Fru talman! Som man har noterat tidigare under
denna diskussion, har det rått en upphetsad
stämning i den allmänna samhällsdebatten under
senare tid. Tidningen Dagen ger åtskilliga exempel
härpå. Bl.a. stod det vid ett tillfälle att tisdagen den
7 juni kommer en av 1900-talets mest ödesdigra
frågor att avgöras i riksdagen. Jag skulle kunna ge
flera exempel. Vid något tillfälle jämförde man
detta lagförslag med ett förslag som aldrig lades
fram -- jag tror att det var för 17 år sedan -- om att
incestlagstiftningen skulle delvis tas bort.
Det förekommer alltså åtskilliga övertoner i
debatten. Det har vi också märkt genom alla de
brev och telefonsamtal som jag förmodar att flera
av oss har fått.
I och för sig är det inte konstigt att frågan om
registrerat partnerskap kan väcka känslor till liv,
även om de på många håll har gått aldeles för långt.
Det är inte konstigt, eftersom frågan berör det
grundläggande i den mänskliga naturen, nämligen
sexualiteten. Det är naturligt att man mot den
bakgrunden såsom ledamot tar sig en extra
funderare över hur man skall ställa sig till en sådan
här fråga.
Anledningen till att jag såsom kristen har bestämt
mig för att rösta för utskottets förslag är det faktum
att det finns en grupp människor, som är vad man
kallar genuint homosexuella. Det är omdiskuterat
hur många de är. Det har talats om 1--4 %, men det
är ett faktum att de finns i alla länder och kulturer.
Det finns överallt en grupp människor, som är
homosexuella, oavsett vad vi heterosexuella tycker
om detta. Efter samtal med människor som jag
känner -- läkare, psykiatriker, präster med lång
själavårdserfarenhet och andra -- har jag funnit det
angeläget att det införs en lag i enlighet med
föreliggande förslag, en lag som ger ökad trygghet
och befrämjar stabila relationer. Flera talare här
har på ett alldeles utomordentligt sätt beskrivit
fördelarna med denna lag.
Vi kan som sagt var ha litet olika uppfattning om
detta. Jag ser det som tillfredsställande och ställer
mig helt bakom förslaget att homosexuella inte
skall få adoptera barn.
Det finns ytterligare en sak som är värd att notera
och som jag inte vet om någon har sagt något om.
Lagen innebär inte i det här läget att kyrklig eller
frikyrklig vigsel tillåts, utan rättsverkan skall, såvitt
framgår av lagen, gälla för
registreringsförrättningen. Det får bli kyrkornas
egen sak att ta initiativet om en särskild
vigselordning skall införas eller om man i stället vill
ha ett komplement till registreringsförfarandet i
form av något slags välsignelseakt.
Jag skulle vilja säga några ord med anledning av att
det påstås att kristenheten skulle vara entydigt
emot en lagstiftning i denna fråga. Man har bl.a.
hänvisat till ärkebiskopen, som ju i stället har
uttalat sig för en lag om hushållsgemenskap.
I det sammanhanget är det värt att notera att han
inte har alla biskoparna med sig, vilket han också
påtalar i sin skrivning. Ärkebiskopen säger att han
samtidigt har pekat på att man inom kyrkan med
samma grundhållning kan komma fram till
ståndpunkter som helt eller delvis skiljer sig åt. Det
gäller också för biskopskollegiet; alla biskopar
kommer inte till samma slutsats i samtliga frågor
som behandlas i mitt yttrande.
Ärkebiskopen för också ett ganska intressant
resonemang där han berör andra frågor som varit
föremål för ställningstaganden under
århundradens, för att inte tala om årtusendens,
lopp: slaveriet, kvinnans ställning, dödsstraffet.
När Gustav III ville avskaffa dödsstraffet var hans
främsta motståndare prästerna, som hänvisade till
Guds ord. I dag, menar ärkebiskopen, är det väl
knappast någon som vill försvara dödsstraffet
genom att hänvisa till Bibeln.
Vidare säger ärkebiskopen att det finns åtskilliga
saker som man även som kristen har anledning att
ta ställning till men som inte Bibeln kan ha någon
erfarenhet av. Paulus kunde inte ta ställning vare
sig till artificiell insemination eller kärnkraftsavfall.
Fru talman! Jag är övertygad om att det är
nödvändigt att stifta den lag som nu har föreslagits.
Eftersom tiden är långt gången skall jag inte
förlänga debatten ytterligare.
Det finns dock några argument som har förts fram
som jag finner mycket egendomliga, bl.a. att lagen
skulle innebära ett hot mot vår kultur, ge felaktiga
signaler och på något underligt sätt påverka
heterosexuella att bli homosexuella. Men det
kanske mest egendomliga argumentet är att detta
berör så få.
Jag tycker att bl.a. Elisabeth Persson har svarat på
ett alldels utomordentligt sätt, så i det fallet
hänvisar jag till vad hon sade för några timmar
sedan.
Argumentet att lagstiftningen skulle gälla så få
tycker jag är mycket egendomligt. Det finns
åtskilliga lagar som bara berör ett fåtal personer. Vi
har ju för övrigt, fru talman, haft en
successionsordning i grundlagen ända sedan början
på 1800-talet som bara berör en enda familj.
(Applåder)