Fru talman! I Nils-Erik Söderqvists anförande
handlar det huvudsakligen om sådana saker som
Folkpartiet och flera andra borgerliga partier i stora
drag instämmer i. Men han valde att inte ta upp de
frågor där vi är oeniga.
Det är sant att kunskapslyftssatsningen under 90-
talet i väldigt stor utsträckning var ett sätt att i en
desperat situation försöka komma åt arbetslösheten.
Hela bidragssystemet var utformat så att man politiskt
styrde vilka grupper som skulle läsa.
Det vi väntar på nu är ju ett system där alla män-
niskor oavsett livssituation är medvetna om vilka
möjligheter de har att få läsa till att börja med gymna-
sieutbildning. Det är därför vi folkpartister talar om
en gymnasiebank med en definierad rätt att läsa in
gymnasieskolan oavsett om man gör det i tonåren
eller lite senare.
Detta borde vara särskilt viktigt i dag i Göran
Perssons gymnasieskola, där närmare 30 % av ele-
verna slås ut. De många ungdomarna i 18-23-
årsåldern ska veta att de oavsett om de har lyckats få
a-kassa eller inte på lika villkor ska ha möjlighet att
studera på en gymnasieutbildning.
Kunskapslyftskommittén fick stor pressuppmärk-
samhet för sitt utspel förra året. Flera socialdemokra-
ter var ledande i arbetet. Min fråga är vad som hände
i processen, när regeringen och riksdagsgruppen så
småningom totalt suddade bort och glömde bort kra-
vet på en rätt för alla till gymnasieutbildning. Vad
hände på vägen, Nils-Erik Söderqvist?