Herr talman! De ekonomiska framstegen ökar i
världens länder, också i utvecklingsländerna. Men
samtidigt ökar även de sociala och ekonomiska orätt-
visorna människor emellan. Framstegens resultat blir
fortfarande ojämnt fördelade.
Det överordnade målet för det svenska utveck-
lingssamarbetet är att höja de fattiga folkens lev-
nadsnivå, står det klart i propositionen. Miljöpartiet
har en rad utgångspunkter för internationell solidari-
tet, varav den första är av övergripande slag.
På en enda jord med begränsade resurser är vi alla
beroende av varandra. Ansvaret för tillståndet i värl-
den är gemensamt.
Många har här redan talat om enprocentsmålet, så
jag skall inte förlänga tiden genom att tala om detta.
Vi från Miljöpartiet menar att det är andra gången
i rad som man drar ner på biståndet till de fattiga
länderna. Vi tycker att det är fel att jordens fattigaste
länder som definitivt inte kan spara skall drabbas av
svenskt sparande.
Miljöpartiet har i sitt förslag till budget gjort be-
sparingar som gör att vi generellt kan höja bidraget
till det internationella biståndsprogrammet med 200
miljoner och dessutom avsätta 1 miljard kronor till en
miljöfond att användas i utvecklingsarbetet. Men vi
har valt att inte fördela summan på olika länder utan i
stället utgått från de globala problem som måste lösas
och valt att låta pengarna gå till de länder och områ-
den där insatserna behövs akut.
Vi har fyra prioriterade områden där vi tycker att
medlen i första hand skall fördelas. Den första priori-
teringen är vattenförsörjningen på jorden. Bristen på
vatten blir nästa decenniums stora problem. Världens
färskvattenreservoarer är små och ojämnt fördelade
över jordens yta. Vattenslöseri och nedsmutsning av
dricksvatten bara ökar liksom efterfrågan på rent
vatten. De övriga tre prioriteringarna är ekologiskt
jordbruk, resurssnål småskalig teknik och stöd till
kvinnors olika sysselsättningar. Alla tre verksamhe-
terna är ofta lika beroende av tillgång på vatten.
Vatten är en förutsättning för all inhemsk livsme-
delsförsörjning, som i sin tur hänger ihop med be-
vattning av jordbruk, vilket i sin tur behöver pumpar
och vattenledningssystem till odlingar som just kvin-
nor ofta ha ansvar för. Kvinnor är öppna för nya idéer
när det gäller jordbruk och affärsverksamhet, utbild-
ning, familjeplanering och hälsovård, eftersom kvin-
nan oftast är den i familjen som genom sitt arbete
tydligast ser sambanden mellan de nya idéerna och
metoderna och familjens försörjningsmöjligheter.
Därför tycker vi att stöd till kvinnor i u-länder är
viktigt.
Vattenproblemen finns överallt, och insatser be-
hövs i alla former. Brist på vatten kan driva männi-
skor på flykt, och miljöflyktingar blir vanligare än vi
tror i framtiden.
Med tanke att nedskärningarna har drabbat bistån-
det på många områden skall miljöstödet kunna delas
ut till andra angelägna projekt med miljöanknytning.
Det kan också ha med utbildning och undervisning att
göra, och det kan med redan startade projekt att göra.
Det skall också kunna vara öppet att ges till verksam-
heter i kris, det som ibland kallas för additionellt stöd.
Om man nu anser, som vi gör, att det största hotet mot
freden inte är av militärt slag just nu utan har med
fattigdom, demokratiskt underskott och resursförstö-
ring att göra är det logiskt att minska anslaget till
försvaret och använda pengarna till bistånd i stället. I
propositionen nämns, som jag redan talat om, att det
huvudsakliga målet för svenskt bistånd är att höja de
fattiga folkens försörjningsmöjligheter.
