Herr talman! Jag skall börja med att lägga fram
mina yrkanden så att jag inte kommer i tidsnöd på
slutet.
Jag vill yrka bifall till följande reservationer från
kristdemokraterna: reservation 5, som gäller enpro-
centsmålet, reservation 7 om avräkning av asylkost-
naderna, reservation 134 om bistånd genom folkrörel-
ser och enskilda organisationer och reservation 140
om stöd till ekonomiska reformer och skuldlättnad.
För övrigt står vi naturligtvis bakom alla våra re-
servationer. I de delarna yrkar vi avslag på hemställan
i betänkandet. För övrigt är det mycket i betänkandet
som vi också står bakom och är eniga om.
Hur skall man egentligen se på bistånd? Är det en
börda som vi som är mer lyckligt lottade än många
andra måste bära? Är det en plikt som vi inte kan dra
oss undan?
Jag skulle hellre vilja se det som en utmaning som
vi inte kan låta bli att anta. Är det kanske rent av
rimligt att tala om att vi behöver känna meningsfullhe-
ten och glädjen över att engagera oss i en sak som
kräver litet utöver det vanliga av oss, en sak som är
värd en insats, en sak som kan betyda skillnad mellan
liv och död, mellan hälsa och sjukdom, mellan svält
och tillgång på mat, mellan utbildning och analfabe-
tism för en medmänniska?
Vilket perspektiv skall vi anlägga? Är det kanske
riktigast att betona att barnen bör stå i centrum för all
internationell utveckling? Då återstår det en hel del att
göra. Under det senaste decenniet har 2 miljoner barn
dödats i krig. Uppemot 5 miljoner har drabbats av
handikapp och mer än 5 miljoner har tvingats på flykt.
Mer än 12 miljoner har förlorat sina hem. I u-länderna
dör varje dag 35 000 barn av fattigdom. En halv mil-
jon utnyttjas som prostituerade i Thailand, Sri Lanka
och Filippinerna. Det här är uppgifter som Unicef har
kommit med.
Kanske måste vi sätta en enskild människa i fokus
för att riktigt se vad det hela handlar om. Ett år efter
det att "uhuru" - frihet från kolonialmakten - blev
verklighet i Kongo, som då blev Zaire, arbetade jag
som lärare på ett seminarium i Kivuprovinsen. Vi
hade ungefär lika nära till Rwanda som Burundi -
länder som vi nu läser om i tidningarna dagligdags.
Tyvärr är nyheterna mycket nedslående.
Även då blev det oroligheter mellan hutus och
tutsi, och det högväxta tutsifolket flydde i tiotusental
över gränsen till Zaire upp i bergen runt Lemera, där
jag arbetade. Vi hade ett seminarium som drevs av
svenska och norska lärare. Vi arbetade tillsammans
med ett par sjuksköterskor som drev klinik.
Det var den naturligaste sak i världen för oss att
vid sidan av vårt vanliga arbete ge den katastrofhjälp
som visade sig nödvändig för att dessa människor
skulle överleva och kunna börja ett nytt liv. Vi försåg
dem med mat, kläder, material för att bygga en hydda
och utsäde för nästa skörd så att de skulle kunna klara
sig själva. Många var i behov av sjukvård, och det
fick de också.
Jag minns särskilt väl en lång gänglig vacker poj-
ke i tio-tolvårsåldern. Han kom till mig och ville sälja
en vackert snidad träskål som jag tror att han själv
hade gjort. Den står på mitt rum i ledamotshuset.
Han berättade om sin familj. De var sju stycken
när de var tvungna att fly från Rwanda. Nu var det
han, fadern och en baby på sju månader som bara var
skinn och ben kvar. De andra hade dött av sjukdom
och umbäranden. Men han hade fått chansen att
överleva och få vård och förhoppningsvis utbildning
och en bättre framtid. Det är så litet som gör skillna-
den för en liten människa.
