Herr talman! Alla barn borde ha rätt att födas
välkomna och önskade och att få växa upp i en
kärleksfull miljö. Att bli gravid och med glädje och
förtröstan kunna se fram emot födseln och sedan få
föda ett efterlängtat barn är den största lycka -- tror
jag -- en kvinna kan uppleva.
Att bli gravid men inte vilja sätta barn till världen
eller inte kunna ta vara på barnet är på motsatt vis
något alldeles förskräckligt. Oönskade graviditeter
har plågat kvinnor i alla tider. Jag och många med
mig anser att det är ett civiliserat samhälles
skyldighet att bespara kvinnor det lidande som
oönskade graviditeter innebär.
I Sverige -- men dess värre inte i alla andra länder --
har kvinnor rätt till det man i dagligt tal kallar fri
abort. Det innebär att abort får utföras, med vissa
reservationer, när en kvinna begär det.
Reservationerna gäller främst att kvinnan inte skall
utsättas för fara.
Om det finns anledning att anta att fostret är
livsdugligt får abort inte utföras. Detta står
uttryckligen skrivet i abortlagen, och den borde
verkligen läsas av dem som antyder att foster som
är livsdugliga aborteras. Att göra så strider mot den
svenska abortlagstiftningen, och vi får utgå från att
det absolut inte förekommer.
Vi har, herr talman, en bra abortlagstiftning. I dag
görs 92,7 % av alla aborter före tolfte
graviditetsveckans utgång. Bara 7 % av aborterna
sker senare, dvs. mellan trettonde och artonde
graviditetsveckan. Omkring 200 aborter per år görs
efter artonde graviditetsveckan, och då krävs det
att Socialstyrelsen har givit kvinnan tillstånd och att
det föreligger synnerliga skäl.
Jag upprepar att tillstånd inte kan ges om det finns
anledning att anta att fostret är livsdugligt. Detta
står skrivet i lagens 3 §, sista meningen.
Nu ifrågasätts abortlagen. Jag skall ta upp några
punkter där jag vill ha klargörande och
förtydligande av det ifrågasättande av lagen som
har förts fram i motioner. Eftersom motionerna är
återgivna i betänkandet hoppas jag att det går bra.
Ulla Tillander m.fl. från Centerpartiet kräver
exempelvis skärpt tidsgräns för abort.
Motionärerna motiverar detta med att antalet
aborter är för högt och att den takt som antalet
aborter sjunker med är för långsam.
Herr talman! För det första finns det inga fasta
tidsgränser i vår abortlagstiftning. Det kan man
konstatera genom att läsa innantill. För det andra
sker 97 % av alla aborter mycket tidigt. För det
tredje sjunker aborttalen med i genomsnitt 4--5 %
varje år. För det femte visar all erfarenhet att ju
svårare det är att få abort desto senare görs
aborterna.
För att sänka aborttalen, vilket motionärerna säger
sig vara ute efter, krävs det alltså andra åtgärder än
sänkta tidsgränser. Det står faktiskt inte någonting
om dessa tidsgränser i lagen.
Jag vill ta upp frågan om sena aborter, eftersom
dessa är ett viktigt argument i abortmotståndarnas
formuleringar.
Man vet att många av de kvinnor som gör abort
mellan tolfte och artonde veckan av någon
anledning har erkänt sent för sig själva och
omvärlden att de är gravida. De har helt enkelt
förnekat graviditeten. Ibland kan en sådan
förnekelse hänga samman med skräck eller oro för
att bli gravid. Det kan också handla om en
förnekelse av kvinnligheten eller av kroppens
funktioner.
En annan grupp av de 7 % kvinnor som gör sena
aborter består av kvinnor som missbrukar droger
eller alkohol. De misshushållar av den anledningen
med sig själva eller struntar helt enkelt i de signaler
som tyder på graviditet, exempelvis utebliven
menstruation.
Är det dessa kvinnors aborter som
abortmotståndarna vill förhindra? Är det dessa
kvinnor som ni till varje pris skall tvinga att bli
mödrar mot sin vilja? Jag skulle väldigt gärna vilja
ha svar på den frågan. Ulla Tillander är inte här i
dag, men det kanske finns någon annan företrädare
för motionärerna eller för Centerpartiet som kan
svara på det.
Herr talman! Särskilt i kds vill man gärna låta
påskina att förutsättningarna för vår
abortlagstiftning har ändrats. Det påstås
exempelvis i Rose-Marie Frebrans och Stefan
Attefalls motion att den grundideologi som lagen
bygger på -- synen på fostret som en del av kvinnans
kropp -- har ändrats. Också Chatrine Pålsson var
inne på den frågan i sitt anförande.
I Ulla Tillanders flerpartimotion står det skrivet att
man i dag har gått ifrån uppfattningen att fostret är
en del av kvinnans kropp och att man i stället utgår
från att modern och barnet är två individer.
