Fru talman! Bertil Persson har utvecklat mycket
av den moderata synen på biståndspolitiken. Jag vill
först ta upp en sak som biståndsminister Pierre Schori
tog upp, nämligen anledningen till att en hel del län-
der i den tredje världen har utvecklats snabbt. Det
gäller statsmaktens roll i detta. Det var mycket bra att
Pierre Schori tog upp detta, för det ligger en viktig
lärdom i det: att se till att man har en stark men be-
gränsad statsmakt. Vad som har präglat statsmakterna
i just dessa länder är deras förmåga att leverera det
staten och enbart staten kan göra men strunta i att
göra allt annat. Det är länder där skattetrycket har
varit och är mycket lågt, där den offentliga makten är
mycket begränsad. Den offentliga konsumtionen i
Asia Pacific är ungefär 8 %.
Det intressanta är, som Pierre Schori också påta-
lade, att denna snabba utveckling har kunnat ske un-
der en mycket hög grad av jämlikhet. Man har t.ex.
haft en jämn inkomstfördelning. Lärdomen är att man
kan ha en liten statsmakt, ett begränsat skattetryck, en
stark tillväxt och en hög grad av jämlikhet. Det tror
jag vore bra om den svenska socialdemokratiska re-
geringen tog till sig. Man behöver inte alls bygga ut
offentlig sektor. Det är det gamla konservativa sunda
begreppet, att se till att man har en fungerande rätts-
stat och att den gör vad den skall.
Vi införde allmän folkskola 1842 i Sverige, inom
ramen för en begränsad statsmakt. Vi hade allmän
läskunnighet 1870. Man kan leverera mycket även
med en begränsad statsmakt.
Vad jag huvudsakligen vill ta upp är det omvända
perspektivet mot det Bertil Persson tog upp, det
glädjande perspektivet. En sjättedel av u-världens
befolkning lever i länder där inkomsten per capita
minskar. Man blir fattigare och fattigare år för år.
Detta förekommer på alla kontinenter, men det är
huvudsakligen i Afrika. Det finns mycket stor anled-
ning att fundera över varför det blir så. Man måste ju
analysera varför det sker, om man skall kunna komma
fram till hur det skall kunna förbättras.
Det har gjorts många omfattande och noggranna
analyser av den afrikanska fattigdomen. Jag tänkte gå
igenom de centrala slutsatser man har kommit fram
till.
En sådan slutsats är att den afrikanske bonden är
världens kanske högst beskattade person. Denna fatti-
ge bonde och hans fattiga familj drabbas mycket hårt
av statens, man vågar nästan säga förföljelser. Det är
monopol av olika slag, t.ex. inköps- och utsädesmo-
nopol. Man pressar ner priserna och suger ut bonden.
Det är många som flyr från landet in till städerna. De
drivs in till de omfattande kåkstäderna.
Om staten struntade i att bestraffa bönderna i Af-
rika skulle oerhört mycket vara vunnet. Många län-
ders statsmakter för en konsekvent, totalt utveck-
lingsfientlig politik. Det finns ingen anledning till att
en av jordens fattigaste grupper skall bli så hårt drab-
bad.
Dessutom motarbetar man företagsamheten, fram-
för allt småföretag. Vi vet alla att utveckling kräver en
enorm bredd i småföretagsamheten. Så växte Sverige
fram. Det kom företag överallt. Det startades sågar
och bruk, tjänsteföretag av olika slag. Personliga
initiativ motarbetas och har motarbetats under lång tid
i många afrikanska länder.
Tillbaka till Ostasien och Afrika. Det handlar om
en för stor statsmakt som gör fel saker. Den offentliga
konsumtionen i Afrika söder om Sahara är t.ex. nästan
dubbelt så hög som den i Ostasien, 14 % jämfört med
8 %. Vad Afrika söder om Sahara skall lära sig av
Ostasien är att se till att skära ner, privatisera och
avreglera. Det är viktiga slutsatser, biståndsministern.
Man har satsat mycket på företagsamhet inom
statssektorn. Enbart underskotten i de statliga företa-
gen motsvarar en summa som man skulle kunna upp-
nå allmän läskunnighet för. Det är vad man skall göra
i stället för att pumpa in pengarna i dessa giganter,
dinosaurer, som ofta är till, inte för att producera utan
för att enpartistaten skall försörja sina trogna. Om
man avskaffade dessa underskott och lade in pengarna
i utbildning skulle man väl klara en utbildning för
alla.
