Herr talman! Först vill jag mycket kort säga något
angående frågan om sexuella trakasserier. Vi har
föreslagit en del ganska praktiska skärpningar. Låt
mig ta ett exempel. Vi föreslår att man i lagen skall
fastslå plikten att ha handlingsplaner och policy för att
komma åt sexuella trakasserier. Varför skulle det vara
så omöjligt?
Jag vill återigen ställa frågan: Varför är det omöj-
ligt att vidga täckningsgraden i lagen till utbildnings-
området? Det är ett område där det så uppenbart finns
motsvarande förhållanden som i arbetslivet och där vi
vet att problemet med sexuella trakasserier är stort.
Martin Nilsson hade en lovsång till jämställdheten
i vårt land och vad politikerna lyckats med. Jag skulle
önska att jag kunde känna lika varmt för politiken och
för utvecklingen som Martin Nilsson, men jag gör inte
det. När jag tar del av Kvinnomaktsutredningen är det
ett dystert resultat. Det finns oerhört mycket att göra.
Det måste gå något fortare.
Jag har en direkt fråga. Varför inte ta fasta på vårt
förslag om en kartläggning av könsblindheten? Det
behöver inte alltid vara dolda avsikter eller att man
har idén om att diskriminera kvinnor. Könsblinda
strukturer får väldigt ofta oönskade effekter. Jag har
en lång rad exempel från lagstiftning och budgetsane-
ring om det skulle behövas.
På s. 27 och även på s. 28 i betänkandet står vad
utskottet säger om löneskillnader. Gång på gång ut-
trycker utskottet ståndpunkten: Vi är för närvarande
inte beredda att föreslå utökade befogenheter för
JämO. Vi är inte beredda att ge ett tillkännagivande
om arbetsvärdering. Den svenska lagen bygger på att
det står arbetsgivaren fritt att i samråd med arbets-
marknadsorganisationerna komma fram till de meto-
der som skall lösa dessa problem.
Det är ju mot lagen att vi har lönediskriminering,
och vi har lönediskriminering! Vad är det som gör att
socialdemokraterna inte får ändan ur vagnen och
kommer med ett realistiskt program för att bekämpa
lönediskriminering?