Det finns många hoppfulla tecken när det gäller
utvecklingen i u-länderna trots allt, vilket också lyfts
fram i propositionen: stigande levnadsnivå, livsläng-
den som har ökat och barnadödligheten som har hal-
verats. Läskunnigheten växer bland vuxna, och 80 %
av barnen går i skolan. Demokratin gör stora framsteg
och tillväxten har varit över 4 % de flesta av de senas-
te åren.
Men vi vet också att utvecklingen varierar starkt
både mellan olika länder och i länderna. Fattigdomen
ökar i de krisdrabbade länderna och bland kvinnor,
barn och minoriteter.
Vi är i stort sett överens om målen för vårt inter-
nationella utvecklingssamarbete mellan olika partier i
Sverige, men det finns också en del skillnader. Över-
tygelsen om varje människas unika värde är drivkraf-
ten för vårt utvecklingsarbete och en grund för vår
solidaritet. Det tror jag också att vi delar med många.
Den fråga som bör styra insatserna är: Får de en-
skilda människorna det bättre? Därför kan betydelsen
av god hälsovård, utbildning, tillgång på rent vatten
och livsmedel inte överskattas.
Respekten för mänskliga rättigheter är en nöd-
vändig grund för en demokratisk utveckling i ett land.
Därför välkomnar vi det arbete som frivilliga organi-
sationer som Amnesty International, Rädda Barnen,
kyrkor och andra folkrörelser i årtionden har lagt ned
för att skapa en demokratisk kultur i olika länder.
Det är viktigt att fortsätta arbetet med att bredda
anslutningen och stärka efterlevnaden av de interna-
tionella konventionerna i biståndsdialogen med våra
samarbetsländer.
Det är med stor oro vi kristdemokrater konstaterar
att den socialdemokratiska regeringen i sitt budget-
förslag far hårt fram med biståndet. Orden och välvil-
jan är desamma som tidigare, men handlingarna har
börjat tala ett annat språk. Det är när allt kommer
omkring handlingarna som räknas.
Vi kristdemokrater menar att katastrofbiståndet
har stor betydelse med tanke på det stora antal kata-
strofer av olika slag som blir alltmer komplicerade
och kräver allt större resurser.
Alltför ofta sätts resurserna in för sent och många
människor hinner dö av krig och svält innan hjälpen
når dem. Vi har ännu slakten av ett oändligt antal
rwandier på våra näthinnor.
Vi anser att vi måste göra mer för att förebygga
katastrofer. Vi måste satsa på förebyggande arbete när
det gäller hälsa, utbildning, miljö, fredsförebyggande
arbete och även förvarningssystem inom FN:s ram.
En annan viktig aspekt av katastrofbiståndet är ut-
hålligheten. Att återuppbygga ett land kräver ofta lika
mycket resurser som i det akuta katastrofläget. Vi
kristdemokrater anser att regeringen är alltför njugg
på den punkten. Vi satsar i vår budget drygt 200 mil-
joner mer än regeringen på katastrofbiståndet.
Vi är kritiska mot att t.ex. PMU inte får möjlighet
att fortsätta sitt sjukvårds- och uppbyggnadsarbete i
området omkring Rwanda i ännu större utsträckning.
De har ett nätverk som sträcker sig ut i praktiskt taget
varje kommun och by och har därför unika möjlighe-
ter att utföra ett freds- och försoningsskapande arbete.
I området Rwanda, Burundi och Zaire har svensk
mission arbetat i många decennier och skapat ett
gediget förtroende för Sverige. Därför har jag före-
slagit en diplomatisk insats på högsta nivå i området i
freds- och försoningsskapande syfte från svensk eller
svensk-norsk sida.
Det är med Moderaternas stöd som Socialdemo-
kraterna kommer att sänka biståndet till den grad att
det blir svårt att reparera inom en överskådlig tid. Vad
hjälper det med stolta deklarationer från statsminis-
terns sida i Köpenhamn om att ta upp kampen mot
fattigdomen när verkligheten talar ett annat språk?
