Fru talman! Aftonskola och Hermodskurser,
minns ni? Jag tror att vi är några stycken här som,
antingen själva eller genom föräldrar eller andra
släktingar, en gång i tiden lärde oss nya saker på det
sättet. Det var många som på sin fritid kämpade med
kvälls- och korrespondenskurser för att skaffa sig
kunskap.
År 1968 deltog Olof Palme i ett OECD-möte. Då
började man för första gången - Olof Palme förde
fram det - att tala om återkommande utbildning. Det
begreppet utvecklades i Sverige. När man talade om
återkommande utbildning hade man fortfarande den
inställning att arbete och utbildning var skilda saker
som ägde rum i skilda sammanhang och vid skilda
tidpunkter. Man gjorde ett avbrott i studielivet, och
sedan gick man tillbaka till arbetslivet.
År 1968 var också det år då vi fick vår stora vux-
enutbildningsreform, komvux. Kommunerna fick
ansvar för att ordna utbildning för vuxna motsvarande
grundskolan och gymnasiet.
År 1996, nästan ett kvarts sekel senare, var det
återigen ett OECD-möte för utbildningsministrar i
Paris. Då handlade det inte om det som Palme en
gång sade, dvs. en återkommande utbildning skild
från skola och arbetsliv. Nu handlade det om ett livs-
långt lärande till en verklighet för alla, ett samband
mellan lärande och arbete och att tänka över roller
och ansvarsfördelning hos alla parter.
Det var alltså först på 1990-talet som vi började
tala om ett livslångt lärande. 1997 startade så Kun-
skapslyftet med flera olika syften. Bl.a. följande tre:
Att ge arbetslösa och dem som har en kort utbildning
en möjlighet till arbete och fortsatt lärande, att bidra
till ekonomisk tillväxt och sysselsättning och också
att förnya vuxenutbildningen med dess innehåll och
arbetsformer.
Som flera har nämnt har Kunskapslyftet varit ett
oerhört framgångsrikt projekt. Det har väckt stor
uppskattning runtom i världen, inte bara inom EU
utan också utanför EU:s gränser. Det har också tittats
mycket på Kunskapslyftet när man talar om ett livs-
långt lärande i ett EU-perspektiv.
Vi räknar med att ungefär 800 000 människor
kommer att ha tagit del av Kunskapslyftet innan det
avslutas som projekt 2002. Jag tvekar inte när jag
säger att vi med detta lyft har nått många människor
som annars aldrig skulle ha kommit att få del av en
utbildningssatsning. Nu närmar det sig sitt slut, men
kunskapen ska fortsätta att lyfta människor. Hur går
vi då vidare? Hur tror vi att framtiden kommer att se
ut?
Låt mig peka på tre områden, jobben, valfriheten
och internationaliseringen. De jobb jag ser i framtiden
är mer kvalificerade och mer komplicerade än de jobb
som vi har i dag. Vi vet att det kommer att krävas
såväl teoretiska kunskaper som mer av kunskaper för
att kunna arbeta tillsammans, fungera i ett lag, vara
ledare och vara den som tar initiativ.
Det andra är valfriheten. Det handlar ju också om
att jag ska kunna klara av att vara människa i sam-
hället. Dagligen ställs jag inför val. Jag ska välja var
jag ska ta min ström ifrån. Jag ska välja var jag ska ha
min pensionsförsäkring. Jag ska göra val i mina stu-
dier. Allt detta ställer krav på mig som människa. Jag
måste ju ha kunskap för att bli delaktig i valen.
Det tredje är internationaliseringen. Jag ser fram-
för mig länder utan gränser. När jag vandrar in i det
århundrade som vi nu har framför oss ser jag att män-
niskor kommer att arbeta längre eller kortare perioder
utanför Sverige. Jag ser att vi fortsätter att resa bara
för vår egen skull. Jag ser också att vi kommer att
gifta oss utanför landets gränser. Vi kommer att leva i
en mångkulturell värld. Då måste vi givetvis lära oss
att möta den här världen. Vi måste lära oss traditio-
ner, kulturer och hur vi lever. Vi måste också öka
respekten för att vi är lika men samtidigt har olika
vanor.
Det är viktiga perspektiv när vi funderar på hur vi
ska skapa en vuxenutbildning. Vi måste ha en över-
gripande målsättning och strategi för att kunna ge det
livslånga lärandet till alla. Det handlar om ett ändrat
förhållningssätt till vuxnas lärande. Vi måste verkli-
gen utgå ifrån den enskilda individen och se vad den
enskilda individen har med sig i sitt bagage. Vad har
man lärt sig på jobbet eller i sitt eget privata liv?
