Herr talman! Hans Andersson delar inte den lov-
sång till utvecklingen, som han kallar det, som jag
försökte presentera här. Om man studerar Kvinno-
maktsutredningen finns där en lång beskrivning av de
problem och de brister som finns i jämställdheten i
dag och som har funnits. Det intressanta att diskutera
är, och den diskussionen närmade sig Hans Andersson
på slutet: Går utvecklingen åt rätt håll, och går den, i
Hans Anderssons tappning, tillräckligt fort? Därom
kan man ha synpunkter. Min slutsats är att utveckling-
en går åt rätt håll. Det tror jag är viktigt att slå fast.
Hans Andersson kommer sedan in på ett antal de-
taljfrågor. Det handlar om studenternas ställning i
jämställdhetslagen. Vår tradition har där varit att
jämställdhetslagen berör arbetslivet, arbetsmarknaden
och arbetstagarna. Det finns anledning att försöka se
till att man får väl fungerande åtgärder mot sexuella
trakasserier i högskolan och på universitet. Jag tror att
vi kommer att kunna göra det utan att för den skull
ändra i jämställdhetslagens grundläggande inriktning.
Låt oss ta en diskussion om det visar sig att så inte
skulle vara fallet. Jag tycker att man annars riskerar
att inte ens pröva de modeller som finns med högsko-
leförordningen, osv.
När det gäller frågan om könsblindhet i lagstift-
ningen är det bara att konstatera att det finns därför att
lagar inte per definition alltid omprövas. Men i takt
med att lagarna omprövas och förnyas sker en pröv-
ning med jämställdhetsglasögon och en utveckling.
Det är riktigt att Socialdemokraterna när det gäller
lönebildningen har ett något större förtroende för
parterna och tror att parterna kan göra någonting åt
det än vad Vänsterpartiet har. Men det är inte så att vi
tiger still med lagstiftning. Vi har gett nya resurser till
JämO - inte tillräckligt enligt Hans Andersson, men
likväl ändock nya. Det finns ett flertal fall som är
uppe till behandling. Vi avvaktar dem. Det innebär
inte passivitet. Det innebär att vi prövar lagstiftning-
en.