Fru talman! Det är dags att göra bokslut denna
sista budgetdebatt om arbetsmarknadspolitiken under
denna mandatperiod. Nästa gång motsvarande debatt
hålls är efter valet, då kanske med en ny riksdagsma-
joritet.
Vad har då socialdemokrater, vänsterpartister och
miljöpartister åstadkommit sedan förra valet? Kan de
vara stolta eller, kanske ännu viktigare, kan svenska
folket vara nöjt?
Oppositionens roll är ju att kritiskt granska rege-
ringen och dess stödpartier. Låt oss då göra det.
Men låt mig först konstatera att denna debatt har
inramats av dystra besked om varsel, nedläggningar,
människor som är oroliga för sina jobb och för sin
försörjning. De ska snart fira jul och vet inte om de
har råd att köpa de julklappar som var en självklarhet
för någon vecka sedan. Ja, de vet inte om de har råd
att behålla huset, om de klarar lånen.
I går kunde jag på text-TV läsa rubriken "Svart
måndag för svensk arbetsmarknad". Och tyvärr var
det inte bara i måndags som det var svart. När vi
summerar 2001 kan 60 000-70 000 människor ha
blivit varslade under året.
Det är den internationella konjunkturen, skyller s,
v och mp ifrån sig. Och visst påverkar omvärlden oss
starkt. Men lika mycket som ni i majoriteten har sla-
git er för bröstet över de nya jobb som skapats under
de gångna åren är ni också ansvariga för den våg av
företagsnedläggningar som nu går genom Sverige.
Om ni är ansvariga för konjunkturen när den skapar
jobb, då är ni också ansvariga för jobben som för-
svinner när konjunkturen viker.
Sverige är ett litet land i den globala ekonomin.
Konjunkturerna i Sverige kan vi inte skylla på rege-
ringen men inte heller hylla den för, enligt min me-
ning. Däremot är det intressant att studera hur Sverige
klarar sig i jämförelse med andra länder. Då kan man
jämföra politikens inverkan i de olika länderna. Ge-
nom ett sådant tillvägagångssätt kan vi bedöma om
den svenska regeringen gjort ett bra eller ett dåligt
jobb.
Hur har det då gått för Sverige relativt sett, om
man jämför med andra länder, sedan 1995 då Social-
demokraterna kom tillbaka till regeringsmakten? När
det gäller sysselsättningen har elva EU-länder haft en
större procentuell sysselsättningsökning än Sverige
mellan 1995 och 2000. Irland, Luxemburg, Spanien,
Nederländerna, Finland, Portugal, Storbritannien,
Frankrike, Belgien, Italien och Danmark har alla ett
gemensamt: De har haft en snabbare sysselsättning-
sökning än Sverige. Endast tre EU-länder har haft en
sämre utveckling än Sverige, enligt statistik från
Eurostat och EU-kommissionen, och det är Tyskland,
Österrike och Grekland. Endast dessa länder har alltså
haft en sämre utveckling än Sverige.
När det gäller antalet arbetade timmar, som är det
intressanta måttet för att få reda på den verkliga sys-
selsättningen, arbetar vi Sverige i dag inte mer än vi
gjorde 1988. Då ska man också komma ihåg att ar-
betskraften ökat mer än 200 000 personer sedan dess.
Målet om att få ned den öppna arbetslösheten till
4 % mötte skarp kritik från oss i oppositionen när det
fastställdes. Orsaken var att en fixering vid öppen
arbetslöshet skulle flytta politikens fokus från att
skapa ett företagsvänligt klimat för nya växande fö-
retag och därmed nya jobb till att fokusera på att få
undan människor från kolumnen öppen arbetslöshet.
Ett slående exempel på detta fick vi för några
veckor sedan när ordern gick ut från regeringen och
sossekongressen: Sätt människor i åtgärder, stoppa
ökningen av den öppna arbetslösheten. Målet 4 % är
heligt. Och cheferna ute i AMS tvingades att peka
med hela handen.
Man skrev brev till de lokala arbetsförmedlings-
cheferna. Ett chefsmöte inleddes med Göran Perssons
uttalande och rapport, och man konstaterade i brev till
de lokala cheferna: Det är ett unikt uttalande av
statsministern som vi naturligtvis måste ta till oss.
