Herr talman! Det börjar bli så sent att jag får en
känsla av att jag drömmer, men det är faktiskt inte så
mycket på grund av tiden som på grund av den enor-
ma skillnaden mellan det som sägs här, framför allt
från regeringssidan och från majoritetspartiernas sida,
och det som jag dagligen får uppleva när jag träffar
arbetslösa invandrare. Jag lever i en annan värld än
den som beskrivs i betänkandet, än den som beskrivs
i många föredrag här.
Lyckligtvis kan man ibland få bekräftelse utifrån,
så att man inte tror att man drömmer, så som hände
med mig nu. I dag kom en mycket intressant nyhet på
lunchekot. Det var en FN-kommission som hade
studerat mänskliga rättigheter i Sverige, som påpeka-
de att diskrimineringen är ett mycket stort problem i
det här landet. Jag minns också ett mycket intressant
dokument från EU som kom i september. Det gällde
sysselsättningspolitiken. Där kom det också fram
sådana synpunkter som bekräftade min mörka syn på
en del av det svenska arbetslivet. Där stod det att ett
stort antal personer i arbetsför ålder är beroende av
bidrag och att skattetrycket på arbete fortfarande är så
högt att det hindrar utvecklingen av arbetslivet. Där
stod framför allt att det finns väldigt mycket att göra
när det gäller etniska minoriteter och migrerande
arbetstagares eller arbetssökandes situation.
Det är därför som vi i Folkpartiet vill förändra ar-
betsmarknadspolitiken i grunden. Den stora modellen
med en hierarkisk tung myndighetsstruktur som för-
söker fånga in väldigt många människor har inte gett
något resultat när det gäller arbetslivet för människor
födda utomlands. Misslyckandet är öronbedövande.
Det är mycket klart och tydligt, och det har inte blivit
mycket bättre under den senaste tiden. Det har blivit
lite bättre, men i den här mörka hierarkin spelar skill-
naden mellan ett förskräckligt läge och ett lite mindre
förskräckligt läge för de människor som befinner sig
utanför arbetslivet mycket liten roll.
Jag talar inte om de här kritiska synpunkterna på
den stora tunga AMS-modellen bara därför att jag
träffar de här människorna, de arbetslösa högutbilda-
de invandrarna, väldigt ofta. Jag har läst rapporter
från Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering
som presenterar precis samma bild. Riksdagens revi-
sorer har presenterat precis samma bild. Statskontoret
gjorde en stor undersökning om de hundra miljonerna
som skulle förbättra invandrarnas situation via AMS
och kunde inte hitta pengarna. Ingen vet hur pengarna
har använts.
Låt oss, om vi ska tala om de här människorna
och deras situation i arbetslivet, försöka se den riktiga
bilden av segregationen i det svenska arbetslivet! Det
är inte lätt därför att väldigt många av de här männi-
skorna är inte ens registrerade på arbetsförmedlingen.
Väldigt många av dem har levt på socialbidrag under
en mycket lång tid. Därför finns de inte i den vanliga
arbetslöshetsstatistiken.
Det är mycket lätt att sjunga lov till AMS om man
refererar till den statistik som inbegrips i det här spel-
et med människor som är registrerade på arbetsför-
medlingen. Men vart tar alla socialbidragstagare
vägen i den här beskrivningen av verkligheten?
Nej, vi skojar inte när vi talar om arbetslöshets-
statistiken. Vi vet att detta faktiskt är en mycket skev
bild av verkligheten, och när vi vill ändra i själva
strukturen på det här området tänker vi i första hand
på de riktigt bortglömda men stora grupperna.
Jag träffade häromdagen en läkare. Han kunde
jobba gratis för Läkare utan gränser, men han fick
inte jobba ens på AT-läkarnivå och få betalt i det
svenska arbetslivet.
Nu var det så att han kom från Latinamerika. Ha-
de han stannat och arbetat lite längre i Spanien skulle
han inte ha stött på något hinder för att jobba som
läkare i Sverige. Men han stannade för kort tid i Spa-
nien. Så kom han till Sverige, och då slog en av dessa
konstiga regler som vi har så gott om i arbetslivet
direkt mot den här människan. Då skulle han plötsligt
göra om en mycket svår teoretisk examen som kräver
väldigt långa studier. Vem vinner på det?
Det är också situationen för väldigt många männi-
skor som skulle ha kunnat jobba som lärare i den
svenska skolan, som lider av stor brist på arbetskraft.
Inte heller de passar in i reglerna, bestämmelserna
och normerna. Då försöker man tvinga dem att till
vilket pris som helst ta jobb som städare eller bli
taxiförare, vilket många av dem också gör - om de
inte lämnar landet.
Om vi alltså vill diskutera verkligheten i arbetsli-
vet ska vi inte diskutera 4-procentstalet. De männi-
skor jag talar om finns utanför all diskussion om den
öppna arbetslösheten. Så kan vi se hur våra pansar av
regler, bestämmelser och normer håller en hel armé
av högkvalificerade arbetslösa utanför arbetslivet.