Vilken är livserfarenheten? Vilka är behoven? Vad
vill jag? Vad önskar jag? Det måste också ske en
förskjutning ifrån en traditionell undervisning till ett
stöd för lärande.
Vi måste också förändra vår syn på vuxenutbild-
ning. Tidigare handlade det kanske om ett fast utbud
av kurser i klassrum. Nu måste vi inse att lärande
kommer att ske på olika ställen, inte bara i det slutna
rummet.
I dag har individen en otrolig informationsbank
till sitt förfogande. Vi kan få information på många
olika ställen runtomkring i vårt samhälle. Tidigare
fanns prästen, folkskolläraren och möjligtvis ett litet
bybibliotek, och där kunde jag få information. Dess-
utom lyssnade man givetvis till tidigare generationer.
Men informationen var begränsad. Nu är den oerhört
öppen och vid. Det måste vi ständigt ta med, såväl i
ungdomsskolan som i vuxenutbildningen, när vi fun-
derar över hur vi ska utforma våra kurser och vad det
är vi vill ge till dem som vi kommer att möta.
Det får alltså inte vara de organisatoriska eller
tekniska lösningarna som ger villkoren, utan det
måste vara individen och individens egna möjlighe-
ter. Det handlar alltså om innehåll och arbetsformer.
Det handlar om tid, rum och plats.
Det får mig att tänka på vad jag själv en gång lär-
de mig som lärare av min rektor Rut Bååth. Hon
samlade mig och mina kolleger för att prata om de
elever som vi skulle möta på vår skola. Hon lade på
en overheadbild. På den här overheadbilden fanns ett
mycket stort antal flaskor, men inte en flaska var lik
den andra. En del flaskor hade långa smala halsar
med ett litet hål på toppen. Andra flaskor hade stora
breda öppningar. En del var runda. En del var buckli-
ga. Det fanns alla slags flaskor.
Hon sade: De här flaskorna är precis som de ele-
ver ni kommer att möta. Inte en är lik den andra. Er
uppgift som lärare är att se till att varje flaska blir
fylld, oavsett hur den ser ut. Men då måste ni möta
eleverna, och då måste ni vara flexibla. Det tycker jag
är en bra illustration av hur jag vill se det framtida
livslånga lärandet.
Var kan vi då nå det? Givetvis på många olika
ställen. Ibland är det inom komvux. Ibland är det
inom folkbildningen. Ibland är det inom en arbets-
marknadsutbildning. Ibland handlar det om en ren
personalutbildning som jag får på det företag där jag
befinner mig. Ibland ges utbildning av den privata
sektorn och ibland, som jag sade, av den offentliga.
Det är en stor mångfald, återigen efter den enskil-
da individens behov. Där man befinner sig, när man
mest behöver det, ska man kunna ha ett val.
Vi kommer inom kort att få två utredningar tillba-
ka till departementet. Den ena handlar om vägled-
ning, den andra om validering. Båda två är oerhört
viktiga i perspektivet av ett livslångt lärande. Vägle-
darrollen ser jag som ett av flera mycket betydelse-
fulla jobb i framtiden. Det måste finnas någon att
samtala med, någon som kan ge mig råd och peka på
möjligheter.
Självklart ställer dessa förändringar krav på den
enskilde. Det ställer krav på individen att ta ett större
ansvar för sitt lärande och att ställa krav. Det ställer
krav på arbetslivet som måste skapa lärandemiljöer,
ta till vara människorna och se vad de har i bagaget
trots att det kanske inte alltid finns ett traditionellt
betyg på den kurs man gått igenom.
Det måste också ske en mycket större samverkan
mellan arbetslivet och de som arbetar inom skolvä-
sendet. Vi måste ställa större krav på kommunerna att
ta det övergripande ansvaret, att vara paraplyet som
spänner över men sedan visar till en lång rad olika
utförare där mångfalden finns. Men samhället, kom-
munen, måste ha det övergripande ansvaret.
Tittar vi tillbaka på 90-talet kan vi se vilka stora
förändringar som vuxenutbildningen faktiskt har gått
igenom. Vi kan se en omfattning från 90-talets början
när det fanns ungefär 100 000 platser. Det sjönk
drastiskt ned till ungefär 35 000 platser innan Kun-
skapslyftet startade 1997. Det här är ett kommunalt
ansvar. Det är kommunerna som har ansvar för att se
till att människor är delaktiga.
Jag tittade lite på hur kommunerna hanterade det,
på hur man resonerade. Det fanns kommuner där man
i nedskärningen sade: Vuxenutbildning behöver vi
inte. Den är fullständigt meningslös. Och så skar man
ned på platserna.
