Herr talman! Det finns i alla fall några objektivt
mätbara kriterier. Hans Anderson brukar vara rätt så
påläst på alla rapporter och undersökningar och på all
statistik som finns.
I Arbetarskyddsstyrelsens stora undersökning Ar-
betsmiljö 1995 skiljer man mellan sexuella trakasseri-
er och övrig personlig förföljelse, mobbning. Som jag
sade i min förra replik anges sexuella trakasserier i
1 % av svaren, medan annan mobbning är åtta gånger
vanligare. När det gäller mobbning utan sexuella
inslag är det 7,6 % män och 8,2 % kvinnor som svarar
att de någon gång har blivit utsatta för sådan. Det är
alltså ganska små könsskillnader i fråga om mobb-
ning.
Mobbning är mycket mera ett utbrett och stort
samhällsproblem än vad sexuella trakasserier är. Där-
för blir hela diskussionen så sned. Varför denna ko-
lossala fokusering på någonting som trots allt är ett
ganska marginellt problem jämfört med t.ex. mobb-
ning? Kanske beror det på att det här just nu är poli-
tiskt korrekt. Könsmaktsperspektivet har gjort att
sexuella trakasserier är på modet, medan de stackars
människor som utsätts för systematiska förföljelser av
annat slag från arbetskamrater är helt lämnade åt sitt
öde; de är inte politiskt intressanta.