Det allvarligaste hotet är frysningen av biståndsnivån
till det nominella värdet av 13 miljarder 360 miljoner
per år under hela fyraårsperioden.
Vi kristdemokrater anser att en biståndsnivå på en
procent av BNI är rimlig också i tider av ekonomisk
åtstramning, främst med tanke på de stora svårigheter
många av våra samarbetsländer befinner sig i. Vi skall
också ta med i beräkningen att hela 40 % av biståndet
går tillbaka till Sverige i form av beställningar av
varor och tjänster. Som alltid gäller att den som sår
sparsamt också får skörda sparsamt.
Frysningen under hela fyraårsperioden gör att
återgången till enprocentsnivån ter sig allt mer orea-
listisk. Redan nu hamnar vi på 0,87 %. Om vi får en
tillväxt på blygsamma 2 % per år betyder det att vi
hamnar på en biståndsnivå som kan komma att un-
derstiga 0,7 % - det mål som FN satte upp för mer än
20 år sedan.
Sverige tillsammans med några andra länder har
hävdat enprocentsmålet. Att Sverige nu fjärmar sig
från det målet kommer att få återverkningar i omvärl-
den - var så säker. Kan Sverige så kan vi, resonerar
man. Holland har redan sagt att de skall sänka bistån-
det med Sverige som exempel.
Hela idén med en procent av BNI är att biståndet
skall hållas på en värdig nivå trots växlingar i kon-
junkturen.
Skall jag ta vara på min broder? Det är en fråga
som är berättigad också i detta sammanhang. Den
gäller även om det kärvar till sig och överflödet inte
är vad det har varit. I jämförelse med de fattigaste av
de fattiga måste vi ändå tala tyst om pengabrist.
Vi menar att det trots allt är orimligt att världens
fattiga skall vara med och betala vårt budgetunder-
skott. Därför avvisar vi kristdemokrater bestämt att vi
avlägsnar oss allt mer från enprocentsnivån. Vårt
budgetförslag innebär att ytterligare 600 miljoner
avsätts för de fattiga.
Den internationella skuldkrisen har haft en för-
ödande effekt på ett stort antal u-länder. Skuldbördan
inte minst för ett stort antal länder söder om Sahara är
mycket tung. Många av dessa länder kan inte förvän-
tas klara av att betala sina skulder. Om inte fler inter-
nationella initiativ tas för att lätta skuldbördan kom-
mer givare att under lång tid bli tvungna att finansiera
skuldtjänstbetalningar i dessa länder i stället för att
medverka till ett bärkraftigt näringsliv.
Sverige har under lång tid varit ett föredöme ge-
nom att skriva av bilaterala fordringar gentemot u-
länderna och verka pådrivande när det gäller initiativ
beträffande multilaterala skulder. Vi kristdemokrater
anser att Sverige mycket aktivt skall driva frågan om
skuldlättnad på det internationella planet och avvisar
därför den sänkning av anslaget till ekonomiska re-
former och skuldlättnad som regeringen föreslår. Det
bör avslås. Här ligger vårt förslag 225 miljoner över
regeringens.
Stödet till bistånd genom folkrörelser och andra
enskilda organisationer har tagits upp av flera talare.
Vi ser det verkligen som ett graverande exempel på
att Socialdemokraterna har kvar alla sköna ord men
handlar stick i stäv med vad man säger. Det jag nu
kommer att säga har nästan ordagrant sagts av ut-
skottsmajoriteten, som ändå sänker detta stöd med
225 miljoner på de 18 månader som budgeten gäller.
De enskilda organisationernas kompetens och er-
farenhet är väl dokumenterade. Genom sin lokala
förankring och sitt breda kontaktnät nås de absolut
fattigaste och mest utsatta grupperna. Den folkliga
förankringen i Sverige får inte heller underskattas.