Man försummar infrastrukturen. Det finns beräk-
ningar som säger att vanskötsel av infrastrukturen -
vatten, vägar etc. - i hela u-världen årligen motsvarar
hela biståndsflödet, ungefär 55 miljarder dollar. Det
gäller då inte enbart Afrika utan hela u-världen.
Det finns många saker man har gjort fel. Man för-
summar utbildningen. I stället för att satsa på allmän
läskunnighet har man försummat det kraftigt. Ungefär
hälften av Afrikas vuxna invånare är läskunniga.
Man har motarbetat hela den finansiella sidan, ofta
sett den som något ont och skadligt. Vi får remini-
scenser av det även här i kammaren, när man tror att
man skall slänga grus i det finansiella maskineriet och
att det skulle vara bra för välståndet. Det är en egenar-
tad uppfattning.
Afrika har också ett högt biståndsberoende, i rela-
tiva tal det högsta. I absoluta termer, alltså dollar per
invånare, finns det högsta biståndet i Mellanöstern.
Allt detta är tydliga erfarenheter som har kommit
fram. Vad skall man då göra inför framtiden? Först
och främst måste man se till att det faktiskt är lönsamt
och framgångsrikt att vara bonde i Afrika. Återigen,
70 % bor på landsbygden. Fattigdomen finns trots allt
framför allt på landsbygden. Det måste vara lönsamt
att vara självägande bonde, att få betalt för sina pro-
dukter, att kunna investera i utsäde och i förbättringar
och veta att man får skörda frukterna av det. Det är
inte konstigare än hur vårt välstånd eller välståndet i
Ostasien växte fram.
Den fria företagsamheten, rätten att fritt starta fö-
retag, fick vi kämpa oss till i mitten av 1800-talet i
Sverige. Den finns fortfarande inte i många afrikanska
länder. Det finns mängder av regleringar som stoppar
upp den. I apartheids Sydafrika var det förbjudet för
85 % av befolkningen att över huvud taget äga före-
tag.
Man måste se till att fri företagsamhet, som är
grunden för allt välstånd över huvud taget, kommer
fram. Man måste få ner den offentliga sektorn till en
rimlig omfattning, gärna till ostasiatisk nivå, vilket
skulle innebära nästan en halvering. Men man måste
se till att de pengarna läggs på utbildning, framför allt
grundutbildning som inkluderar också flickorna. Det
är det centrala. Den som inte är läskunnig har svårt att
ta till sig någonting annat, kunskap och erfarenheter.
Hälsovården är också viktig. Den afrikanska kvin-
nan i dag föder i genomsnitt sex barn. Det borde vara
rimligt att på 20 år komma ner till tre barn per kvinna.
Det har man gjort i andra länder. Men det kräver
framför allt läskunnighet, att människorna kan ta till
sig information. Drivkraften finns där redan. Det är
ingenting man behöver tala om för människor, att det
är önskvärt, utan det gäller att de får kunskap om vad
det kan innebära.
Det handlar också om öppenheten, att bryta de lo-
kala monopolen. Importöppenhet är viktigt för dessa
länder, därför att det utsätter den egna verksamheten
för konkurrens. Det förhindrar att man bygger upp
lokala monopol, som det så lätt blir i u-länderna. Där
finns bara en producent som är skyddad, ofta av höga
tullar.
Man måste bygga vägar. En så enkel sak som att
den familj som inte har tillgång till väg har svårt att få
en rimlig standard tänker vi ofta inte på i i-världen.
Här har vi alla med självklarhet tillträde till en väg.
Det är så självklart, så vi funderar inte ens på det. Det
är som luften vi andas. Att bygga vägar och underhål-
la vägar är mycket viktigt.
Dessutom är det viktigt att så småningom elektri-
fiera också landsbygden, när man har kommit litet
längre. Den energin måste då tas någonstans ifrån -
dammar, kärnkraft eller vad det nu kan vara. Det
måste faktiskt produceras energi om man skall elek-
trifiera landsbygden. Ibland får man i debatten en
känsla av att det aldrig skall produceras någon energi.
Det sker en förfärlig utplundring av Afrikas sko-
gar till följd av att man jagar brännved, för att kunna
koka sin mat. Det finns exempel på att människor,
ofta kvinnor, får gå med en börda flera timmar per
dag för att få brännved och kunna koka sin mat. Här
måste en elektrifiering till.