Herr talman! Det här är lösa påståenden som förs
fram som sanningar. Jag vill verkligen ha klarlagt
vem motionärerna åsyftar när de använder ordet
''man''. Vem eller vilka är det som har gått från en
uppfattning till en annan? Motionärerna skriver att
grundförutsättningarna har ändrats. Vem har
ändrat dessa grundförutsättningar för abortlagens
uttryck och formuleringar? När ändrades de? I
vilket avseende har de ändrats?
Det är viktiga frågor. Jag och många med mig vill
ha klart besked på dessa punkter. Det som förs fram
är inte sanningar utan påståenden som inte står för
någonting annat än motionärernas personliga
uppfattningar.
Ulla Tillander sätter i sin motion också
likhetstecken mellan orden ''foster'' och ''barn''.
Det kan man inte göra, herr talman. Vi har två
olika ord i svenska språket för dessa två begrepp.
Det är viktigt, särskilt när det gäller aborter.
Den svenska lagstiftningen är entydig på denna
punkt. Vi aborterar inte barn. Att slarva med
språket på detta till synes oskyldiga sätt luktar
Livets ord lång väg. Men det är inte så oskyldigt
som det i förstone kan tyckas.
Det har refererats till ett betänkande, SOU 89:51,
som har den mycket olycksaliga titeln Kvinnan och
fostret två individer. Att från denna rubrik dra de
slutsatser som motionärerna och debattörerna här
nu gör är, menar jag, orimligt. Det finns inget fog
för den argumentationen i SOU 89:51.
En graviditet är en process som sker i kvinnans
kropp. Den kan inte ske utanför kvinnans kropp.
Det tror jag inte någon kan argumentera emot.
Aborter handlar om ingrepp, och
abortlagstiftningen handlar om vem som skall ha
rätt att begära att det ingreppet utförs.
Utredningen diskuterar vissa problem och lämnar
en del frågor obesvarade. Man kommer i rapporten
faktiskt till slutsatsen att abortlagen fungerar väl
och att det inte finns någon anledning att ändra
den.
Det är inte så att någon ideologi eller
grunduppfattning har ändrats. Motionärerna vill
ändra, men ''man'' har inte ändrat sig.
Jag skall ta upp ett sådant här försåtligt påstående
till. Det står i betänkandet, återgivet från en
motion: ''Abort får aldrig ses som en teknisk fråga
om t.ex. olika preventivmedelsmetoder.'' Bortsett
från den något konstiga formuleringen, undrar jag:
Finns det någon i det här landet som ser abort som
en teknisk fråga om t.ex. olika
preventivmedelsmetoder? Vem eller vilka är det i
så fall?
Så några ord om Chatrine Pålssons inlägg här
tidigare och vad hon säger i det särskilda yttrandet.
I yttrandet har Chatrine Pålsson lagt sig till med ett
slagord som emanerar, kan jag berätta, från
vänsterns kvinnor på 70-talet när vi slogs för de fria
aborterna: Abort är alltid en nödlösning.
Med det ville vi säga att abort inte, som dåtidens
motståndare påstod, är något lättvindigt. Det är
inte så att kvinnor begär att få abort hur som helst,
utan det är en nödlösning.
Det är litet smart att lägga sig till med det uttrycket,
och jag måste erkänna att jag hajade till när jag
läste det. Men sedan står det så här: ''- -- samhället
skall göra sitt yttersta för att genom praktiskt stöd
försöka undvika abort. Detta gäller även efter det
att graviditet konstaterats.''
Jag vill, precis som tidigare Martin Nilsson och
andra, gärna få ett klargörande av vad kds
egentligen menar. Var står ni i abortfrågan? Står ni
bakom betänkandet? Står ni bakom det särskilda
yttrandet? Eller stöder ni fortfarande de tidigare
refererade skrivningarna?
Menar ni vad som står i det särskilda yttrandet, kan
man bara tolka det på det sättet att samhället skall
göra sitt yttersta att övertala kvinnor, som har blivit
gravida men som inte vill ha barn, att ändå föda
oönskade barn. Eller menar ni det som står i
betänkandet, som ni står bakom, nämligen att vi
har en bra abortlag och att det inte finns någon
anledning att ändra den?
Det här ''nuet'' har diskuterats så mycket, så jag
tänker inte ta upp det mer än att jag vill påpeka att
jag inte kan tänka mig att socialutskottet skiljer sig
från andra utskott, som är synnerligen noggranna
med även sådana ord som ''nu'' och ''kunde''.
Åtminstone i det utskott där jag mestadels
tillbringar min tid, kulturutskottet, tidigare också
lagutskottet, är vi mycket noga när vi pillar in ett
''nu'' eller tar bort ett ''nu''. Att påstå att det inte
betyder någonting, tycker jag är ganska allvarligt.
Jag vill tro Rosa Östh på hennes ord, när hon säger
att hon själv inte står bakom detta ''nu'', men jag
tycker att det här är litet allvarligt. Jag går inte på
talet om att läsa in för mycket. ''Nuet'' är viktigt.
Huvudpunkten är, har vi fått höra här, att vi har en
bra abortlag och att det inte finns någon anledning
att ändra den. Men det finns en annan anledning till
att det är väldigt viktigt med reservation 2, och det
är att utskottet skriver att man vill ha en
kartläggning för att närmare ta reda på orsaken till
att kvinnor väljer abort.
