbördes relation i samhället och
risken för kvinnlig underordning, som ju ändå finns i
samhället, kan förstås leda fram till det som Lennart
Rohdin är rädd för, nämligen någon form av manligt
skuldbeläggande. Därmed kan det också leda till
något slags distanserande från det som borde vara en
diskussion om vad jämställdheten i familjen och ar-
betslivet faktiskt innebär.
Jag tror att det går att föra debatten på ett annat
sätt. Jag önskar att det gör det. Jag önskar att vi både
kan analysera hur könsklyftorna ser ut i samhället och
motivera och driva fram de män som skall forma sin
mansbild. Jag tror egentligen inte att vi är så oense
där.
Låt mig sedan något kommentera den organisato-
riska frågan. Jag har inte studerat några uttalanden,
men jag är inte säker på att folkpartister var mer op-
timistiska och mer positiva till jämställdhetsdebatten
under Mona Sahlins ministerskap än under Ulrica
Messings. Den här debatten om männens roll initiera-
des, om jag minns rätt, bl.a. under den förra social-
demokratiska ministären före 1991. Den dirigerades
inte heller då från Statsrådsberedningen, och det är
inte säkert att det har lett till att debatten är mer eller
mindre synlig. Jag tror att detta är ett sätt att vinna
billiga poäng i en politisk debatt. Jag tycker att det är
litet synd i den viktiga och substantiella debatt om
jämställdheten i samhället som Lennart Rohdin i öv-
rigt ägnar sig åt. Jag hoppas att vi kan fortsätta den
debatten.