Herr talman! En av de stora frågorna i dagens bi-
ståndsdebatt är naturligtvis volymfrågan. Frysningen
av biståndet innebär att vi för kommande budgetår
inte når upp till enprocentsmålet utan hamnar på 0,87
% av bruttonationalinkomsten, BNI.
I februari i år hade vi i samband med den utrikes-
politiska debatten här i kammaren också en bistånds-
debatt. Redan då fokuserades mycket i debatten just
på enprocentsmålet.
I morse debatterade vi den ekonomiska politiken.
Ingen i denna kammare kan ha något som helst tvivel
om det utsatta läge som svensk ekonomi befinner sig
i. Vi politiker har inte längre kontroll över landets
finanser. Den makten måste vi återta. Gör vi inte det,
urholkas och försvagas kronan ytterligare.
Vår absolut främsta uppgift nu är att stabilisera
landets ekonomi och att återställa förtroendet för den
svenska valutan.
Biståndet gynnas inte av att vi hårdnackat försva-
rar enprocentsutbetalningarna, om dessa blir allt
mindre värda. De flesta utbetalningarna av svenskt
bistånd sker nämligen i annan valuta. Bara den senas-
te månadens kronfall har urholkat biståndet med mer
än 1 miljard.
Biståndspolitiker är väl medvetna om att man, när
makroekonomiska faktorer befinner sig i obalans,
måste genomföra ekonomiska strukturprogram. Det är
just det som den socialdemokratiska regeringen nu
tvingats till.
Att frysa biståndet är naturligtvis inte ett mål i sig.
Det är ett medel som, tillsammans med andra bespa-
ringar, skall rekonstruera svensk ekonomi. Det är
nödvändigt att ha den bilden klar för sig i dagens
biståndsdebatt.
Vi socialdemokrater har klart och tydligt såväl i
propositionen som i betänkandet deklarerat att vår
avsikt är att när ekonomin så tillåter åter avsätta 1 %
av BNI till internationellt utvecklingsarbete. Svaret
till Centern, Folkpartiet, Kristdemokraterna och
vänstern är: Vi har inte givit upp enprocentsmålet.
Jag har sagt förut i denna talarstol, men jag uppre-
par det i dag, att det är mycket smärtsamt för oss att
tillfälligt frångå enprocentsmålet. Det kommer dess-
utom i en tid när de totala biståndsflödena minskat,
samtidigt som behoven av bistånd i de fattigaste län-
derna ökat.
Biståndsklimatet i givarländerna har också hård-
nat. I USA deklarerade republikanerna att biståndet
drastiskt skall skäras ned. Så mycket väsentligare
tycker jag därför att det är att vi i dag diskuterar mål
och kvalitet samt biståndets effektivitet i stället för att
vi gräver ner oss i en volymdiskussion som just nu
inte leder framåt.
I betänkandet finns det ändå en samsyn när det
gäller det övergripande målet: att biståndet skall vara
fattigdomsinriktat. Det är vi alla överens om. Men det
finns skiljelinjer i fråga om hur vi skall nå målet.
Utskottsmajoriteten betonar att fattigdomsinrikt-
ningen skall förstärkas. Det betyder att vi vill satsa
ännu mera på Afrika. Det är ju i Afrika söder om
Sahara som fattigdomen är mest utbredd. Runt 60 %
av människorna där lever i djup fattigdom. Halva
befolkningen är analfabeter. 1 av 10 födda barn dör
före ett års ålder. Medellivslängden är 51 år. Den
ekonomiska tillväxten har under en längre tid varit
alltför låg för att kompensera befolkningstillväxten.
Trots att det totala nettoresursflödet till u-länderna
enligt DAC ökade från 163 miljarder år 1992 till 160
miljarder US-dollar år 1993 erhöll de krisdrabbade
och skuldsatta låginkomstländerna endast en försum-
bar andel av dessa flöden. För dessa länder - de fatti-
ga och mindre kreditvärdiga länderna - ökar behoven
av bistånd. I dessa länder lever människor i yttersta
osäkerhet. De saknar mat och rent vatten och har inte
tillgång till vård och utbildning. Just nu kan vi också
se att etniska konflikter fördjupas i Afrika söder om
Sahara.
I betänkandet framhålls att bistånd i grunden
handlar om människors säkerhet. Människor som
lever under fattiga omständigheter lever otryggt och
är i större utsträckning offer för maktövergrepp. I
fattigdomen har antidemokratiska krafter en grogrund.
Det är därför så självklart att biståndet i vid bemär-
kelse måste gå till att bygga demokratier och till att
utrota fattigdomen.
Samsynen, att vi bör koncentrera våra insatser på
Afrika, gäller dock inte Moderaterna. Jag kan inte på
annat sätt tolka att Moderaterna så kraftigt skär i
anslagen till Namibia, Moçambique och Zimbabwe.
Beträffande Guinea Bissau och Tanzania stryker
Moderaterna allt bistånd som går över landprogram.
