Herr talman! Biståndet är inget mål i sig utan ett
medel, ja, egentligen en rad olika medel, eftersom
bistånd är en mycket mångfacetterad verksamhet med
många olika arbetsområden på sitt program.
Det biståndet ytterst syftar till är att angripa
mänskligt lidande, att utrota massfattigdom, att sprida
demokratins idéer, att arbeta för mänskliga rättigheter,
att motverka den miljöförstörelse som håller på att
fördärva vår värld, att komma till rätta med befolk-
ningsexplosionen och mycket annat.
Flera länder, som tidigare varit u-länder, har tagit
avgörande steg ut ur sin fattigdom och höjt levnads-
standarden för sina medborgare. Det finns hopp.
Exempelvis har dödligheten bland småbarn halve-
rats under de senaste 30 åren. Medellivslängden är i
dag 63 år, en ökning med 17 år sedan 1960. Tillgång-
en till rent vatten har ökat mycket kraftigt de senaste
20 åren. Läskunnigheten bland vuxna ökade mellan
1970 och 1985 från 46 % till 60 %.
Men alltför många länder befinner sig på en oac-
ceptabelt låg levnadsnivå, ja, i ren misär, vilket leder
till stort mänskligt lidande, stora flyktingströmmar
och starka politiska spänningar länder emellan. Skall
framtida krig kunna undvikas och massflyktsituationer
förhindras måste en rättvisare värld skapas. Det är där
biståndet kommer in i bilden, som ett medel bland
många andra, för att åstadkomma en mänskligare och
tryggare värld.
Biståndet spelar stor roll för de fattigaste länder-
nas utveckling. Biståndet är också det instrument som
vi själva har störst inflytande över och som ger oss
möjligheter att göra direkta insatser för de människor
vi vill hjälpa.
Precis som i andra skattefinansierade verksamhe-
ter måste naturligtvis vår strävan vara att få ut så
mycket som möjligt av varje satsad krona. Kvalitet
och effektivitet måste naturligtvis vara signum även
inom biståndet. För att uppnå effektivitet är det viktigt
att mottagarnas, dvs. de fattiga befolkningarnas in-
tressen sätts i förgrunden. Biståndet måste nå just
dem, inte försnillas på vägen på grund av ineffektivi-
tet, korruption o.d.
Samtidigt bör det påpekas - och jag har gjort det
tidigare i denna kammare - att det är orimligt att
kräva högre effektivitet i det svåra biståndsarbetet än
det vi kan åstadkomma här hemma i Sverige trots de
mycket bättre förutsättningar vi har här. Men vi vet -
inte minst mot bakgrund av den svåra ekonomiska
kris Sverige genomgår i dag - att felsatsningar och
felinvesteringar av gigantiska slag äger rum även i
högt utvecklade länder som Sverige.
Hur resultaten blir av våra biståndssatsningar
hänger ytterst på den politik u-länderna själva för.
Bistånd och hjälp utifrån kan aldrig ersätta inre re-
former som syftar till att höja de fattigas levnadsnivå i
de olika länderna.
Därför var det mycket intressant att notera hur
Ugandas president Museveni, vid sitt Sverigebesök
för några veckor sedan, just poängterade detta, nämli-
gen att det är upp till det ugandiska folket självt om
det skall lyckas förbättra sin ekonomi och sin lev-
nadsstandard eller inte. "Det kan inget bistånd i värl-
den göra", framhöll Museveni. Vad biståndet kan
åstadkomma är att sträcka ut en hjälpande hand på
vägen under ett svårt skede i landets historia. Men
den långsiktiga och stabila utvecklingen måste landet
självt åstadkomma genom hårt arbete och kloka fram-
tidsinvesteringar. Där var Museveni mycket tydlig.
Detta resonemang gäller naturligtvis inte enbart
Uganda utan alla länder, såväl i-länder som u-länder.
Om biståndet genom villkor och innehåll främjar,
stödjer och underlättar ekonomiska och politiska
förändringsprocesser kan det spela en avsevärd stra-
tegisk roll i det mödosamma arbetet att utveckla län-
derna och ge deras medborgare bättre levnadsvillkor.