Västs ansvar är att se till att vi öppnar våra grän-
ser, att det blir frihandel. Vi måste hela tiden arbeta
inom EU för att se till det. Vi skall komma ihåg att
Sverige har en mycket liten import från Afrika. Vi har
nästan ingen import alls från Afrika, så vi har inte så
mycket att förhäva oss över. EU-länderna som kol-
lektiv har betydligt större import än Sverige i procent
räknat.
Vi måste också se till att det blir investeringar.
Ibland är det ett missförstånd att tro att privata inves-
teringar bara går till relativt rika u-länder. Faktum är
att huvuddelen av de privata investeringarna går till
fattiga u-länder, som sköter sig och har en god pro-
gnos. Man behöver inte ha hållit på länge för att dra
till sig investeringar. Däremot måste man ha ett sys-
tem som ger en trygghet för investeringarna. De priva-
ta investeringarna tillsammans med de privata banklå-
nen är i dagens läge ungefär tre fyra gånger större än
det offentliga biståndsflödet
Fru talman! Det är väldigt viktigt att man får en
debatt om kvaliteten. Vi börjar nu få en debatt om
kvaliteten på biståndet. Jag tror att vi kommer att få
det alltmer. Om fem år kommer vi att diskutera bi-
ståndskvalitet och inte särskilt mycket volymer.
Valutafonden konstaterade i sin studie om skillna-
den mellan snabbväxande och långsamväxande länder
det faktum att långsamväxande länder får något mer
bistånd än snabbväxande länder. Världsbanken säger i
sin stora Afrikastudie att dagens stora biståndsvoly-
mer till Afrika söder om Sahara skapar risker.
Varför är det då en risk med ett stort biståndsbe-
roende? Det beror på flera saker. Ett stort biståndsbe-
roende skiljer en regering från sitt folk. Regeringen
blir inte beroende av sitt eget folk utan blir beroende
av främmande makters välvilja. Det sades alltid om
Nyerere att han reste runt i världen för att det var
viktigare att vara kompis med givarländerna än bry
sig om sitt eget folk, och så var det ju. Den tanzaniska
statsmakten var mer beroende av bistånd än den var
att få resurser från sitt eget folk.
Det är mycket allvarligt om en regering tappar
kontakten med sitt eget folk. Det sker om man får
mycket stora mängder bistånd. Då blir man okänslig
för den interna utvecklingen. Det andra är att stats-
makten växer och tar till sig uppgifter som den abso-
lut inte skall syssla med och vansköter uppgifter,
vilket gör att landet blir fattigare.
Sedan kan man i vissa fall behöva stora bistånds-
mängder. Det är vid katastrofer, krig och liknande.
Det gäller också vid systemskiften när man tar över
och ändrar system så att man inte lever kvar med stora
tyngande bördor från tidigare år.
Fru talman! Det är viktigt att ha ett optimistiskt
synsätt när det gäller Afrika. Ser man vari felen består
kan man vara optimist. Tar man bort felen kan det
också bli en bra utveckling. Får man bort vanstyre och
systemfelen kan Afrika få en stark utveckling. Det
finns ingenting som säger att Afrika söder om Sahara
skall ha en långsammare utveckling än Ostasien. Det
finns ingen naturnödvändighet i det.
Det gäller att analysera vad som är fel,när det är
fel och se till att man för en politik som rättar till felen
och att också biståndet kommer in i detta. Det gäller
att höja kvaliteten i biståndet.
Fru talman! Låt mig avslutningsvis säga att vad
gäller debatten om den nya biståndsmyndighetens
inriktning och var den skall ligga menar vi från Mode-
raterna att en viss del skall finnas i Afrika. Analysen
skall naturligtvis ske på plats, inte i Rinkeby och ej
heller här i Stockholms centrum. Att göra en rätt
analys kräver ofta att man är i rätt omgivning.
Det är alltid svårt att ha ett koncernkontor och sty-
ra långt borta. Det gäller både kolonialmakter och
storföretag, men det gäller också bistånd. Det vore
därför klokt att lägga någon form av analysenhet just i
Afrika, och kanske i södra Afrika, för att där få den
omgivning och den dagliga erfarenhet som vore bra
för att kunna få en högre kvalitet i biståndet. Det
absolut viktigaste är att få en hög kvalitet i biståndet.