Fru talman! Vi har alla under denna dag blivit var-
se att den ekonomiska krisen har kastat sin långa,
mörka skugga också över denna debatt. Det är inte
orimligt. Vi kan inte diskutera biståndet isolerat från
allting annat. Allt hör ihop - i denna värld och i denna
kammare. Vad vi gör här hemma bestämmer vad vi
kan göra internationellt. Om krisen förvärras ytterliga-
re här hemma, kommer biståndet i slutändan att drab-
bas ännu hårdare.
Fru talman! Sverige är en mycket stor, internatio-
nell biståndsgivare. Om vi använder pengarna rätt,
kan vi åstadkomma mycket bra bistånd. Och det gör
vi också.
Låt mig ta exemplet med Nidia Ruiz. I en broschyr
från SIDA finns en bild av henne. Hon spikar upp
fönsterlister i familjens nya hem utanför San José i
Costa Rica. På sluttningen håller 130 små kedjehus på
att växa upp.
Genom organisationen Fuprovi har Nidia och
hennes grannar fått hjälp med att få ut lagfart och att
klara av alla de byråkratiska handgrepp som ofta är
för svåra och för dyra för fattiga i Costa Rica.
De bygger husen själva. Alla hjälps åt med samtli-
ga hus. Pengarna lånar man ur en fond, som också ger
krediter till småföretagare. Eftersom männen arbetar
på dagarna, är det kvinnorna som svarar för byggan-
det. Hälften av husägarna är ensamstående kvinnor.
Sveriges stöd till Fuprovi i Costa Rica är inte bara
ett exempel på bra bistånd. Det illustrerar också den
väg som regeringen och riksdagen, hoppas jag, vill gå
i biståndspolitiken.
Den första ledstjärnan är att vi vill stärka det
långsiktiga och fattigdomsbekämpande biståndet, och
i högre grad inrikta stödet på de fattigaste och mest
utsatta grupperna. I dag vet vi att fattigdom i hög grad
är en kvinnofråga. Den kvinnliga halvan av mänsklig-
heten disponerar bara 10 % av inkomsterna. Var sjätte
av jordens fattiga är dessutom handikappad. Fattig-
domen är fredens och förnuftets fiende.
Fattigdoms- och fördelningsfrågor kommer att ges
en central roll i vår dialog med mottagarländerna. Den
ekonomiska dimensionen måste kompletteras med en
social, vilket också var ett av huvudbudskapen vid
toppmötet i Köpenhamn.
Samma inriktning kommer att gälla för hela vårt
internationella agerande, t.ex. i förhandlingarna om
den elfte påfyllnaden av Världsbankens internationel-
la utvecklingsfond, IDA. Där kommer vi att driva de
sociala frågorna och hävda vår uppfattning att en
större del av IDA:s resurser bör gå till investeringar i
mänskliga resurser och till Afrika söder om Sahara.
För det andra vill vi stödja en demokratisk sam-
hällsutveckling, en demokratins kultur, som främjar
folkligt deltagande och ger de fattiga inte bara formel-
la utan även reella möjligheter att utnyttja sina rättig-
heter och att själva ta ansvar för sina liv. Ty utveck-
ling handlar ytterst om mänsklig värdighet.
De enskilda organisationerna, som har diskuterats
här, har en nyckelroll när det gäller att bygga upp
demokratiska och pluralistiska samhällen. Det är
ingen tillfällighet att mer än en fjärdedel av det bilate-
rala biståndet från Sverige kanaliseras just genom
enskilda organisationer. Men vi får inte glömma bort
att demokrati också är en styrelseform. De mänskliga
rättigheterna är i grunden en del av individens skydd
mot statsmakten. Därför måste vi också stödja fram-
växten av demokratiska offentliga institutioner, inte
minst en fungerande rättsstat.
Jag ser ingen motsättning mellan dessa två linjer -
å ena sidan stödet till det civila samhället och de en-
skilda organisationerna, å andra sidan stödet för att
utveckla staten i våra mottagarländer. Båda behövs.
Båda är väsentliga delar av vårt utvecklingssamarbe-
te. Det vi kan diskutera är balansen och avvägningen,
i synnerhet i en tid när pengarna inte räcker till allt det
som vi verkligen vill göra. Däremot är det poänglöst
att spela ut de båda linjerna mot varandra.