Bertil Persson sade så här: Vi skär i länder där
diktatorer sitter i godan ro. Jag vill påminna om, som
någon gjorde tidigare, att demokratiska val har hållits
i Guinea Bissau och i Moçambique.
Jag har mycket svårt att förstå den reservation där
moderaterna så kategoriskt uttalar sig om biståndet till
Tanzania. Jag vill citera ur den reservationen, där
moderaterna säger:
"Utskottet föreslår att inga medel anvisas för bud-
getåret 1995/96 till Tanzania vars fattiga befolkning
så hårt har drabbats av en utvecklingsfientlig politik."
Men biståndet behövs i Tanzania för att vrida ut-
vecklingen rätt. Biståndet behövs t.ex. som stöd i en
omvandling från statligt reglerad ekonomi till mark-
nadsekonomi. Biståndet behövs för att de parastatala
företagen skall kunna rekonstrueras och bli konkur-
renskraftiga. Biståndet behövs för att människor skall
få arbete. I Swedecorps styrelse har jag sett så många
exempel på att ett näringslivsinriktat bistånd är abso-
lut nödvändigt i den svåra övergången från planeko-
nomi till marknadsekonomi.
Men moderaterna vill straffa i stället för att stödja.
Vad är det för människosyn som ligger bakom ett
sådant ställningstagande?
Det finns en samsyn också när det gäller gender-
perspektivet, vad kvinnorna betyder för utvecklingen.
Det här kommer att utvecklas senare i debatten av
Anneli Hulthén.
Fru talman! Erfarenheter av många års bistånd har
lärt oss att biståndet blir mer effektivt om vi koncent-
rerar våra insatser. Vi kan inte göra allt överallt. Kon-
centration kräver att vi på sikt inskränker vårt bilate-
rala bistånd till ett mindre antal mottagarländer. Kon-
centration kräver att vi från svensk sida agerar för
samordning inom de multilaterala organen. Koncent-
ration kräver att vi ser över våra egna myndigheter.
Min första biståndsutredning hade som uppgift att
se över organisationen av det bilaterala biståndet. Det
var för fem år sedan. Vi som deltog i arbetet kunde
många gånger konstatera att svenskt bistånd var oklart
och luddigt. Mottagarna var förvirrade över det stora
antalet myndigheter.
Det är glädjande att den socialdemokratiska rege-
ringen så snabbt tog sig an frågan om att se över
myndighetsorganisationen. I betänkandet föreslås att
SIDA, BITS, SAREC och Swedecorp nu slås samman
till en ny, sammanhållen organisation.
Moderaterna är emot sammanslagningen, som vi
har hört, och varnar för ett stor-SIDA. Vad man vill
ha i stället är oklart. Bertil Persson säger att mål och
medel skall fastställas av riksdagen, och det är vad
som görs och som det naturligtvis kommer att förbli.
Den nya myndigheten, som har arbetsnamnet Fe-
nix, kommer att ställas inför stora utmaningar. Att
bygga något nytt ur det gamla, något som är mer ef-
fektivt, något som är tydligare och som arbetar mer
flexibelt - det är utmaningen. Att föra samman all den
kompetens som finns inom de olika myndigheterna
tror jag kommer att verka befruktande och vitalise-
rande. Den nya myndigheten kan bli en stimulerande
miljö, där det tänks nya tankar kring svenskt bistånd.
Jag vill i mitt anförande betona att vi socialdemo-
krater ser positivt på det arbete som utförs av enskilda
organisationer. Vi utskottsledamöter har uppvaktats,
som har sagts här tidigare, av ett stort antal frivilli-
gorganisationer, av kyrkorna, av Röda korset och av
miljöorganisationer. De är oroliga, eftersom anslaget
minskas betydligt. Jag kan förstå den oron, men vill
framhålla att det också öppnar sig nya möjligheter för
organisationerna att söka anslag. Det är mycket klara
skrivningar i betänkandet på den punkten.
Vi pekar på den möjlighet som har öppnat sig när
Sverige nu har blivit medlem i EU. En betydande del
av EU:s bistånd kanaliseras till enskilda organisatio-
ner. Vi har redan ett exempel här i Sverige. Den
svenska Afghanistankommittén har för sin verksam-
het, med uppbyggnad av skolor och hälsocentraler
inne i Afghanistan, fått 20 miljoner i bidrag från EU.
Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centern har tagit
upp frågan om Världsbanken och kravet på öppenhet.
Det är ett krav som vi delar och som vi formulerar i
utskottsbetänkandet. Vi förväntar oss en redovisning
från regeringen till riksdagen om Bretton Woods-
institutionerna. Men jag tycker också att vi skall
framhålla att Världsbanken i sig - mycket på nordiskt
initiativ - driver fram frågorna om kravet på ökad
öppenhet. Den nya granskningspanelen är ett sådant
exempel.
Jag vill yrka bifall till hemställan i utrikesutskot-
tets betänkande och avslag på samtliga reservationer
som har nämnts här.