Biståndets uppgift är i ett längre perspektiv att un-
danröja behovet av bistånd. I ett mycket långt per-
spektiv bör enprocentsmålet därför egentligen vara ett
nollprocentsmål. Biståndet skall vara hjälp till själv-
hjälp. Därför är utvecklingsbiståndets mål att skapa
förutsättningar för sin egen avveckling. Men dit är
naturligtvis vägen mycket lång. Samtidigt som vi
säger detta måste vi komma ihåg att behov av humani-
tära insatser i andra länder sannolikt alltid kommer att
finnas.
Varför blir det då så mycket diskussion vid varje
biståndsdebatt om enprocentsmålet, vilket det för-
modligen också kommer att bli här i dag, vad jag
förstår?
Ja, det beror naturligtvis på att Sveriges riksdag,
som en gång lagt fast att 1 % av vår bruttonationalin-
komst skall gå till bistånd, gång på gång sviker det
uppsatta enprocentsmålet och fattar beslut i rakt mot-
satt riktning. Och det beslut om kraftiga nedskärning-
ar i biståndet som om några timmar kommer att fattas
av en majoritet bestående av socialdemokrater och
moderater är ytterligare ett sådant svek.
Precis som Folkpartiet skriver i reservation nr 3
till dagens betänkande är tanken bakom enprocents-
målet att Sverige ikläder sig ett långsiktigt och stabilt
åtagande gentemot världens fattiga folk och att bi-
ståndet därmed skall vara en fredad sektor även under
svåra ekonomiska tider.
Enprocentsmålet är ett moraliskt grundat åtagan-
de. Och självklart är inte målet att förbruka pengar,
utan tvärtom att nå resultat. Kvalitet måste gå före
kvantitet i samarbetet med det enskilda landet och i
utformningen av den enskilda insatsen.
Jag vill därför fråga Kristina Svensson, men även
biståndsminister Pierre Schori: Anser ni det trovärdigt
att tala om ett enprocentsmål nu när ni tillsammans
med moderaterna kraftigt skär ner biståndet?
Att moderaterna föreslår en sådan nedskärning är
helt i sin ordning. Det har varit moderaternas politik
under många år. Ja, såvitt jag vet har moderaterna
aldrig accepterat tanken på enprocentsmålet över
huvud taget. Enprocentsmålet har för moderaterna
aldrig varit ett eftersträvansvärt mål i biståndspoliti-
ken. Det framhöll också Bertil Persson här i dag. Han
uttryckte sig så här: Procentmålet ger en olycklig
fixering. Det är moderat politik, under det att vi andra
partier här åtminstone hittills har haft uppfattningen
att detta är ett unikt åtagande. Det finns inget annat
sådant åtagande som riksdagen har gjort när det gäller
att ha en fredad zon, en enprocentszon, för ett visst
åtagande. Men det har vi i biståndspolitiken och det
tycker jag är bra.
Men ni socialdemokrater har ju tidigare ställt er
bakom detta viktiga mål, eller hur? Har ni nu gett upp
detta och sällat er till moderaternas uppfattning?
Herr talman! Många u-länder brottas med oerhör-
da ekonomiska problem och tyngs av en omfattande
skuldbörda. Men bilden är långt ifrån enhetlig. Flera
tidigare u-länder i Asien präglas, precis som Bertil
Persson har framhållit här i dag, av snabb ekonomisk
tillväxt och har föga gemensamt med andra länder
som också brukar räknas till den tredje världen. Det är
i Afrika, söder om Sahara, som problemen är störst.
Folkpartiet utvecklar detta i en särskild Afrikamotion
till årets riksdag.
I Folkpartiets biståndsmotion är huvudbudskapet
kvalitet i biståndet. I ett niopunktsprogram lyfter vi
fram det vi anser vara väsentliga områden för att höja
kvaliteten och effektiviteten i biståndet. Jag skall här
nämna några av de punkterna.
Först och främst måste biståndet bidra till att
krympa och effektivisera staten i många afrikanska
länder.
Under flera decennier byggde biståndet på att sta-
ten hade en central roll att spela i landets ekonomiska
utveckling. Ett land utan femårsplan togs knappast på
allvar av givarna. Den ekonomiska krisen i många u-
länder i början av 1980-talet fick emellertid till följd
att de flesta u-länder drastiskt lade om sin politik.
Ekonomiska strukturreformer har genomförts, och det
är imponerande att detta har kunnat åstadkommas
under så kort tid i flera länder.