I ett annat brev till de lokala cheferna för arbets-
förmedlingarna heter det att den öppna arbetslösheten
stiger samtidigt som vi har programmedel kvar. Kritik
för detta har riktats bl.a. från politiskt håll mot verket.
I det här länet konstaterar man: Vårt län ligger bra
till. Arbetslösheten är fortfarande den näst lägsta i
landet, men självklart ska vi bidra till riksresultatet.
Vårt beting blir att vi ska minska antalet öppet ar-
betslösa genom att öka antalet i program med minst
89 personer per vecka under november.
Här handlar det inte om människors behov. Här
handlar det om att få undan människor från statistik-
kolumnen öppen arbetslöshet.
I ett annat brev som gick ut till de lokala arbets-
förmedlingscheferna hette det: Mot bakgrund av att vi
har ett stort beting för att klara anslagsutnyttjandet är
programverksamheten en överordnad uppgift för
november och december.
Jag fortsätter med ytterligare ett brev till de lokala
cheferna som lyder så här: Enligt AMS beslut är
under resten av året en fullständig förbrukning av
programanslagen en uppgift som är överordnad allt
utom tillsättande av lediga platser.
Och ordern har fått effekt. Nu ökar antalet männi-
skor i åtgärder i snabb takt. De gör det inte främst för
att förmedlarna ville det utan för att ordern uppifrån
var tydlig: Bränn pengarna som finns kvar på konto-
na! Hyfsa statistiken! Nu är det snart val. Men var tog
människorna vägen? Vilka behov har de? De var
underordnade.
Fru talman! Jag tror att vi kan vara överens om att
det finns fem områden som är helt avgörande för att
åstadkomma en arbetsmarknad som rymmer alla och
inte ställer någon bredvid och som leder till en god
arbetsmiljö. Dessa områden är: Utbildning och kom-
petensutveckling, företagsklimatet och den ekono-
misk-politiska miljön, lönebildningen, den direkta
arbetsmarknadspolitiken samt arbetsmiljön i vid me-
ning. Jag tänkte att jag skulle göra en liten snabb
summering av hur det ser ut på de här områdena. Vad
har hänt? Har regeringen gjort något under de gångna
åren? Har vi rustat oss för framtiden? Kommer vi att
utvecklas bättre än våra konkurrenter, de länder vi
jämför oss med?
På utbildningsområdet har högskolan och vux-
enutbildningen byggts ut kraftigt, och det har i hu-
vudsak varit en positiv utveckling även om man kan
se att kvantiteten på en del områden har fått gå före
kvaliteten. När det gäller kompetensutveckling eller
individuellt kompetenssparande är däremot resultatet
kraftigt underkänt.
Var är propositionen som vi väntar på? Det har
diskuterats. Förslag har lanserats, utredningar har
jobbat och remissbehandlats. Men i regeringen har
det fastnat. Vi får inga förslag från regeringens sida.
Min fråga, som kanske Sven-Erik Österberg kan
svara på, är: Kommer det någon proposition om indi-
viduellt kompetenssparande eller utbildningskonton
som just kan stimulera kompetensutvecklingen och
det livslånga lärandet i arbetslivet.
Man kan inte ge mer än betyget 2 av 5 på det här
området. Oförmågan att få fram en proposition om
kompetenssparande på ett annars, vill jag säga, hyfsat
område drar ned betyget.
Företagsklimatet har diskuterats hela dagen i dag.
Vi ska inte fördjupa oss i detta. Vi kan bara konstate-
ra att inte mycket har hänt när det gäller företagskli-
matet. Småföretagsdelegationen har lanserat rader av
förslag. Simplexgrupper har jobbat. Vi har fått se
statistik från OECD som visar att regelverket kostar
de små företagen 30 000 kronor per anställd. Och
ingenting händer inom regeringen. På skattesidan är
det lika dystert förutom att det blir en försiktig sänk-
ning av inkomstskatten.
Även här får vi sätta betyget 2. Det är under god-
känt. Det är mycket prat. Skulle man jämföra hur
mycket det pratas och hur mycket det handlas blir
snarast betyget minus 2.
