Fru talman! Som extra suppleant i utrikesutskottet
men kanske framför allt som vice ordförande i EU-
nämnden har jag liksom i våras givits tillfälle att delta
i det sammansatta utskottets arbete. Eftersom jag nu
med all sannolikhet gör mitt sista framträdande i
kammarens talarstol har jag anledning att börja med
en liten återblick.
När jag i början av 60-talet skulle rösta för första
gången, gick dåvarande Högerpartiet till val med
parollen "Ja till Europa". Det passade bra för en in-
ternationellt intresserad student. Som verksam i SA-
CO under tio år arbetade jag sedan för att skapa in-
tresse för den europeiska integrationen i fackliga
sammanhang. När jag sedan övergick till rikspoliti-
ken som moderat partisekreterare kunde jag belåtet
konstatera att kravet på medlemskap i EEC, som det
då hette, redan stod i partiprogrammet.
Förverkligandet av detta mål skulle dock ta sin
tid. Tyngdpunkten i mitt arbete här i riksdagen låg
tidigt i finansutskottet med särskild inriktning på
kredit- och valutapolitikens avreglering och Riksban-
kens oberoende. Men kring 1990 hade jag blivit in-
vald i riksdagens EFTA-delegation. Dåvarande Eu-
ropaministern använde detta organ för att förankra
Sveriges ställningstaganden i de förhandlingar som
ledde fram till EES-avtalet. Dessa var knappt slutför-
da innan det blev aktuellt att förhandla om Sveriges
inträde i vad som då ännu hette EG. Som kandidat-
land bildade ju Sverige och riksdagen tillsammans
med Europaparlamentet en joint parliamentary com-
mittee. Med förebild från EFTA-delegationen fick
dess svenska halva utgöra EG-delegationen, där
ståndpunkterna i medlemsförhandlingarna lades fast.
Så föddes EU-nämnden, och så föddes det samar-
betsklimat som råder när det gäller Europasamarbetet
mellan flertalet partier. Egentligen kan jag säga mel-
lan alla partier även om vi har grundläggande skillna-
der i vår ursprungliga åskådning.
Jag har alltifrån EU-inträdet varit EU-nämndens
vice ordförande, och jag har bl.a. deltagit i samtliga
COSAC-möten sedan dess. Enligt min mening har
riksdagen här - efter visst mönster från det danska
folketingets Europaudvalg, det ska medges - format
en parlamentarisk bevakning av EU-frågorna som vi
har all anledning att vara stolta över.
Det hävdas ofta att medlemskapet i EU har med-
fört att riksdagen förlorat inflytande. Jag anser att det
paradoxalt nog förhåller sig precis tvärtom. I och med
att regeringen är skyldig att förelägga EU-nämnden
alla ärenden som ska behandlas i ministerrådet får
riksdagen kontakt med frågor som förr avgjordes av
regeringen ensam eller t.o.m. under regeringen på
myndighetsnivå. Graden av inflytande hänger mycket
på oss själva. Kan vi få det att fungera att fackut-
skotten tidigt tar tag i viktiga EU-frågor, redan på
grön- och vitboksstadiet, stärks parlamentets ställning
ytterligare.
En annan vanlig missuppfattning är att EU är en
inåtvänd rikemansklubb, ett slags Fästning Europa.
Redan vid ett av EU-nämndens första sammanträden
1995 påvisade jag för kritikerna att arbetet - något till
min egen förvåning ska jag erkänna - spände över
snart sagt alla kontinenter. Och ser jag på föredrag-
ningslistan för allmänna rådet inför morgondagens
sammanträde med EU-nämnden, finner jag ärende-
punkter som Västra Balkan, Afrika med de stora
sjöarna, Afghanistan, Mellanöstern, Centralasien,
Ukraina, Kuba, Colombia etc. Aldrig har riksdagen
sysslat så mycket med utrikespolitik och med relatio-
ner till även fjärran belägna länder som vi gör nu,
efter inträdet i EU!
EU-nämnden sysslar inte bara med löpande ären-
den i ministerrådet. Vi följer också - och söker på-
verka - det ständigt pågående reform- och utveck-
lingsarbetet inom unionen. Så skedde t.ex. vid till-
komsten av Amsterdamfördraget och vid beslutet om
Agenda 2000. Så var naturligtvis också fallet vid
tillblivelsen av Nicefördraget. I en särskild bered-
ningsgrupp hade vi många och långa diskussioner
med regeringens förhandlare, och i slutskedet satt vi i
telefonkonferens med Sveriges företrädare i Nice.