Bristen på effektivitet i statsinstitutionerna är dock
stor på många håll. Korruption och nepotism är van-
ligt förekommande och bidrar till minskad effektivitet
vid genomförandet av offentliga reformprogram, vid
rättsskipning och andra typer av beslutsfattande.
Svenskt förvaltningsbistånd kan här göra stora och
bra insatser.
En annan punkt som jag vill nämna är nödvändig-
heten av att biståndet koncentreras mera och då inte
bara ämnesmässigt utan också geografiskt. En äm-
nesmässig koncentration i samarbete med varje en-
skilt mottagarland innebär att biståndet blir mindre
uppsplittrat på olika projekt, vilket är till fördel både
för u-landets mottagarkapacitet och för möjligheterna
att säkra hög kvalitet vid utformningen av insatserna.
Herr talman! Biståndet måste så långt som möjligt
ges i former som inte leder till snedvridning av motta-
garländernas ekonomier. På den här punkten har
många misstag begåtts. I viss mån har biståndet
bundits till upphandling i Sverige. Det tycker jag är en
felaktig biståndspolitik. Bundet bistånd är inget ef-
fektivt bistånd.
Ett annat område som Folkpartiet vill prioritera är
kunskapsöverföring och investeringar i undervisning
och hälsa, det som brukar benämnas det mänskliga
kapitalet. Utveckling åstadkommes ju av enskilda
människor, individuellt och i samverkan med andra.
Därför är insatser för en fungerande primärutbildning
och alfabetisering självfallet av central betydelse.
I detta sammanhang finns det starka skäl att sär-
skilt uppmärksamma kvinnornas utbildningssituation,
först och främst med tanke på att de ofta är diskrimi-
nerade. Höjd utbildningsnivå och förbättrad hälsovård
för kvinnor är sannolikt en av de viktigaste metoderna
för att begränsa befolkningsökningen, som ju är ett av
de stora problemen.
En annan sak som har förvånat många och inte
minst Folkpartiet är att Socialdemokraterna nu gör en
så kraftig nedskärning när det gäller enskilda organi-
sationer, en nedskärning på minst 150 miljoner kro-
nor.
Jag vill fråga Kristina Svensson och biståndsmi-
nistern om detta är en ny signal och en omorientering
till något som jag tidigare trodde att vi var ganska
överens om, nämligen att enskilda organisationer gör
en mycket bra och effektiv biståndsinsats i deras arbe-
te på basplanet, närmast de fattiga. Min fråga är alltså:
Är detta en ny trend eller är det någonting som man
tar till i den allmänna besparingsivern?
Jag tycker att man har gått litet väl långt i ned-
skärningarna här, vilket vi fått många reaktioner på i
utskottet. Enskilda organisationer får nu brev från
SIDA där man begär att man även innevarande år
skall göra neddragningar på 20 % i sina budgetar. Det
är ett mycket tufft uppdrag som de har fått. Man är
alltså inne i åtaganden som man nu riskerar att have-
rera i.
Demokratimålet måste ha en central roll i det
svenska biståndet. Det finns få väl fungerande demo-
kratier i det som vi förr kallade tredje världen. Att
bygga upp fungerande demokratiska strukturer är en
viktig del av utvecklingsarbetet. Där måste svensk
biståndspolitik vara mer pådrivande än vad som his-
toriskt varit fallet.
Folkpartiet menar att det är dags att en ny u-
landspolitisk utredning tillsätts med uppgift att se
över vår u-lands- och biståndspolitik inför 2000-talet.
Under senare tid har frågor om myndighetsstruktur
och styrning dominerat förändringsarbetet inom bi-
ståndspolitiken. Nu är det dags att prioritera analys av
innehåll och kvalitet.
Den positiva förändringen av många mottagarlän-
ders ekonomiska politik har på många sätt förändrat
förutsättningarna för utvecklingsarbetet, som i sin tur
leder till nya möjligheter för svenskt bistånd. Det är
därför dags att en ny u-landspolitisk utredning tillsätts
med uppgift att se över u-landspolitiken och bistånds-
politiken inför 2000-talet.
Detta förslag utvecklar vi i reservation nr 21, be-
nämnd biståndspolitisk utredning, som jag härmed
yrkar bifall. Jag nöjer mig med att yrka bifall till två
reservationer. Reservation nr 21 är den ena. Den
andra är reservation nr 3 som tar upp enprocentsmå-
let.