Fru talman! Jo, det gör det sannerligen. Men vi
tycker tre saker är viktiga. Arbetslinjen, människor i
arbete, är det bästa sättet att bekämpa fattigdomen.
Det är viktigt med generell välfärd så att alla är med
och delaktiga i den välfärd som vi har. Och då ska det
vara en rimlig nivå för alla, eller åtminstone för en
betydande del, även av dem som Margareta Anders-
son kallar för medelklass. Sedan vill vi göra satsning-
ar så gott som det någonsin är möjligt för dem som är
sämst ställda. Därför höjde vi grundbeloppet till
270 kr. Vi tycker att det ska höjas igen. Och därför
höjde vi de 103 kr, som ni tyvärr var med om att
sänka, till 143. Nu höjs det till 183 kr och sedan till
220 kr. Jag tycker att nivån ska vara densamma som
för grundbeloppet.
De arbetshandikappade kommer att få en del
pengar kvar, några hundra miljoner. Vi har fört dit
extrapengar, både för 2001 och för 2002, för att man
ska öka volymen. Och jag vet att Margareta Anders-
son tycker att det är bra. Vi kan inte ta av dessa peng-
ar. Men kostnaden för en höjning till 15 000 kr
handlar om 300 miljoner det första året, kanske 600
miljoner det andra året och uppåt 900 miljoner det
tredje året. Detta belopp ökar för varje år beroende på
hur många som hinner ta sig in i systemet. Det kom-
mer ju så att säga in en generation under varje kalen-
derår. Så ni kan inte säga att ni genomför den refor-
men när ni samtidigt plockar bort pengar. En reform
kan inte heller jämföras med att volymen av ett an-
slag inte är uttagen fullt ut. Så det är fel på nästan alla
sätt.
Låt mig däremot säga att när Margareta Anders-
son inledde sitt tal så talade hon på ett bra och insikts-
fullt sätt om de konjunktur- och strukturproblem som
vi har och använde inte det som en billig retorisk
ammunition mot vare sig regeringen eller mig, och
det uppskattar jag.