För det tredje är projektet i Costa Rica bokstavli-
gen en hjälp till självhjälp. Det handlar inte om all-
mosor utan om hjälp med en verksamhet - ett hus-
bygge eller ett småföretag - för vilken individen själv
tar ansvar och själv mobiliserar sina resurser. Fuprovi
ägnar sig inte åt välgörenhet. Fuprovi ställer tydliga
och klara krav på sina låntagare och ser till att lånen
återbetalas. På samma sätt kommer det framtida
svenska biståndet att bygga på att mottagarländer tar
ett klart och otvetydigt ansvar för sin egen utveckling.
För det fjärde handlar det om jämställdhet. Att ge
makt åt kvinnor är ett demokratiskt mål i sig. Vägen
till demokrati och utveckling går via kvinnans frigö-
relse. Fattigdomens feminisering är ett faktum. Av 1,3
miljarder extremt fattiga i denna värld är 70 % kvin-
nor. Men jämställdhet är också ett medel för att alla
skall uppnå tillväxt och en högre social standard. De
stora FN-konferenserna på senare år om miljön, om
de mänskliga rättigheterna, om befolkningsfrågan och
om de sociala frågorna - och den i Peking i höst om
kvinnor - understryker att jämställdheten är en nyckel
för att lösa de globala ödesfrågorna.
Därför kommer jämställdheten att bli ett huvudte-
ma i det svenska utvecklingssamarbetet. Vi håller på
att utreda hur jämställdheten skall integreras i de
biståndspolitiska mål som riksdagen har lagt fast. Det
dagliga arbetet med att utforma program och riktlinjer
för utvecklingssamarbetet måste genomsyras av jäm-
ställdhetsperspektivet. Det kan handla om olika typer
av kvinnoprojekt men ännu mer om att integrera
kvinnor i alla utvecklingsprocesser och att alltid beak-
ta vilka effekter ett program eller ett projekt har på
mäns och kvinnors situation och på fördelningen av
t.ex. makt och resurser mellan män och kvinnor.
För att åstadkomma ett effektivt bistånd måste vi
förstå och känna till de strukturella, kulturella, sociala
och religiösa förhållanden som styr mäns och kvin-
nors roller. Bristande jämställdhet är ett utvecklings-
hinder. Utifrån den insikten skall vi forma det kom-
mande svenska biståndet.
Fru talman! Den nya biståndspolitiken, som rege-
ringen har börjat utforma, är en del av en samlad
svensk utrikespolitik för demokrati, solidaritet och
säkerhet. Säkerhetspolitiken har traditionellt handlat
om staters yttre säkerhet, om att avvärja hot mot den
territoriella integriteten och den politiska självstän-
digheten. Det är säkerhetspolitikens hårda kärna. Den
är fortfarande relevant och viktig. Men i postkom-
munismens tidevarv räcker den inte. Det finns ett
otvetydigt samband mellan ekonomisk och social nöd
och politiska kriser och konflikter. Därför bildar fred,
utveckling och säkerhet en enhet, där delarna betingar
varandra. Därför måste vi vidga det traditionella sä-
kerhetsbegreppet. På allt fler håll i världen består
hoten inte av främmande arméer utan av miljöförstö-
ring, fattigdom, misär och den desperation och vrede
som föds ur elände och förnedring. Att göra en åt-
skillnad mellan politik och bistånd blir därför alltmer
illusoriskt. I den globala byn är säkerhet och utveck-
ling två sidor av samma mynt.
Det är utifrån den övertygelsen som regeringen nu
kraftfullt går in med ett omfattande politiskt, ekono-
miskt och personellt stöd - där bl.a. Sten Andersson
ingår - till fredsprocessen i Mellanöstern. Vi har
också börjat skissa på vad vi i internationell samver-
kan kan göra för att bygga upp f.d. Jugoslavien. Vi
har nyligen, i samarbete med 13 andra länder, inrättat
Det internationella institutet för demokrati och fria val
i Stockholm. Vi har ingått ett långsiktigt samarbetsav-
tal med det nya, demokratiska Sydafrika. Och vi fort-
sätter med det omfattande stödet till freds- och förso-
ningsprocesserna i Centralamerika.
Fru talman! Den biståndspolitik som vi vill bygga
tar fasta på 30 års erfarenheter av utvecklingssamar-
bete. Vi studerar också noga erfarenheterna från de
länder som faktiskt har lyckats. I 30 år har länderna i
Ost- och Sydostasien, som Bertil Persson var inne på,
haft en tillväxt som vida överstiger resten av världens.
