Fru talman! Det här med sysselsättningsgrad och
sådant är intressant, och det kan man roa sig lite
grann med. Om vi går tillbaka till Kent Olssons in-
ledningsanförande i debatten blev man kanske något
deprimerad av slutsatserna där. Men tittar vi i den
senaste breda statistiken för sysselsättningsgrad osv.
från år 2000 ser vi att Sveriges mått för andelen sys-
selsatta då var 74,2. USA hade 74,1, och snittet i EU
var 63,1. Sverige har alltså i EU-perspektiv en väldigt
hög sysselsättningsgrad, framför allt beroende på att
vi har många kvinnor ute i arbete. I den delen har vi
ingenting att skämmas för.
Varför är det viktigt med en hög sysselsättnings-
grad? Jo, naturligtvis därför att om vi ska kunna värna
välfärden osv. behövs alla krafter som kan arbeta.
Inte minst vet vi det mot bakgrund av att det när 40-
talisterna börjar gå i pension kommer att ställas ännu
högre krav på att så stor del som möjligt av den ar-
betskraft som befinner sig i den ålder då man ska
arbeta också finns ute i sysselsättning. Det är natur-
ligtvis en helt avgörande punkt i det här.
Jag kan också peka på sysselsättningsdelen.
T.o.m. ett år som detta har vi haft ett plus på 65 000
personer ute i det svenska näringslivet, dvs. i privat
verksamhet. Tittar vi på perioden 1997-2001 ser vi
att 302 000 nya arbetstillfällen har skapats i närings-
livet. Backar vi och tittar får vi gå väldigt långt tillba-
ka i historien för att se en sådan god utveckling. Det
tycker jag ändå är ett bevis på att politiken inte kan
vara så vansinnigt illa förd och ha så många brister
som oppositionen försöker få det till. Mot den här
bakgrunden tycker jag faktiskt att det har varit en
riktigt hygglig utveckling.