I andra kommuner sade man: Vi behöver vux-
enutbildning. Det är en tillgång för vår kommun att
ha människor som är välutbildade och som har kun-
skap.
Den här historien får inte upprepa sig. Det är där-
för vi från statens sida markerar, med de platser vi
sätter till, att när vi nu går in i en ny form av vuxenlä-
rande - från det traditionella komvux, från ett kun-
skapslyft, till ett perspektiv med livslångt lärande -
måste kommunerna ta sitt ansvar. Ingen kommun får
säga att vuxenutbildning inte är viktig. Den måste
prioriteras.
Regeringen har gjort det. Regeringen har under
den här mandatperioden tydligt pekat på att utbild-
ning är ett av de mest prioriterade områdena. Det är
där vi har lagt våra pengar - från förskolan, genom
ungdomsskolan och nu vidare in i det livslånga läran-
det och högskolan.
Varför är då detta så viktigt? Det 2000-tal som vi
nu så sakteliga har börjat att gå in i brukar ofta kallas
för kunskapens sekel. Vi vet, när vi ser framåt, att
kunskap kommer att vara det som alla människor
måste ha just för att kunna få ett jobb eller för att helt
enkelt kunna fungera som människa.
Vi vet också att det är en utveckling där det kom-
mer att bli färre som arbetar och dessvärre fler pen-
sionärer. Då måste vi kunna se till att de som kommer
att arbeta ständigt får lära sig nya saker för att kunna
möta de nya jobben. Men antagligen måste också
pensionärerna bli mer aktiva och fortfarande ta del av
hela livsbyggandet.
Det finns också en fara i att gå in i kunskapens se-
kel. Ser jag en kortare tid tillbaka, till den tid när jag
själv var ung, var det ett fåtal människor som fick en
längre utbildning och möjlighet att gå på högskolan.
Vi var några få, medan arbetarna var de som var
många.
Nu är vi på väg att vända den här skutan. Det blir
alltfler som får en längre utbildning. Man får en ung-
domsskola, man får ytterligare högskoleutbildning,
och arbetarna blir färre. Risken är att vi är på väg in i
ett tvåtredjedelssamhälle.
Vi som politiker måste ta ett ansvar och se till att
de som inte fått förmånen som andra verkligen ges
den, så att inte kunskapens sekel blir utslagning för
vissa.
Det ser jag i den proposition vi nu lägger fram för
riksdagen. Det är det vi har tryckt på. Vi har visat på
de människor som faktiskt behöver mer än andra. Det
är det som genomsyrar hela propositionens tänkande.
Jag har deltagit i och lyssnat på utbildningsdebat-
ter i denna kammare sedan 1988, och jag måste säga
att det är första gången jag verkligen har hört att så
många har prioriterat diskussionen om särvux. Givet-
vis gläder det mig som skolminister att så många
värnar om denna lilla grupp. Men var var alla tidiga-
re? Då var det tyst.
Ser vi till vad vi vill prioritera är det, som jag sa-
de, särvux. Det är oerhört viktigt att alla ska kunna bli
delaktiga. Det är en grupp som även inom ungdoms-
skolan inte har varit prioriterad under så lång tid. De
kom betydligt senare in i de möjligheter som getts till
alla andra. Så är det när vi ser på ungdomsskolan
inom särskolan.
Nu ska vi se till att bygga ut också möjligheterna
för de vuxna. Det är en helt annan situation än i dag.
Det är alldeles för få som går i verksamheten. De är
runt 4 000. Kanske finns det ett behov hos runt
45 000 personer. Det är inte sagt exakt hur stort be-
hovet kommer att vara. Kommittén har visat på vissa
siffror. Vi lever alltså med antaganden.
Det är viktigt att vi ger en verklighet, en kvalitet.
Säkerligen är det i dag så att de som går på sin utbild-
ning möts av mycket engagerade lärare som ger det
bästa till dessa elever. Men det är så många fler som
ska dra nytta av det. Vi måste se till att vi reviderar
och ser över kursplaner, att vi ger en längre utbild-
ningstid, att vi verkligen närmar oss det vi kallar för
vuxenutbildning för övriga. Där är vi inte i dag.
Vi måste också se till att de som riskerar arbets-
löshet eller har ett funktionshinder ges en bättre möj-
lighet än andra. Det är detta som handlar om solida-
ritet. Här har diskuterats studiestödet. Vi gör en prio-
ritering av de som har ett funktionshinder. De ska
kunna få ett bidrag. De ska kunna inleda med det
bidrag som gör att det känns stimulerande att sätta i
gång att lära. Är man dyslektiker behöver man kanske
längre tid för att ta sig igenom studierna. Det är just
därför vi markerar det här stödet. Det är ett stöd för
de som är funktionshindrade. Det är ingen självklar-
het.
