Fru talman! Vi övergår nu till tilläggsbudgeten
som i dag debatteras samtidigt som FiU1. Till denna
har vi fogat en reservation och ett särskilt yttrande
tillsammans med de andra borgerliga partierna.
Tre områden berörs för vår del, nämligen storle-
ken på omfördelningen inom försvarsanslaget, den
galopperande sjukfrånvaron och regeringens
tuvhoppning när det gäller arealersättningen.
Det omedelbart största, mänskliga problemet -
och det en stor del av dagen ägnats åt - är att sjuk-
frånvaron fortsätter att öka så snabbt. Häromdagen
kom Riksförsäkringsverkets senaste siffror. Antalet
långtidssjukskrivna i augusti i år uppgick till 106 000
personer!
Under perioden januari-oktober har 30,1 miljar-
der kronor betalats ut i form av sjukpenning. Det är
en bra bit över Riksförsäkringsverkets prognos. Det
är inte bara en galopperande utveckling, det är en
skenande utveckling. Alla som har varit med om att
skena vet att då är det mesta utom all kontroll. Då
krävs kraftfullare insatser än käcka informationssats-
ningar.
Mellan maj 2000 och samma månad i år har anta-
let sjukskrivna ökat med 28 %. För år 2002 beräknar
regeringen att kostnaderna ska uppgå till den svind-
lande summan 50 miljarder kronor. Det är 50 miljar-
der kronor som skulle kunna användas till något
mycket bättre någon annanstans.
Men det handlar inte enbart om dessa direkta
kostnader utan det handlar om bortfall i produktion,
problem med bemanning på arbetsplatsen och ökad
belastning på de andra arbetskollegerna. Siffrorna
talar sitt tydliga språk, och de pekar åt helt fel håll.
För att ytterligare beskriva allvaret var andelen
sysselsatta 1997 74,6 % och sjukfrånvaron 3,9 %,
dvs. en faktisk sysselsättning strax över 70 %. Mot-
svarande siffra förra året var 77,8 % med en sjukfrån-
varo på 6,3 %. Den faktiska sysselsättningen var
alltså 71,5 %.
Under denna tid har den faktiska sysselsättningen
ökat endast marginellt trots högkonjunktur. Uttryckt
på ett lite annorlunda sätt var bara en av fyra nya
sysselsatta verkligen sysselsatta i arbete, resterande
tre fjärdedelar var sjukskrivna. Så kan det naturligtvis
inte fortsätta.
Den högsta sjukfrånvaron har personal som arbe-
tar inom den kommunala sektorn. Därefter följer
anställda som arbetar inom landstingen - en typiskt
kvinnlig arbetsmarknad - och sedan de som arbetar i
privat näringsliv. Kommunals egna medlemmar före-
drar att arbeta för privata arbetsgivare har vi fått läsa i
tidningarna. Det är alltså här vi ska söka efter lös-
ningarna och möjliggöra förändringarna.
En annan varningssignal är att antalet personer
som har gått i förtidspension - vilket många gör efter
en lång sjukskrivning - har ökat med ungefär 25 % de
senaste tio åren. Än allvarligare är att alltfler unga
människor pensioneras. Var sjunde som är långtids-
sjukskriven och under 35 år slås ut från arbetsmark-
naden och hänvisas till ett liv med knagglig ekonomi
och dåliga framtidsutsikter.
Detta är dagens situation. Den långa sjukfrånva-
ron leder till växande utanförskap och sämre ekonomi
för de enskilda hushållen. Det leder också till minskat
arbetsutbud och snabbt växande offentliga kostnader.
Därför krävs det handling snarare än kampanjer och
många ordrika sammanträden mellan parterna. Därför
avvisar vi den föreslagna informationssatsningen i
tilläggsbudgeten. Vad som i stället behövs är hand-
ling nu, dvs. konkreta förslag som åtgärdar proble-
men, inte förslag som beskriver problemen.
Vi har redovisat ett sådant alternativ i vårt 13-
punktsprogram som omedelbart skulle bidra till att
fler kan återvända i arbete. Bl.a. gäller det förslag om
nationell vårdgaranti, ökade resurser till rehabilite-
ring, resurser för uppföljning av sjukskrivna, bättre
utbildning av läkare i frågor som rör sjukskrivning,
och i samarbete med försäkringskassan.
Nu, fru talman, övergår jag till något helt annat. I
tilläggsbudgeten behandlas även frågan om arealer-
sättning, och här föreslås att anslaget höjs med
3,5 miljarder kronor. Utskottet tillstyrker regeringens
förslag om höjd ram för utgiftsområde 23.
Som vi ser det är det ytterligare ett sätt att frisera
räkenskaperna och kasta grus i maskineriet. Effekten
blir att arealersättningen, som skulle ha betalats ut
2002, utbetalas redan i år. Man kan fråga sig varför.
Ja, orsaken är inte i första hand principfasthet,
utan snarare motsatsen till detta. Regeringen fruktar
nu i elfte timmen att utgiftstaket för 2002 inte kom-
mer att klaras och måste i sista ögonblick tillgripa nya
principer - precis som man har gjort tidigare, fast åt
andra hållet. Det är inte lätt att hinna med i turerna.
Vilket ben kommer regeringen att stå på nästa gång,
och hur ska Sveriges lantbrukare förhålla sig till dessa
upprepade förändringar? Lantbrukarnas likviditet
torde vara ett större problem än riksgäldens. Detta
friserande ska ses som ännu ett exempel på hur en-
skilda näringsidkare godtyckligt utsätts för skriv-
bordsnissars nycker utan att kunna göra ett vitten - än
hit, än dit.
Kontentan för vår del är följande. Vi godtar lig-
gande förslag, men inte med majoritetens motivering.
Vi anser, liksom tidigare innan man började ändra
förra gången, att utbetalningarna av EU-ersättningar
ska utbetalas samma år som de avser. Det ger klara
spelregler och konsekvent handlande. Vi anser dess-
utom att denna tidigareläggning ska utnyttjas till att
återgå till den ursprungliga principen att medlen ska
betalas ut före slutet av respektive år. Som en följd av
detta står vi fast vid vårt förslag i FiU1 avseende år
2002. Medel för detta finns reserverade i vårt budget-
förslag, men hur kommer regeringen att ställa sig?
Det är som i tidskrifternas noveller: fortsättning följer
i nästa nummer.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till reserva-
tion nr 1.