Herr talman! Frågan om exporten av krigsmateriel
till Indonesien tillhör de verkliga långkörarna i utskot-
tets granskningsverksamhet. Årets granskning är den
fjärde i ordningen sedan början av 80-talet. Det
speglar att Indonesien sedan länge varit mottagare av
svensk krigsmateriel och att Indonesien till följd av
sina interna förhållanden och sitt agerande varit och
är en problematisk handelspartner.
Sveriges export av krigsmateriel till Indonesien
har sedan länge varit politiskt värdeladdad. Det är för
övrigt det enda område inom krigsmaterielexporten
där ett för verksamheten ansvarigt statsråd kritiserats
av utskottet. Det skedde 1987. Utskottet ansåg då att
Mats Hellström med större tydlighet borde ha redovi-
sat motiven för regeringsbeslutet. Däremot fick han
inte någon kritik för det exportbeslut som fattades i
sammanhanget.
Vid årets granskning av tillståndet att leverera tre
kanoner till Indonesien sade statsrådet Pagrotsky inför
utskottet att beslutet 1996 var en fortsättning på de
beslut som fattades i slutet på 1970-talet, en uppfatt-
ning som jag till fullo delar.
Om det aktuella granskningsärendet ses i sitt his-
toriska perspektiv finner vi att exporten av luftvärns-
kanoner till Indonesien började redan i slutet av 50-
talet. Därefter fortsatte tillståndsgivningen 1978 med
12 pjäser, 1980 med 1 pjäs, 1981 med 8 pjäser och
1982 med 4 pjäser - dvs. totalt 25 kanoner under
perioden 1978-1982. Tillståndet till export av 21 av
dessa 25 kanoner beviljades av olika borgerliga rege-
ringar under perioden 1978-1981.
Tillståndet att exportera sammanlagt 12 luftvärns-
kanoner 1978 gavs av den borgerliga trepartiregering-
en. Då utskottet 1981 granskade denna affär gjordes
inget särskilt uttalande från majoritetens sida. De
socialdemokratiska ledamöterna reserverade sig där-
emot med hänvisning till pågående strider i Östra
Timor och uttalade att export av luftvärnskanoner till
Indonesien inte stod i överensstämmelse med riktlin-
jerna för krigsmaterielexporten. Som alla vet hade
riksdagen en annan mening.
Vid beslutstillfället 1978 hade således den bor-
gerliga regeringen en möjlighet att stoppa det system-
beroende som fortfarande åberopas. När den chansen
brändes lades grunden till de problem med exporten
till Indonesien som vi fortfarande brottas med.
Det framgår av KU:s tidigare granskningar att In-
donesien redan i början av 70-talet valde att utrusta
sina fartyg med Bofors 40 millimeters respektive 57
millimeters luftvärnskanoner. Detta skedde inom
ramen för ett nybyggnadsprogram som av budgetskäl
sträcktes ut över en längre tidsperiod med successiva
beställningar av fartyg och vapenutrustning, allt inom
ramen för ett totalprogram. Grunden till det systembe-
roende som vi fortfarande diskuterar lades således för
cirka ett kvarts sekel sedan.
Hur omfattande och starkt systemberoendet var ut-
reddes i detalj i samband med 1986/87 års granskning
av KU. Detta finns beskrivet i årets betänkande. Ut-
skottet fann vid detta tillfälle med hänvisning till det
systemberoende som uppstått att 1986 års beslut om
tillstånd till utförsel av totalt 16 nya kanoner inte stod
i strid med riktlinjerna. För att, herr talman, göra en
lång historia kort kan man säga: På den vägen är det.
Utskottsmajoriteten har i årets granskning funnit
att regeringen vid sitt beslut i april 1996 att ge till-
stånd till export av tre luftvärnskanoner gjort en god-
tagbar tolkning av riktlinjerna.
I betänkandet finns en beskrivning av hur behovet
av de här kanonerna uppstått. Tre kanoner hade för-
rådsställts och användes sedan som reservdelar. Re-
geringen hade naturligtvis, som Kenneth Kvist sade,
kunnat säga nej till exporten, eftersom riktlinjerna i
ett fall som detta inte är tvingande. Regeringen tog
emellertid i sitt beslut konsekvenserna av tidigare
beslut att ge tillstånd till export av samma typ av
vapen. Regeringen tillämpade riktlinjerna på ett kon-
sekvent sätt. Mot detta finns sakligt sett, som jag ser
det, ingenting att invända.
Det finns emellertid enligt min mening två om-
ständigheter som komplicerar bedömningen totalt sett.
Den ena är att Indonesien sedan mer än 20 år tillbaka
annekterar Östra Timor, som någon har sagt tidigare, i
strid med internationella konventioner. Den andra,
som delvis hänger samman med den första, är att
Indonesien från tid till annan kränker mänskliga rät-
tigheter på bl.a. Östra Timor. Både KMI och statsrå-
det Pagrotsky har konstaterat att så är fallet. Rege-
ringen har uppenbart gjort samma bedömning. Utskot-
tets majoritet utgår från att regeringen bedömt att
kränkningarna inte var omfattande och grova vid det
aktuella tillfället och finner därför ingen grund för
kritik i denna del.
Nu finns det två reservationer till det här avsnittet
i vårt betänkande. Enligt folkpartireservationen bör
det av riktlinjerna framgå att respekten för mänskliga
rättigheter i framtiden måste beaktas även beträffande
följdleveranser. Jag skall inte polemisera mot reser-
vationen men vill ändå framhålla att kravet i praktiken
redan tillgodoses genom en sådan prövning. Enligt
KMI, och även enligt statsrådet Pagrotsky, sker denna
prövning regelmässigt redan i dag.
Vänsterpartiet och Miljöpartiet kritiserar i sin ge-
mensamma reservation regeringen för att den pressat,
som de uttrycker det, följdleveransbegreppet utöver
vad som kan anses rimligt och inte tillmätt MR-
kriteriet tillräckligt stor vikt. Det är en uppfattning
som inte delas av utskottets majoritet. Reservanterna
har tydligen inte riktigt klart för sig vad regelverket
föreskriver. När det gäller MR-kriteriet vill jag erinra
om att den grundläggande rekommendationen i rikt-
linjerna är att det inte finns något tvång att ta hänsyn
av detta slag när det gäller följdleveranser. Export-
kontrollrådet och regeringen har dock, som jag sade
alldeles nyss, frivilligt gjort en prövning även i denna
del.
Herr talman! Det är bara att konstatera att reser-
vanterna, vilket jag tycker framgick alldeles klart av
Goës anförande, inte i första hand uppträder som
granskare. De talar egentligen för ett regelverk med
ett annat innehåll. Det är ett syfte som i och för sig
kan vara vällovligt, men det har ingenting med dagens
debatt att göra. Här skall vi fastställa om regeringen
har följt det regelverk som gällde när beslutet fatta-
des. Det har, herr talman, regeringen gjort.