Under Kunskapslyftet hade vi det särskilda ut-
bildningsbidraget. Det kom till i just det skedet. Då
hade vi en hög arbetslöshet och vi behövde få in
människor. Det var ingen självklarhet att det skulle
finnas kvar när vi nu går vidare i det livslånga läran-
det. Men vi har ändå valt att göra den här priorite-
ringen av den anledningen att det finns vissa männi-
skor som behöver mer stöd och längre tid än andra.
Vi säger också att det är viktigt att vi ger en kom-
petensutveckling till lärarna inom all vuxenutbild-
ning. Vi har markerat utbildningen för alla våra in-
vandrare. Den har diskuterats många gånger i denna
kammare. Nu lägger vi fram ett förslag för att föränd-
ra den. Jag har tidigare tolkat det så att det har funnits
ett samförstånd om det här.
Alla ska ges möjlighet att lära när man kommer
från ett annat land. Men vi kan inte ha samma mål
och krav på alla. Vi måste ha olika nivåer beroende
på vad man har med sig i bagaget. Är jag 45 år,
kommer från ett annat land och är analfabet, vilka
möjligheter har jag då att lära mig läsa och skriva på
svenska? Visst är det stor skillnad mot den som var
högutbildad i sitt land och som kommer till vårt land
och läser vidare.
Vi måste ge de lärare som arbetar inom sfi bättre
möjligheter. Det tänker vi också göra, och vi har
redan tillfört medel för denna grupp.
Vi måste också satsa på forskning och kompe-
tensutveckling i betydligt högre grad än vad vi gjort
tidigare. Också detta är på gång. Vi kommer snart att
avisera var vi kommer att lägga våra centrum för
vuxenutbildning. För det specialpedagogiska stödet
lägger vi åtskilliga miljoner till den nya myndigheten.
Också den ska kunna ta hand om den vuxne för att ge
en helhetssyn.
Vi förstärker den uppsökande verksamheten, som
är så oerhört viktig. Vi vet att om vi ska nå de grup-
per som behöver allra mest, krävs det stöd från olika
håll. Den som är kompis i facket är den som talar
samma språk och som kanske kan övertyga den som
står där och tvekar om att det är bra att satsa på studi-
er. Också våra handikapporganisationer känner till
och förstår sina gruppers behov och kan bli oerhört
värdefulla i den uppsökande verksamheten.
Nils-Erik Söderqvist nämnde att han träffat en
elev på en folkhögskola som var över 80 år. Jag hade
precis samma upplevelse häromveckan när jag be-
sökte Härnösand. Jag fick på folkhögskolan höra
vilka som går där och att det där finns en grupp pen-
sionärer, varav den äldste var 92 år. Varför var de
där? Jo, de ville fortfarande vara delaktiga i samhäl-
let, men deras syn och hörsel hade börjat försämras,
och de måste hitta nya vägar för att kunna ta emot
information. Jag såg på vägen ut några tanter med
rullatorer framför sig som var elever på Härnösands
folkhögskola.
Det här är fantastiskt att se. Vi är nu inne i ett
system där man som liten går in i förskolan och möts
av kvalificerad personal. Man stöds i utvecklandet av
sitt läsande och sitt tänkande och i att vara tillsam-
mans med andra. Man vandrar genom ungdomssko-
lan, man har möjlighet till vuxenutbildning och slutar
kanske någon gång i 90-årsåldern.
År 1968 sade Olof Palme att vi skulle ha en åter-
kommande utbildning. Det året blev jag lärare, men
vad lärde jag mig? Jag lärde mig att vara lågstadielä-
rare för tre årskurser. Möjligtvis kunde jag ta i an-
språk ett år till och titta på övergången till årskurs 4.
Vad hade jag för tankar om ett livslångt lärande? De
var obefintliga.
I dag kan jag stå här som skolminister och även i
den roll som jag har nu ha en vision om ett livslångt
lärande. Jag vet att jag har möjligheten att gå tillbaka
och lära mera. Det kanske passar mig bäst vid något
tillfälle. Jag hoppas att det här propositionsförslaget
ska ge alla en vision av att de finns med och har möj-
ligheten till ett livslångt lärande, att de kan komma
tillbaka och lära mera när det passar dem och de så
vill. Jag hoppas att vi ska kunna ge ett rikt utbud av
det som de önskar.