Ett nytt och annorlunda sätt, som redan nämndes
av Eva Zetterberg, att bedriva biståndsarbete är det
samarbete som startats mellan Holland och tre länder,
Costa Rica, Benin och Bhutan. Miljöpartiet har i sin
biståndsmotion ett yrkande att det holländska koncep-
tet skall prövas också i svenskt biståndsarbete. Det
handlar om samarbetsavtal på samma nivå mellan två
länder. Tanken är att man genom avtalen startar ett
nära samarbete med just målsättningen att skapa en
hållbar utveckling och en hållbar miljö i båda länder-
na samtidigt. Här kommer man in på ett område som
inte är så vanligt i biståndssammanhang, nämligen
urban miljö. Om man i Holland t.ex. planerar att byg-
ga ett avloppsreningsverk i en liten ort, gör man
samma sak i avtalslandet. Det är meningen att repre-
sentanter för avtalsländerna skall följa arbetet i Hol-
land, liksom holländska representanter skall finnas i
avtalslandet. Initiativ till nya verksamheter föreslås
från båda länderna samtidigt.
I en artikel som jag läste nyligen frågar sig artikel-
författaren vad som händer om nu Costa Rica plötsligt
bestämmer sig för att producera ekologiskt kaffe,
odlat utan bekämpningsmedel. Vad tänker då Holland
producera på liknande sätt? Det är man praktiskt taget
tvungen till, eftersom ömsesidigheten är en av grund-
pelarna i samarbetsavtalen.
Som utgångspunkt har man Agenda 21. Det som
man nu i början gemensamt bestämt sig för att ta upp
- man vill givetvis begränsa sig för Agenda 21 tar upp
förfärligt många saker - är energi, transport och jord-
bruk, biologisk mångfald och avfallsfrågor.
Vi får i år en ny myndighet, en sammanslagning
av BITS, SAREC, SIDA och SWEDCORP. För-
hoppningsvis blir denna samordning positiv för vårt
framtida bistånd. Ett samlat bistånd kan bli rationella-
re och effektivare. Jag tror också att det kan vara
positivt i ett utvecklingsland att man bara ha en bi-
ståndsmyndighet att vända sig till.
Jag tror vidare att om den biståndspolicy som
SIDA som självständigt biståndsorgan har arbetat
efter fick genomslagskraft i hela den nya myndigheten
vore det mycket positivt.
Sverige har deltagit i tekniska biståndsprojekt som
starkt kritiserats från många håll och som orsakat
stora tidningsrubriker. Jag tänker på dammbyggena.
Många av dem har fått förödande miljökonsekvenser,
tvångsförflyttningar av människor, utplånandet av
byar och stora sociala problem. Det påpekas ofta som
försvar från svensk sida att det har gjorts flera miljö-
konsekvensanalyser i projekten och att man från
svenskt håll har granskat dem noga. Då måste man
fråga sig: Har analyserna från början varit tillräckligt
omfattande? Det är inte enbart det direkt drabbade
området det gäller. Det kan gälla en hel flod ned-
ströms, alla jordbruk längs stränderna vars produk-
tionsförmåga påverkas av oregelbundet vattenflöde.
Har man räknat med det? Är tillgången på fisk lika
stor före, efter och under det att ett dammbygge på-
går? Tolkar man analyserna för optimistiskt? Tolkar
men dem under påverkan av ett ekonomiskt vinsttän-
kande? Vi tror att det är nödvändigt att vara en smula
försiktig när man granskar ett miljökonsekvensdoku-
ment. De minsta föroreningseffekter man inte räknat
med kan liksom det minsta i naturen ge upphov till en
lång kedjereaktion av negativa miljöpåverkningar, i
värsta fall oreparerbara. Det räcker inte bara med
miljökonsekvensanalyser. Den viktiga frågan är
egentligen: Hur gick det sedan? Hur ser det ut vid de
dammbyggen som redan finns två år efter, fyra år
efter osv.? Är det samma frågor som man ställt sig,
samma följdverkningar som man undersökt, så att
jämförelserna inte haltar? Jag har sett ett par sådana
miljökonsekvensanalyser. Jag har samtidigt tittat på
s.k. skugganalyser som miljöorganisationer har gjort.
Det är väldigt intressant läsning. Det är egentligen
ingen motsättning dem emellan, men man slås av hur
väl de kompletterar varandra. Svenska vägbyggen har
ju fasta konsekvensanalyser och scheman att följa,
men när det gäller analyser av de sociala konsekven-
serna vid ett svenskt vägbygge finns det mycket litet
att gå efter.