Lönebildningen är ett centralt område för syssel-
sättningen. I proposition efter proposition har rege-
ringen själv påtalat hur viktig lönebildningen för att
nå full sysselsättning. Frånsett inrättandet av Med-
lingsinstitutet har inget konkret gjorts. Vi ser nu väx-
ande problem. Löneökningarna ligger ungefär en
procentenhet högre än vad som är lämpligt för att vi
ska kunna öka sysselsättningen, hålla tillbaka infla-
tionen och stärka kronan. I vissa branscher ser vi att
detta är ett ännu större problem, t.ex. byggnadssidan.
Det visar bl.a. Konjunkturinstitutets novemberrap-
port. Om man kunde skapa en sådan ekonomisk miljö
att löneökningstakten hölls på något lägre nivå skulle
åtskilliga fler jobb skapas, och åtskilliga jobb skulle
inte slås ut.
Jag är rädd för att vi sakta men säkert är på väg in
i de problem som ställde till så stort elände under
1970-, 80- och 90-talen. Tack vare vissa regelverk,
som exempelvis industriavtalet, och fleråriga avtal
som ännu inte löpt ut är läget inte akut. Men jag tror
att det finns all anledning att vara orolig för framti-
den. Jobben står och faller faktiskt med löneutveck-
lingen och prisstegringstakten här hemma i Sverige.
Även här är betyget 2, men det är kanske en lite
mer avvaktande tvåa. Det närmaste året avgör om
betyget kan stiga till 3 - eller kanske ännu högre -
eller sjunka till 1. Frågan är: Vad gör regeringen?
Vad gör majoriteten i riksdagen för att bädda för en
bättre framtida lönebildning?
I den mer direkta arbetsmarknadspolitiken ser vi
en rad problem. Det visar det faktum att vi inte har
fått ned arbetslösheten mer under den långa högkon-
junkturen vi haft. Sedan har vi den enorma byråkratin
inom AMS. En massa olika förmedlare har sagt till
mig att 30-40 % av arbetstiden går åt till administra-
tion och byråkrati. Vi har sett i en rad rapporter från
Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering att
det finns brister. Det har de visat i rapport efter rap-
port. Det krävs nya grepp. Vi behöver ökad samver-
kan med bemanningsföretag och privata förmedling-
ar. Vi behöver mer kreativa lösningar. Vi behöver
också låta de lokala arbetsförmedlarna känna att de
kan utveckla sina metoder och sitt arbete.
Vi ska också erkänna att majoriteten har gjort ett
antal saker. Det har gjorts en del skärpningar av re-
gelverken som i allt väsentligt varit nödvändiga och
riktiga. Det gäller kraven på att ta erbjudna och lediga
arbeten och a-kassereglerna. Jag tror att om en bor-
gerlig majoritet hade antagit motsvarande regler hade
det blivit liv i luckan hos Hans Andersson och Sven-
Erik Österberg. Men det kan vara kloka beslut, och
jag tror att de i allt väsentligt är steg i rätt riktning.
Men det lilla försök som regeringen har gjort att
vässa myndigheten AMS genom att slopa den dubbla
myndighetsstrukturen och avskaffa länsarbetsnämn-
derna som självständiga myndigheter slutade i ett
praktfiasko. De socialdemokratiska landshövdingarna
blev sura, och den f.d. landshövdingen Björn Rosen-
gren förmådde inte stå emot.
Under de goda år som vi har haft borde vi ha tagit
chansen att förnya arbetsmarknadspolitiken, släppa
loss kreativiteten, pröva nya alternativ, låta AMS vara
en myndighet och låta olika aktörer få chansen att
utveckla sina idéer för att hjälpa människor till arbete.
Men mycket lite har hänt förutom någon blygsam
försöksverksamhet på det här området. Jag tror att det
är dags för en rejäl översyn av hela AMS.
Det har inte heller gjorts mycket för att ge de kan-
ske 10 000 människor som i dag ingår i aktivitetsga-
rantin men som inte är anställningsbara någon form
av övergångsarbetsmarknad så de får känna att de gör
något nyttigt, får uträtta någonting och känna att de
gör en samhällsinsats.
Här som i så många andra fall avvaktar regering-
en. Den följer frågan, som det heter, och det har de
gjort länge och väl. Även här får vi nog stanna på
betyget 2.
