Herr talman! Som motionär och medmotionär
beträffande motionerna So412, 417 och 486 vill jag
kommentera socialutskottets överväganden i
betänkandet SoU2 om vissa etiska frågor. Ulla
Tillander har kontaktat mig och bett mig att
företräda henne när det gäller motion So412, under
vilken hon står som första namn.
Så gott som undantagslöst har varje talare börjat
med att intyga att abortproblematiken är svår och
att man skall nalkas den med största ödmjukhet.
Det vore mig fullkomligt främmande att inte sälla
mig till det sällskapet. Också jag tycker att det är
en svår fråga. Jag vet tillfällen då jag skulle tillråda
abort som det enda tänkbara.
Mycket är glädjande i utskottets överväganden.
Det märks både i och utanför riksdagen att vinden
har vänt i abortfrågan. Det nämndes tidigare att
Margó Ingvardsson är närvarande hör i
kammaren. T.o.m. hon som gammal vpk:are
erkände motvilligt i Svenska Dagbladet den 3
februari 1993: ''Någonting har hänt i den svenska
abortdebatten.''
I dag kan abortfrågan diskuteras öppet, mjukt och
konstruktivt. I socialutskottets betänkande märks
nu en ökande medvetenhet om det stora etiska
dilemma som över 30 000 aborter årligen innebär.
Glädjande är också att samma etiska medvetenhet
växer hos allmänheten och att aborttalet nu har gått
ned i tre år i rad, en minskning med nästan 10 %
jämfört med 1991, om trenden håller i sig året ut.
Minskningen är störst hos de yngre kvinnorna,
vilket är positivt. Denna tioprocentiga minskning
är särskilt glädjande, eftersom den sker utan någon
särskild påvisbar ökad satsning på
abortförebyggande åtgärder. Tyvärr har
ungdomsmottagningarna tyvärr ofta i stället fått
minska sin verksamhet, vilket jag beklagar.
De vikande abortsiffrorna kan därför tas till intäkt
för en begynnande attitydförändring hos
allmänheten mot att välja abort som lösning på
sociala problem. Inte heller kan man peka på att
den svåra allmänna ekonomiska konjunkturen som
har rått sedan 1991 skulle underlätta för kvinnor vid
oönskade graviditeter -- ju svårare ekonomiskt
läge, desto svårare att bli oönskat gravid -- snarare
tvärtom. Det är alltså i en lågkonjunktur med
ökande arbetslöshet, växande oro och ökande
socialbidragskostnader som en tioprocentig
minskning har skett. Det är anmärkningsvärt och
glädjande. Att aborterade foster äldre än tolv
veckor nu begravs och inte kastas bort är ytterligare
ett tecken på den förändrade attityden till det
ofödda barnet.
Den krampaktiga attityd som motionen So504 av
Elisabeth Persson, Vänsterpartiet, andas blir
alltmer sällsynt. I motionen sägs uttryckligen att
Vänsterpartiet motarbetar varje förslag till
förändring av nuvarande abortlag och att sådana
förslag inte ens får diskuteras, de är ''odiskutabla''.
Men abortsituationen måste självfallet kunna
diskuteras. Inte på 20 år har abortproblematiken
diskuterats så mycket i massmedierna som i år.
Statsminister Carl Bildt kommenterade den 3
december 1992 i denna kammare
regeringsförklaringens ord ''Alla människor har
samma värde. Den grundläggande mänskliga
rättigheten är rätten till liv'' och dessa ords
förhållande till den svenska abortlagstiftningen på
följande nyorienterande sätt:
''Regeringsförklaringen skall vara uttryck för vissa
grundläggande värderingar som denna regering
avser att försöka upprätthålla, bl.a. allas rätt till liv.
Det mycket stora antalet aborter leder till
bekymmer och till en diskussion om den
existerande lagstiftningen. Den diskussionen förs
kontinuerligt i denna kammare och i andra
sammanhang. Men den har inte lett till några
konkreta slutsatser.'' Också i det betänkande som vi
i dag debatterar kan man finna detta kontinuerliga
diskuterande och omprövande i beskedet att
utskottsmajoriteten inte i nuläget är beredd att
ändra eller se över abortlagstiftningen, men man
lämnar dörren öppen för framtiden. Att detta är en
riktig tolkning av betänkandet tror jag mig kunna
utläsa av att socialdemokraterna och vänstern har
reserverat sig just mot ordet ''nu'' i betänkandet.