De sociala konsekvenserna har drabbat många
människor svårt i dammprojekten. Det finns flera
motioner från olika partier som handlar just om män-
niskor som kommer i kläm och far illa när de storska-
liga projekten skall byggas. I en av motionerna, Bi-
ståndsprojekt och miljö, frågar sig motionären var
skyddet finns för omistliga naturvärden. Vem försva-
rar ursprungsbefolkningars rätt och minoriteters rätt?
Helt oberoende miljökonsekvensbeskrivningar borde
göras inför projekten och sedan skickas ut på remiss i
det biståndsgivande landet så att man fick klart för sig
vad som egentligen pågår. De borde också skickas till
myndigheter, menar man, och till folkrörelseorgani-
sationer. Det är just sådana organisationer som har
stor erfarenhet av förhållandena på gräsrotsnivå i de
länder som man arbetar med.
I andra motioner vill man komma till rätta med
missförhållanden genom att inrätta parlamentariska
nämnder eller grupper som kontinuerligt skall följa
Världsbankens och IMF:s arbete. Det finns förslag om
en biståndslag och krav, som vi redan har hört, på en
annorlunda och öppnare insyn.
En chilensk aktionsgrupp t.ex. menar att underla-
get för utvärdering av miljökonsekvenserna inte är
tillräckliga och att man inte har gått igenom miljöpå-
verkningarna grundligt nog. Man säger också att
svenskarna aldrig hade godtagit detta underlagsmate-
rial om det hade gällt ett projekt i Sverige.
Jag undrar: Hur vore det med en svensk, helt obe-
roende, inte alls parlamentarisk arbetsgrupp som
granskade underlagen till projekt av det här slaget och
som på ett okonventionellt sätt kunde skaffa sig den
information som eventuellt saknas?
Världsbanken är med i dammprojekten i finansie-
ringssyfte. BITS är med för att bistå med det tekniska
kunnandet och uppförandet. Ekonomiska intressen
plus att det blir en teknisk framgång, ett gott tekniskt
resultat, är ganska naturligt de främsta intressena för
dessa två aktörer. Den tredje aktören, biståndslandet,
är givetvis positiv, för energi behöver man och man
har ingen möjlighet att själv starta ett projekt av det
slaget. Ofta finns ingen miljömyndighet av det slag
som vi har i landet. Synen på människovärdet kan
också skilja sig ganska mycket från den svenska sy-
nen. Det finns inte heller någon rättsinstans som be-
folkningen kan vända sig till och som bevakar en
minoritets rättigheter. Då kommer jag till att svenskt
bistånd har en klar målsättning: Det överordnade
målet för det svenska internationella utvecklings-
samarbetet är att höja de fattiga folkens levnadsnivå,
dvs. deras möjligheter att på ett säkert och förutsäg-
bart sätt kunna livnära sig, att ha god hälsa och till-
gång till utbildning och annan social service. Av av-
görande betydelse är också demokratiskt styrelsesätt
och en samhällsstruktur som garanterar respekt för
mänskliga rättigheter.
Gäller detta bara när vi engagerar oss i vårt eget
biståndsarbete? Faller våra vackra mål och krav när vi
deltar tillsammans med andra i större biståndsprojekt?
Det är en fråga om moral och etik, menar Miljöparti-
et.
Jag slutar med den mening jag hade i början av
mitt anförande: På en enda jord med begränsade re-
surser är vi alla beroende av varandra, och ansvaret
för tillståndet i världen är gemensamt.
Jag stöder givetvis våra reservationer, och jag yr-
kar bifall till tre: reservation 10 mom. 5, som handlar
om vår fond för miljöinsatser på 1 miljard och reser-
vation 108 mom. 115, som handlar just om utbyggna-
den av Bio-Bio-floden och om en omprövning av vårt
deltagande. Bör Sverige dra tillbaka sitt bistånd till
utbyggnaden under de förutsättningar som finns nu?
Jag yrkar bifall till reservation 133 som gäller medels-
ramen för bistånd genom folkrörelser och andra en-
skilda organisationer. Den ramen höjer vi med 129,5
miljoner.