Herr talman! Vi är helt överens. Jag tror att
samtliga kammarens ledamöter tycker att de
förebyggande åtgärderna är utomordentligt
viktiga. Det är dessa som i huvudsak är avgörande
för hur många aborter som kan undvikas. Jag
spekulerade tidigare i ett antal om 15 000. Även om
det antalet inte uppnås finns det här möjligheter att
göra väldigt mycket. Jag hoppas på ett stort antal.
När det gäller tidsbegränsningarna tror jag däremot
inte att det är möjligt att ''rädda särskilt många
ofödda barn''. Här är det inte antalet som är det
viktiga, utan här gäller det att öka rättssäkerheten.
Den raka frågan har ställts om jag som enskild
riksdagsman vill förbjuda aborter. Svaret blir lika
rakt som frågan: Nej, jag vill inte kriminalisera
aborter, och det vill inte heller mitt parti.
Jag vill ge ett pedagogiskt exempel. Låt oss anta att
jag blir väldigt upprörd av självmord i den
meningen att jag känner människor som har begått
självmord och att jag har anhöriga som plågas av
det som skett. Är det då lagstiftningsvägen som
man kommer åt självmorden? Kan man möjligen
tala om att inte legalisera/kriminalisera självmord?
Självfallet inte. För mig är en abort lika tragisk och
ett lika stort existentiellt problem som ett självmord
är. Man väljer döden som lösning på ett problem
som man upplever är en själv övermäktigt.
Jag tror att det framför allt handlar om att det
behövs en förändrad attityd till livet. Jag tror alltså
att detta med att vi skyddar och hjälper varandra
samt att vi ser varandras behov är lösningen på
problematiken i båda fallen. Sådant här får inte
döljas. Att människor begår självmord, för att
återknyta till det jag nyss sade, är faktiskt vanligare
än att människor dör i trafiken. Detta faktum har
lärt mig mycket.