I mina motioner har jag yrkat på en bättre
lagreglering av fosterdiagnostik och biologisk
forskning i livets början. Också här har jag fått ett
i huvudsak tillfredsställande svar: ''Utskottet
konstaterar att utvecklingen inom den medicinska
och biologiska forskningen är snabb och att detta
skapar nya förutsättningar för den medicinska
verksamheten men också nya och svåra etiska
problem. När det gäller fosterdiagnostiken, som tas
upp i flera motioner, bereds fortfarande i
Socialdepartementet slutbetänkandet från
utredningen om det ofödda barnet om bl.a.
fosterdiagnostik. Efter remissbehandlingen har
Statens medicinsk-etiska råd numera överlämnat
ett omfattande material och synpunkter på
betänkandet till departementet. Utskottet anser
det nödvändigt med en sammanhållen och etiskt
förankrad politik i dessa frågor. Utgångspunkten
måste därvid vara den syn på människan och på
människolivets helgd som har sin förankring bl.a. i
den kristna etiken och den västerländska
humanismen. Alla människor har samma värde och
den grundläggande mänskliga rättigheten är rätten
till liv. Gränser måste, enligt utskottet, kunna sättas
för att förhindra en utveckling inom forskningens
tillämpning och den medicinska verksamheten som
kan leda till negativa etiska konsekvenser.
Utskottet förutsätter att regeringen noga följer
utvecklingen på detta område och återkommer till
riksdagen vid lämpligt tillfälle.''
Som motionär hade jag varit helt nöjd med svaret,
om utskottet i stället för ''vid lämpligt tillfälle'' hade
skrivit ''snarast'', men jag vet att tiden arbetar för
de värderingar som min motion ger uttryck för och
att ordspråket talar sant: ''Allt kommer till den som
kan vänta.'' I övrigt delar jag helt utskottets
människosyn och syn på människolivets helgd. Jag
noterar att utskottet positivt benämner fostret som
''det ofödda barnet''.
Annat som gläder mig som motionär är uttalandet:
''Folkhälsoinstitutet bör enligt utskottet i samråd
med socialstyrelsens epidemiologiska centrum
analysera förändringarna i aborttalen i olika delar
av landet. Sambandet mellan förändringarna i
aborttal och de förebyggande insatserna bör också
närmare studeras. En kartläggning bör ske för att
närmare ta reda på orsaken till varför kvinnor
väljer abort.'' Det gläder mig att utskottet därmed
gått de båda kds-motionerna So417 och 512 till
mötes. Denna kartläggning kommer att ge
utmärkta redskap för att skräddarsy
åtgärdsprogram för att förebygga aborter just med
sådana åtgärder som kvinnorna själva säger sig
behöva. Den senaste liknande undersökningen
gjordes för över tio år sedan. Av det skälet behöver
den uppdateras.
Det kan inte råda någon osäkerhet om att ökade
förebyggande åtgärder verkligen är framgångsrika
och nödvändiga, om nu aborttalen sjunker med
10 % blott och bart genom opinionsförändringar,
utan att t.ex. ungdomsmottagningar fått ytterligare
medel. Vad skulle då inte ökade satsningar kunna
innebära?
I Dagen av den 31 mars 1993 säger K-G Nygren,
ordförande i Svenska gynekologföreningen, att det
genom förebyggande verksamhet skulle kunna gå
att få ned aborttalet med 15 000 årligen! Han
påpekar att det lönar sig att satsa på förebyggande
åtgärder. I samma artikel nämns att Åke
Geidenmark, planeringschef för sjukvården i
Göteborg, beräknat samhällets kostnader för
aborter 1993--1997 till en miljard kronor. ''Det finns
även ekonomiska skäl till att få ner abortantalet'',
menar han.
När det gäller motion So424 om att förbjuda de
sena aborterna mellan den 18:e och 22:a
graviditetsveckan tar utskottet nu inte ställning
utan man hänvisar i bakgrundsbeskrivningen, s.
14--16, till utredningen SOU 1989:51, Den gravida
kvinnan och fostret -- två individer, vars
utredningsförslag nu bereds efter remissbehandling
i Socialdepartementet. Utredningen angav
vetenskapens ståndpunkt 1989 att foster då ansågs
livsdugliga utanför moderns kropp vid 23--24
veckor och att man inte menade att denna tidsgräns
kunde förskjutas inom då överskådlig tid.
Därav följer att i väntan på att
Socialdepartementets beredning av utredningen
skall bli klar gäller ännu socialutskottets
betänkande 1987/88:SoU2. I betänkandet angavs
nödvändigheten av att frågan om 18-
veckorsgränsen för abort utan särskilt tillstånd
prövas och att en sänkning övervägs.
Sedan utredningen presenterades 1989 har dock
den medicinska forskningen om för tidigt födda
barn gått snabbare än vad man då kunde förutse. I
dag är det i USA möjligt att rädda enstaka barn så
tidigt som i moderns 21:a graviditetsvecka. I USA:s
ambassads Documentation Center och i databasen
Dialog Database Host System fanns ett flertal
dokumenterade fall på för tidigt födda barn som i
moderns 21:a och 22:a graviditetsvecka överlevt
utan skador. Kenya King föddes den 16 juni 1985 på
Plantation General Hospital, Plantation, Florida, i
hennes mors 21:a graviditetsvecka, dvs. 19 veckor
efter konceptionen. Bland barn födda i moderns
22:a graviditetsvecka, dvs. 20 veckor efter
konceptionen, kan nämnas Zascha Villamar, född
den 18 februari 1992 på Miami Childrens Hospital,
Miami, Florida, James Elgin född den 20 maj 1987 i
Ottawa, Ontario, Canada, och Ernestine Hudgins,
född i februari 1983 på Sharp Hospital, San Diego,
Kalifornien. Detta var bara några exempel från
listan. Listan finns i sin helhet publicerad i Dagen
den 13 april 1993.
