Herr talman! Man kan säkert önska sig mycket
här i livet. När jag som politiker har gjort mina prio-
riteringar och gått ut med dem vill jag också veta att
det finns en rimlighet i att kunna genomföra dem.
Man säger till människor: Det här ska ni få. Kom
hit, så ska vi ge det. Sedan kommer de och knackar
på dörren. Då säger man: Här finns inget. Vi kan inte
ta emot er. Tycker Yvonne Andersson att det är är-
ligt?
Hon talar om rättigheten. Alla har i dag rätt till en
kommunal vuxenutbildning. Den som har Aspergers
syndrom är inte utestängd från den kommunala vux-
enutbildningen. Det är inte så. Man har rätten, och
den är generell för alla.
Sedan har vi en speciell form som gäller dem som
finns inom särskolan. Men dit hör inte självklart
gruppen med Asperger. Den tillhör inte gruppen som
finns inom särskolan. Vi måste vara försiktig med
vem vi för till de olika formerna. Det är alltså inte
riktigt.
Vi kommer att successivt bygga ut verksamheten,
se till att vi har kompetensen, förändra kursplanerna
och ge möjligheter till grupper som ibland tillhör
träningsskolans grupp, särskolans grupp,
grundsärskolans grupp och också dem som tillhör
gymnasiesärskolans grupp. Vi ska anpassa undervis-
ningen beroende på vilka det är. Det är inte en och
samma grupp vi talar om. Deras behov är oerhört
olika. Det är dem vi måste tillgodose.
Det är mycket möjligt att de 7 ½ miljoner som vi
börjar med att avsätta är för lite. Jag är fullständigt
beredd att i så fall återkomma till denna kammare och
se till att dessa medel utökas. När vi vet att vi verkli-
gen har någonting ska vi fundera över hur denna
lagstiftning ska se ut. Målet är att alltfler ur denna
grupp nu kommer att delta i den undervisning vi ska
erbjuda ute i kommunerna.