Fru talman! Det är många här i kammaren som
talat om Turkiet under den utrikespolitiska debatten.
Det finns all anledning att ta upp och diskutera situa-
tionen i Turkiet många gånger om.
Eftersom flera talare har tagit upp olika delar tän-
ker jag koncentrera mig på det som man kanske har
tagit upp minst, nämligen förhållandet i fängelserna
just nu i Turkiet.
Det är en förfärlig situation just nu. Det är en ka-
tastrofal situation. Det är nämligen så att det finns ca
2 000 hungerstrejkande politiska fångar, i huvudsak
kurdiska kvinnor och män, i fängelserna i Turkiet,
varav 300 är dödsfastande. Det här borde väcka en
hel världs förargelse och uppmärksamhet. Men det
har det inte gjort den här gången.
För några år sedan hade vi en liknande situation i
Turkiet. Då ställde sig världen upp som en person och
krävde förändringar. Och det blev förändringar i
lagstiftningen då. Det hade en effekt.
I dag sker ingenting, såvitt jag förstår. Jag har va-
rit i kontakt med Turkiet så sent som för bara någon
timme sedan. Dödsfastan pågår för fullt, och situatio-
nen blir alltmer ohållbar.
Varför dödsfasta? Varför hungerstrejk?
Det var nämligen så att de turkiska fängelsemyn-
digheterna bestämde sig för att förändra förhållande-
na i fängelserna på det sättet att politiska fångar
skulle befinna sig i isoleringsceller i speciella fängel-
ser. Det här är politiska beslut som bygger på antiter-
roristlagen från början av 90-talet. I dag har man tre
sådana fängelser med isoleringsceller. Man vill föra
över de politiska fångarna till de här isoleringsceller-
na på just de här fängelserna.
Vad händer då? Varför protesterar man så våld-
samt mot detta? Jo, därför att det inte finns fungeran-
de mänskliga rättigheter i Turkiet i dag. En politisk
fånge kan aldrig vara säker på att bli behandlad på det
sätt som man kan förvänta sig att myndigheter be-
handlar fångar. Är man isolerad i ett fängelse utan
kontakt med yttervärlden är chanserna än större att
man både utsätts för tortyr och en behandling som är
oacceptabel.
I dag sitter de politiska fångarna i stora celler. De
har därvid också en möjlighet att kommunicera med
varandra på ett sätt som gör det svårt för fängelse-
myndigheten att behandla dem på det sätt som de kan
göra i de s.k. F-type-fängelserna.
Man förde en diskussion fram till den 14 decem-
ber. Man hade en dialog mellan fångar och regering.
Det var väldigt bra. Det höll på att bli något bra av
det. Jag var själv med i Turkiet i november i Svenska
stödkommittén för mänskliga rättigheter i Turkiet. Vi
diskuterade situationen med justitieministern. Den här
dialogen pågick till den 14 december. Plötsligt av-
bröts den. En stormning skedde av de aktuella 20
fängelserna den 19-23 december. Resultatet av den
fruktansvärda stormningen av säkerhetsmilitären
innebar att 32 människor dog och drygt 140 männi-
skor blev illa skadade. Vi vet inte allt om hur detta
gick till. Vi vet att det finns uppgifter om kemiska
vapen, och det finns en rad andra otäcka historier
omkring just stormningarna.
Därför menar jag att Turkiet inte bara ska leva
upp till Köpenhamnskriterierna. Det är självklart om
landet ska bli medlem i EU. Man ska också se till att
de ansvariga för illdåden ställs inför rätta. Man ska se
till att det tillsätts en oberoende kommission som
undersöker vad som hände under stormningen.
Jag vill ställa en fråga till Carina Hägg. Hon
nämnde att Sverige borde kunna skicka någon repre-
sentant. Vore det inte lägligt att Sverige i en sådan
oberoende kommission hade med en representant
eller tog initiativ till detta? Jag har frågat utrikesmi-
nistern tidigare om man inte från svensk sida, nu när
man är ordförande i EU, kunde ta initiativ till en så-
dan oberoende kommission. Det är väldigt viktigt att
detta blir utrett och att dialogen mellan de politiska
fångarna och myndigheterna återupprättas. Det måste
vi göra allt vi kan för att få till stånd.
Jag har en fråga som kanske Carina Hägg kan sva-
ra på. Den handlar om en landstrategi för Turkiet. Jag
hörde att Marianne Andersson frågade utrikesminis-
tern tidigare om detta men att hon inte fick något
riktigt svar. Om möjligen Carina Hägg har ett svar
skulle vara intressant att höra.
Turkiet har ett nationellt program för anpassning
till EU:s regelverk. Det vet vi att man arbetar med,
men vi vet inte när det nationella programmet kom-
mer till stånd. Jag har frågat utrikesministern om
detta tidigare, men hon hade inte något direkt svar på
det. Det är viktigt. Vi som har varit där har påtagligt
upplevt att man säger en sak men gör en annan sak
och att man tror att det är tillräckligt. Det är något vi
måste sätta tummen på. Vi accepterar inte att man
säger en sak men gör en annan sak, framför allt inte
när det gäller mänskliga rättigheter.
Fru talman! Min talartid rinner ut. Jag skulle gär-
na ha tagit upp förhållandena i Tibet, men jag hinner
inte i det här anförandet. Sten Tolgfors tog upp frågan
om Kinas förtryck av Tibet tidigare. Det är kolossalt
och har pågått sedan ett halvt sekel. Vi ser ingen
ljusning. Därför måste Sverige ta initiativ i den frågan
för villkorslösa förhandlingar. FN bör ha med en
representant i sådana förhandlingar mellan Dalai
lama, exilregeringen och kinesiska ledningen.