Slutligen har vi arbetslivet. Sjukskrivningskostna-
den har ökat sedan 1998 från ca 20 miljarder till 43
miljarder kronor i år. Det är en ökning, fru talman,
som motsvarar budgeten för hela rättsväsendet. I och
med att alltfler är sjukskrivna och att försäkringskas-
sorna inte har resurser att sätta in för rehabiliterings-
åtgärder ökar förtidspensioneringarna dramatiskt. I år
finns det 445 000 förtidspensionärer. Riksförsäk-
ringsverkets prognos för år 2007 ligger på 550 000
människor. Med det som bakgrund ställer man sig
frågan varför majoritetspartierna inte agerat på ett
handlingskraftigt sätt för att snabbt arbeta av de här
rehabiliteringsköerna. Det är ju en vinst både för de
enskilda människorna och för samhällsekonomin.
I stället aviserar nu regeringen att man ska dra åt
tumskruvarna på arbetsgivarna. Man aviserar nämli-
gen förlängd sjuklöneperiod på 60 dagar i stället för
dagens 14. Därutöver önskar man med olika avgifter
belöna eller straffa företag som arbetar med rehabili-
tering utan att tänka på vilka olika förutsättningar och
kompetenser som finns inom exempelvis småföretag.
Det vore intressant att få ett besked av Hans An-
dersson och Barbro Feltzing. Vad säger ni om att
förlänga sjuklöneperioderna till 60 dagar? Jag tror att
det vore förödande. Det skulle tvinga arbetsgivarna
att värdera människors hälsa oerhört mycket när man
anställer dem. Jag tror att det skulle vara ett hårt slag
mot de arbetshandikappade. Vad säger Hans Anders-
son och Barbro Feltzing? Kan jag få ett tydligt och
klart nej till det förslaget från er sida så det blir en rak
signal till Sven-Erik Österberg och hans partikamrater
i regeringsställning.
Det 11-punktsprogram som vi har i budgetpropo-
sitionen är luddigt. Det är välvilligt på många ställen
men inte speciellt konkret. I stället utreder man frå-
gorna och utreder dem igen. Så har man en ny utred-
ning. Och så tillsätter man en ny utredning för att
utreda det som redan har utretts. Men ingenting hän-
der.
Hur snabbt anser Sven-Erik Österberg, Hans An-
dersson och Barbro Feltzing att vi ska se resultat av
detta 11-punktsprogram när det gäller de skenande
sjukskrivningskostnaderna? Det är människor som far
illa i systemet. Här måste betyget faktiskt bli 1 eller
streck. Det som vi ser på arbetsmarknaden är en kata-
strof. Och det är en katastrof med den passivitet som
vi ser.
Det är faktiskt så som vi måste summera de gång-
na åren och den socialdemokratiska regeringspoliti-
ken, nämligen som just passivitet. Det är det främsta
draget. Man avvaktar och förlitar sig på konjunktu-
ren. Och det märks inte minst genom att arbetsmark-
nadsutskottet upplevt en växande arbetslöshet. Vi får
ju inga propositioner. Vi får inga förslag att jobba
med. Det är ett tydligt bevis på passivitet och brist på
nytänkande.
Fru talman! Att näringsministrarna har deltagit i
endast en debatt i denna kammare med anledning av
ärenden från arbetsmarknadsutskottet är ytterligare ett
tecken på att det s.k. superdepartementet inte funge-
rar. Björn Rosengren är stressad, och han jagar runt
och håller på med sina företagsaffärer. Mona Sahlin
åker runt i landet och pratar. Men ingen av dem har
tid och engagemang för att skapa en arbetsmarknads-
politik för 2000-talet. Och ytterst är faktiskt statsmi-
nister Göran Persson ansvarig för detta.
Fru talman! Jag vill yrka bifall till reservationerna
1 och 11. När det gäller anslagsfrågorna deltar vi
kristdemokrater inte i beslutet under punkterna 13
och 18, eftersom vårt förslag till ekonomiska ramar
fallit i tidigare riksdagsbeslut.
(forts.)
Ajournering
Kammaren beslutade kl. 16.31 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 18.00.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00.