Eftersom uppgifterna har varit okända i Sverige så
sent som 1989 skrev jag till de sjukhus i USA där
de yngsta barnen hade fötts. Jag bad dem sända
intyg på hur tidigt Kenya King och Zascha Villamar
verkligen hade fötts samt den medicinska
dokumentationen. Jag fick omgående brev och
intyg från neonatologispecialisterna dr Barry D.
Chandler på Plantation General Hospital och från
dr Ian P. Jeffries på Miami Neonatal som visade att
barnen var födda i 21:a respektive 22:a
graviditetsveckan enligt vårt sätt att räkna i
Sverige, dvs. 19 respektive 20 veckor efter
konceptionen. De hänvisade till den medicinska
tidskriften Journal of Medical World News från den
11 november 1985.
Dessa nya medicinska forskningsrön ger
naturligtvis ännu större eftertryck åt
socialutskottets oro 1987 över de sena aborterna.
De bör påverka Socialdepartementets
överväganden att snarast fastställa den senaste
acceptabla gränsen för aborter till 18:e veckan. Jag
överlämnar till tredje vice talmannen de båda
breven i original samt utdraget ur den medicinska
tidskriften för att den som vill skall kunna förvissa
sig om att mina uppgifter är korrekta. Det går
naturligtvis att få kopior.
I huvudsak är jag alltså mycket nöjd med
socialutskottets utlåtanden över mina motioner.
Men utifrån de något märkliga reservationerna som
Martin Nilsson för Socialdemokraterna och Eva
Zetterberg för Vänsterpartiet har avgivit vill jag
ställa fyra frågor till reservanterna.
Varför anser Vänsterpartiet och
Socialdemokraterna att ingen utvärdering bör
göras om varför kvinnor ser sig tvungna att göra
abort, dvs. en kartläggning just med avsikt att
forma ett välriktat och skräddarsytt
åtgärdsprogram utifrån kvinnornas egna uttalade
behov? Vad är det reservanterna fruktar skall
komma fram genom en kartläggning?
I propositionen till nuvarande abortlag, 1974:70, s.
60, ges uttryck för åsikten att ''fostret främst bör
betraktas som en del av moderns kropp''.
Socialdemokraten Margareta Winberg sade i
Dagen den 19 januari 1993: ''Jag ser inte mamma
och foster som två individer. Det är en tillbakagång
till ett gammalt synsätt. Fostret är en del av
kvinnans kropp tills barnet kan sägas vara
livsdugligt, dvs. när det känner smärta.'' På s. 11 i
utredningen SOU 1989:51, Den gravida kvinnan
och fostret -- två individer, skriver man däremot:
''Enligt utredningens uppfattning måste man utgå
från att modern och det blivande barnet är två
skilda individer som båda är skyddsvärda.'' Är det
reservanternas mening att fostret är en del av
kvinnans kropp, jämförbart med organ som lever
och njurar, eller är det en skyddsvärd, mänsklig
individ?
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har
lagtstiftat om regler för livets slut, nämligen att livet
upphör när EKG inte kan uppmätas. Ofödda barn
uppvisar EKG och deras hjärtan slår vid sex
veckors ålder, dvs. i moderns åttonde
graviditetsvecka. Då är de även känsliga för ljud
och smärta, och det kan påvisas att de har minne.
Med hänsyn till religiösa skäl vill reservanterna inte
uttala sig om när det mänskliga livet börjar eller när
ett foster lever. Förnekar Socialdemokraterna och
Vänsterpartiet att fostren har mänskligt liv, att de
exempelvis lever vid sex veckors ålder, då de ju
uppvisar EKG och hjärtslag? Om det är av dessa
märkliga religiösa skäl som ni undanber er att
svara, kan ni då besvara hur ni har kunnat ta
ställning till när livet slutar?
Enligt nuvarande praxis utförs inga aborter efter
22:a havandeskapsveckan, då fostret har full
rättssäkerhet. Anser Socialdemokraterna och
Vänsterpartiet att fostret bör ha del av någon som
helst rättssäkerhet före denna tidpunkt? Det
handlar t.ex. om rätten att ärva sin far, om denne
skulle avlida före fostrets 22:a havandeskapsvecka.
Det handlar dessutom om skydd enligt
arbetsskyddslagen mot gifter i den gravida
kvinnans arbetsmiljö eller om rätt till skadestånd
för skador som har uppkommit före 22:a
graviditetsveckan genom medicinering av t.ex.
neurosedyn.
Om det ofödda barnet skall ha dessa rättigheter
före den 22:a veckan och alltså skall vara en juridisk
person och ett rättssubjekt, hur kan då
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet påstå att
barnets mänskliga liv inte har börjat?