Och även om resultatet på flera punkter inte motsva-
rar vad åtminstone jag hade hoppats på vad gäller
exempelvis beslutsförmåga och förenkling, får man
med det sammansatta utskottet konstatera att grunden
för en kraftig och angelägen utvidgning av medlem-
skretsen nu ändå har lagts.
Nästa regeringskonferens är dock inte långt borta.
Enligt Niceförklaringen ska den syfta till en förenk-
ling av fördragen. En sådan översyn kommer att ak-
tualisera en lång rad organisatoriska frågor. Det finns
enligt min mening ingen anledning att dra sig för att
kalla resultatet av denna översyn för en konstitution. I
praktiken har vi redan en sådan. Det är bara det att vi
knappt kan urskilja vad den innehåller. Sannolikt
kommer det att vara ändamålsenligt med en uppdel-
ning i en grundläggande del, som är svår att ändra,
och en mer teknisk del med vad som närmast är
tillämpningsföreskrifter.
Ett grundfördrag eller en konstitution av detta slag
kan lämpligen inrymma en stadga med grundläggan-
de rättigheter. Men förutsättningen är att EU först
tillträder Europarådets konvention om mänskliga
rättigheter så att vi inte får kompetenstvister och
konkurrerande domstolar på detta område.
Vid fördragsöversynen är det också naturligt att
reglera kompetensfördelningen mellan EU och dess
medlemsländer. Man får dock akta sig för att göra
avgränsningen alltför svårföränderlig. Den europeiska
integrationen är en ständigt pågående process som
inte låter sig hejdas av de avvägningar som vår gene-
ration politiker gör. Det vore fel att efter amerikanskt
mönster överlåta till EG-domstolen att omtolka av-
gränsningar som uppfattas som hindrande. Principen
bör vara att det visserligen ska vara svårt att utvidga
EU:s kompetens, men när man på politisk väg beslu-
tar om det bör man skapa sådana beslutsregler och
andra förutsättningar att EU kan arbeta effektivt.
Det fjärde utpekade ämnesområdet för det blivan-
de konventet gäller de nationella parlamentens ställ-
ning. Det kommer att föras fram alla möjliga idéer
om en andra kammare i Europaparlamentet, om olika
samrådsformer på utskottsnivå o.s.v. Men här menar
jag att vi svenskar - tillsammans med övriga nordiska
företrädare - har en särskild mission att fylla. Vi ska
hävda att de nationella parlamentens viktigaste upp-
gift ligger på hemmaplan som bevakare av och på-
tryckare på den egna regeringen vad avser dess insat-
ser i ministerrådet. Låt oss göra EU-nämnden till en
exportvara i smorgasbordets och ombudsmannens
efterföljd!
Denna min inställning sammanhänger med egna
erfarenheter, exempelvis som ledamot i det förra
konventet, det som tog fram utkastet till stadga om
grundläggande rättigheter. När nationella parlamenta-
riker kommer utanför landets gränser, till Bryssel
eller annorstädes, kommer de lätt bort. Det samman-
hänger bl.a. med långa resor, brist på kanslistöd och
fungerande nätverk och naturligtvis också konkurre-
rande arbetsuppgifter hemmavid. Det menar jag att
riksdagen noga bör betänka när representanterna till
det nya konventet ska utses. De bör helst frikopplas
från tunga uppdrag här hemma, de bör förses med
sekretariatsresurser och de bör ges möjlighet att för-
ankra sina ställningstaganden inte bara i respektive
partigrupper utan också i ett riksdagsorgan, förslags-
vis EU-nämnden.
Fru talman! Detta anförande har spänt över ett nå-
got större område än det aktuella betänkandet. Men
det må kanske förlåtas den som står i begrepp att
lämna riksdagen och partipolitiken för uppdraget som
svensk ledamot av Europeiska revisionsrätten i Lux-
emburg. Jag tackar utrikesministern för de mycket
vänliga avskedsorden. Jag vill säga att det ska bli
intressant att få ägna några år åt praktiskt arbete på
europeisk nivå.
Man vet dock aldrig vad som väntar runt hörnet.
När jag gratulerade min företrädare Jan O Karlsson
till hans utnämning till statsråd påpekade jag att nå-
gon egentlig anställningstrygghet för honom inte
gäller längre än till valet i september nästa år. Och jag
tillade: Kanske kommer jag efter dig där också!
(Applåder)