Den starka solidariteten och biståndsviljan hos svens-
ka folket har till stor del sin grund i dessa organisa-
tioners ideella och ofta frivilliga arbete. Vi kristde-
mokrater hävdar också att de enskilda organisationer-
na samtidigt främjar demokrati och mänskliga rättig-
heter i de länder där de verkar.
Det svenska biståndet har via kyrkor och mission-
sorganisationer en hundraårig historia som hänger
samman med folkrörelsernas och demokratins fram-
växt i vårt land. Det var först ett femtiotal år senare
som bistånd blev en statlig angelägenhet. Ur mission-
sorganisationernas frivilliga engagemang och hängi-
venhet växte en social insats samt en sjukvårds- och
utbildningsinsats fram, som sedan har fortsatt i sam-
verkan med de statliga biståndsinsatserna och som nu
har vuxit och fått ett ganska stort omfång.
För de flesta av SIDA:s ramorganisationer som
Röda korset och PMU, Pingstmissionens u-
landshjälp, och även flera andra organisationer - t.ex.
Caritas och Diakonia - gäller att de ofta har kapacitet
att ansvara för större belopp än vad de anslagna bud-
getramarna anger. Också det har vi tidigare hört.
PMU har nu t.ex. fått besked från SIDA om att de kan
vänta sig 20-procentiga sänkningar fram till januari
1997. Detta innebär att de saknar medel för projekt
bland föräldralösa barn i Uganda som till följd av aids
härjningar befinner sig i en mycket svår situation. Det
gäller projekt i Rwanda samt hälsovårds- och ung-
domssatsningar i Bangladesh, Bolivia och Tanzania.
Nu hålls det krismöten i de enskilda organisationerna
för att i möjligaste mån lindra de negativa konsekven-
ser som regeringens och SIDA:s förslag kommer att
innebära om dessa genomförs.
Vi kristdemokrater anser regeringens förslag i
detta avseende vara helt förkastligt och vill satsa 225
miljoner mer än regeringen på detta anslag. Att berö-
va den del av biståndet som är mest effektiv och där
man får ut mest av varje satsad krona, mellan 15 %
och 20 %, är för mig obegripligt. Under den förra
regeringens tid slog vi fast att biståndet skall vara
effektivt och långsiktigt.
Vi kristdemokrater säger också ett kraftfullt nej till
att biståndsbudgeten skall belastas med ytterligare
300 miljoner per år för att täcka flyktingars asylkost-
nader; detta trots att flyktingströmmen till Sverige har
minskat kraftigt under det senaste året. Någon ökning
som står i proportion till de totalt 965 miljoner som
regeringen föreslagit för detta ändamål existerar fak-
tiskt inte alls. Enligt OECD:s/DAC:s definitioner och
beräkningar av vad som får räknas som bistånd påstod
Socialdemokraterna förra budgetåret att det var högst
140-200 miljoner som man skulle behöva för de 7 %
flyktingar som då fanns.
Utskottet menar att skälet till höjningen nu skulle
vara de flyktingar som kom från Ex-Jugoslavien un-
der 1993. Detta kan absolut inte stämma, eftersom det
bara är under det första året som sådana flyktingkost-
nader får avräknas från biståndet. För oss är det full-
ständigt obegripligt att man nu kan lägga ytterligare
300 miljoner till denna summa.
Även i det här fallet får världens fattigaste stå för
kostnader som borde bäras av Kulturdepartementet.
Här finns pengar som skulle kunna räknas biståndet
till godo redan nu, och här ser jag en möjlighet för oss
att med alla partier komma överens om att ge de en-
skilda organisationerna samma summa som de tidiga-
re haft - alltså en höjning med 225 miljoner i förhål-
lande till vad vi har sagt. Detta är en utmaning till
moderater och socialdemokrater!