Nu är det faktiskt så, herr talman, att enligt
abortlagen behöver kvinnan inte ange skäl för att
begära abort. Det är liksom en av poängerna med
den fria aborten. Man kan alltså inte kräva att
kvinnor i framtiden skall ange skäl och sedan göra
statistik på skälen. Man kan inte heller gå in i
befintliga journaler och titta där, för där skall det
egentligen inte stå någonting.
Det här är viktigt att påpeka för kammarens
ledamöter. Om man vill behålla den nuvarande
abortlagen och inte pilla på den, måste man stödja
reservation 2, en reservation som Vänsterpartiet
också står bakom naturligtvis. Hur man skall kunna
tänka sig en kartläggning utan att ändra abortlagen
i det här avseendet, förstår jag inte. Det vore
intressant att få reda på.
Om man däremot verkligen vill veta vad som gör
att kvinnor tvingas välja abort, går det att ta del av
en mängd rapporter. Exempelvis har en gynekolog
som heter Kristina Holmgren gjort djupintervjuer
med patienter som hon har haft och med deras
tillstånd -- utan namn naturligtvis -- publicerat
resultatet.
Av dessa intervjuer framgår att den helt
dominerande orsaken till att kvinnor väljer abort är
att de inte tror på relationen med den presumtive
fadern. Kvinnorna inser att de skulle komma att stå
helt ensamma med ett barn. De har inte velat bli
gravida, och de vill inte vara ensamstående mödrar.
De vill att deras eventuella framtida barn skall
födas efterlängtade och ha två föräldrar.
Relationen till de män som har gjort dem gravida
är alltså främsta skälet för att de vill ha abort. Det
är inte bostadsbrist eller andra sociala skäl som en
kurator eventuellt kan avhjälpa, även om det också
ibland är svårt, som ligger till grund för abort. Man
kan ju dess värre inte lagstifta om att folk skall älska
varandra.
Det hjälper inte ens att någon välvillig kurator
försöker övertala en gravid abortsökande kvinna
och säger: Nu får du försöka sy ihop det med den
blivande pappan. Det går inte att göra på det viset.
Det fungerar inte. Det ger inte efterlängtade och
önskade barn. Det skapar inte förutsättningar för
en god uppväxtmiljö.
Herr talman! Är man verkligen intresserad av att
få ner aborttalen och inte bara av att skuldbelägga,
smutskasta eller moralisera kring aborterna, så
handlar det om att undvika oönskade graviditeter,
och det verkar som om vi egentligen är överens om
detta. Det slår också utskottet fast.
Det här gör man på olika sätt. Man kan göra det
genom utökad preventivmedelsrådgivning. Gratis
p-piller har vi föreslagit från Vänsterpartiet -- det
sänker omedelbart aborttalen, det vet vi.
Ungdomsmottagningarna är mycket viktiga. De
måste vara lättillgängliga. De måste ha öppettider
som passar ungdomarna. Ett sätt att få ner
aborttalen, dvs. att förhindra oönskade
ungdomsgraviditeter, vore faktiskt att se till att det
fanns söndagsöppna ungdomsmottagningar, dit de
unga flickorna kunde söka sig, om de är oroliga för
att ha blivit gravida, och få ett dagen-efter-piller
som fungerar som ett p-piller men som man tar
dagen efter. Det här är ett förslag som vi kanske
tillsammans kan driva vidare och försöka få
igenom. Det får omedelbart effekt på aborttalen,
tror jag.
Sex- och samlevnadsundervisningen måste stärkas i
den nya läroplanen. Med regeringens liggande
förslag kommer sex- och
samlevnadsundervisningen att tas bort. Alla som
oroar sig för aborttalen -- från Rosa Östh till
Chatrine Pålsson, tvärs över Folkpartiet till
Vänsterpartiet -- borde alltså slåss för att barn- och
ungdomskunskapen skall finnas kvar som särskilt
ämne på schemat. Det är nämligen där som sex- och
samlevnadsundervisningen ligger, inte någon
annanstans. Tar man bort barn- och
ungdomskunskapen, tar man också bort sex- och
samlevnadsundervisningen.
Det finns fler metoder. Skolhälsovården, särskilt
den insats som skolsköterskorna gör, är viktig i de
här avseendena och utgör ofta en stor trygghet och
kunskapskälla för många flickor. Utbyggd
skolhälsovård minskar med stor sannolikhet antalet
oönskade graviditeter.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
och meningsyttringen, och jag vill bara avsluta med
att beröra repliker som har förekommit i debatten
här.
Fostrets intresse talade Rosa Östh om. Är det inte
fråga om världens efterrationalisering? Är det
någon här som kan ställa upp och säga att man hade
något som helst intresse som foster? Jag tror
faktiskt inte det. Jag tror att det är att skjuta över
målet när man talar om att fostret behöver advokat
utan att närmare gå in på detaljer.
Det var fler repliker, men eftersom jag har hållit på
ganska länge, herr talman, så slutar jag här.