Från slutet av 1700-talet tog det Storbritannien 58 år
att fördubbla sin produktion per invånare. Vid slutet
av 1800-talet gjorde Japan om den bedriften på 34 år.
Under de senaste decennierna har Sydkorea gjort det
på 11 år och Kina på 10. Fastän befolkningen i Osta-
sien har ökat med två tredjedelar sedan 1970 har
antalet absolut fattiga minskat från 400 till 180 miljo-
ner människor.
Den viktigaste slutsats som man kan dra av det
s.k. ostasiatiska miraklet är att det inte är något mira-
kel. Framgångarna bygger på två gammaldags dygder:
hårt arbete och klok politik.
Till grund för framgångarna ligger en ekonomisk
politik som är inriktad på en stabilitet, en öppenhet
mot omvärlden, en låg inflation, en stram budgetpoli-
tik och, tyvärr, också ett auktoritärt styre på vissa håll.
Så långt anses det vara konventionell klokskap, sådan
som den internationella valutafonden och Världsban-
ken numera skriver varje finansminister på näsan.
Men det finns två andra ingredienser i det asiatis-
ka miraklet som är mer originella. Den ena är att den
snabba tillväxten i regel har kombinerats med en allt
jämnare fördelning av resurserna. De snabbast växan-
de ekonomierna har i själva verket minskat klyftorna
mest. Tillväxtens frukter har delats, vilket har gett
regimerna en högre grad av legitimitet.
Man har framför allt satsat på utbildning, särskilt
en god och allmän primärutbildning, som Karl-Göran
Biörsmark var inne på. Ännu intressantare är att de
framgångsrika länderna konsekvent har gett flickor
samma utbildning som pojkar. Det har bl.a. medfört
dramatiskt sänkta födelsetal och gett barnen en bättre
start i livet. Erfarenheterna från de lyckosamma eko-
nomierna i Asien bekräftar också budskapet från
Köpenhamn, nämligen att inga investeringar är mer
lönsamma än de i människor och deras förmåga.
Den andra intressanta ingrediensen är statens roll,
Bertil Persson. Till nyliberalernas stora förargelse har
staten spelat en avgörande roll för de ekonomiska
framgångarna. Staten har framför allt gjort rätt saker
på ett kompetent sätt.
Adam Smith skrev för över 200 år sedan om
marknadens osynliga hand. I dag är de flesta överens
om att en marknadsekonomi ger de bästa förutsätt-
ningarna för tillväxt och utveckling, även jag. Men
utan en social dimension och utan ett mått av statlig
intervention riskerar marknaden att krossa den svage.
Den utvecklingspolitiska läxan är enkel: det måste till
en intelligent synlig hand vid sidan av den osynliga
om u-länderna skall kunna tillgodogöra sig markna-
dens fördelar och inte bara bli dess offer. Utan funge-
rande bank- och rättsväsende och en lång rad kompe-
tenta institutioner av olika slag fungerar ingen mark-
nad. Det handlar inte alls om marknad eller stat utan
om marknad och stat i en rationell samverkan.
Det är precis detta som många u-länder saknar,
nämligen en statsapparat som har den tekniska och
administrativa kapacitet som krävs för att man inte
bara skall kunna formulera utan även föra en klok
politik. Afrikas kris är i hög grad en statens kris. Där-
för satsar vi i svenskt bistånd numera stort på att i
våra mottagarländer bygga upp inte bara fungerande
marknader och demokratiska samhällssystem utan
också kompetenta institutioner.
Genom förvaltningsstöd kan vi bidra till att höja
mottagarländernas förmåga att väl utnyttja biståndet,
att styra den egna utvecklingen, att bygga upp den
infrastruktur som krävs för utveckling samt att skapa
ett gynnsamt investeringsklimat och ett dynamiskt
näringsliv. Exemplen är många: palestinska hälso-
vårdsplanerare, revisorer i Moçambique, central-
bankstjänstemän i Vietnam, domare i Kina, statistiker
i Tanzania, poliser i Sydafrika, tullare i Baltikum,
vägtekniker i Laos, åklagare i Etiopien och skattein-
drivare i Costa Rica.
Fru talman! Taletiden börjar ta slut. Jag har fått
många frågor från de talare som har deltagit i debat-
ten. Jag ber att få återkomma senare.