Fru talman! I går detonerade en ny arbetslöshets-
bomb. Nära ett par tusen varsel utfärdades i Trollhät-
tan, Uddevalla och Trelleborg i ett stort antal. Allra
värst drabbades småländska Gislaved, där nästan 800
anställda fick varsel vid samma tillfälle.
Till detta ska läggas att vi har betydligt högre var-
seltal i år än för ett år sedan. Antalet sysselsatta har
inte ökat på det sätt som borde ha skett. Statistiskt har
arbetslösheten kunnat hållas i schack, bl.a. tack vare
en fortsatt hög förtidspensionering. Antalet sjukskriv-
na rusar nu i höjden. Många brister i den enskildes
arbetssituation i kombination med ett uppskruvat
tempo på såväl arbetet som fritiden gör att många
finns med i de sjukskrivnas skara. Den har inte varit
så stor på länge, och den har en brant kostnadskurva
som ser ut att spränga alla prognoser.
Arbetsmarknadspolitikens syfte måste i grunden
vara att förstärka den arbetslöses ställning på arbets-
marknaden så att man kan få nya jobb så snart som
möjligt efter det att arbetslöshetsperioden inletts. Det
leder till att vi behöver en effektiv arbetsmarknads-
politik i hela landet. Men arbetsmarknadspolitiken
kan aldrig, och ska inte, ensam skapa nya arbetstill-
fällen eller garantera att folk får jobb. Mycket av den
förda regeringspolitiken av socialdemokratiskt märke
har alltför mycket utgått från detta.
Visserligen bejakar utskottsmajoriteten nödvän-
digheten av att vi får en förbättrad utveckling på
arbetsmarknaden med en starkare tillväxt och en ökad
sysselsättning. Majoriteten är också beredd att tala
om sunda konkurrensvillkor, minskad regelbörda och
ett bättre utbildningssystem. Men när man väl har
uttalat dessa instämmanden i vad oppositionen har
påtalat så kommer man snabbt i försvarsställning. När
det gäller den utvecklade kompetensen hänvisar man
till att vi nu har fått beslut om en kvalificerad yrkes-
utbildning som permanentas. Man tappar bort det
faktum att den utbildningsnivå man förordar är långt
under vad som nu erfordras.
Jag påpekade i den debatt vi förde i våras - då be-
slutet fattades och jag kunde visa på många svaga
områden ur arbetsmarknadspolitisk synpunkt - att vi
kommer att erfara att denna KY-kärra reser värdshus
förbi.
Det individuella kompetenssparandet är bara på
beredningsstadiet. Utskottsmajoriteten hänvisar till att
utvecklingsavtal tecknas för de tre storstadsregioner-
na som ett viktigt instrument i sammanhanget, som
man säger. Det är alltför tunt. I samma textavsnitt
tvingas utskottsmajoriteten konstatera att det i dessa
områden är en sysselsättningsgrad som ligger runt
30 %. Att i en högkonjunktur som ännu inte är av-
slutad och i mycket starka arbetsmarknadsområden
råka ut för ett sådant bakslag är minst sagt alarmeran-
de.
Trots allt tal om ett bättre utnyttjande av den ledi-
ga kvinnoarbetskraften så är den helt dominerande
delen av de som tar de många vikariaten och de
många deltidstjänsterna kvinnor. En förbättring har
skett, som det har sagts här i debatten, men den är
långt ifrån tillräcklig. Därtill kommer att just den
grupp som kraftigt dominerar här - kvinnliga arbets-
tagare - var den som fick ta de hårdaste smällarna då
socialdemokratiska landsting avskedade sjukvårds-
verksamma i tusental under det gångna decenniet.
Därtill kommer att till skillnad från när det gäller den
manliga delen av yrkeskåren sker en alltför svag
stimulans till områden där kvinnor har anmält sitt
intresse av att vara företagare. Man kan, fru talman,
med fog säga att på den s.k. kvinnliga arbetsmarkna-
den råder i hög grad yrkesförbud.
Ett annat besvärande faktum är att alltfler företag
har en ägare som finns långt borta från den lokala
verksamheten - inte sällan på en annan kontinent. Det
leder till att alltför många företag fjärrstyrs. Därför är
det angeläget att lokalt ägande och verksamhet sti-
muleras. Det är en viktig bit i att förhindra de kall-
hamrade uppsägningarna och alltför ofta omotiverade
nedläggningarna.
Här har vi bekymmer i och med att vi i Sverige
har alltför mycket av storföretag och saknar mellan-
ledet - de medelstora företagen. Kvar är visserligen
många men dock enmansföretag som av skilda skäl
inte vill växa. Att små och medelstora företag stimu-
leras till start men framför allt till att växa måste vara
en central politisk angelägenhet.
Jag beklagar att den socialdemokratiska majorite-
ten, byggd på stödpartierna, inte har kommit längre i
denna fråga.
Det har annars varit intressant att lyssna här i dag.
Man har bl.a. nämnt en tidningsartikel som jag för
övrigt inte har läst men väl blivit informerad om. Där
går Vänsterpartiet ut och argumenterar för - som jag
uppfattar det - klara socialliberala krav. Vänstern har
ju tidigare röstat ned sådana förslag. Min fråga är
närmast om Vänsterpartiet står inför en sinnesändring
eller om partiet är berett att driva två linjer inför den
stundande partikongressen.
Den småföretagardelegation som har funnits inom
Regeringskansliet har inte getts något tydligt sväng-
rum, och regeringen har undvikit de mer offensiva
näringspolitiska inslagen. Det är inslag som skulle ge
nya växande små och medelstora företag goda chan-
ser till expansion och därmed till nya jobb. Därför är
näringspolitiken ett viktigt inslag och ett medel när
det gäller att hävda och stärka sysselsättningen.
Ett slående exempel är den flera timmar långa nä-
ringsdebatt som föregått vår arbetsmarknadsdebatt
och som har uppehållit sig vid de rekordmånga varsel
som nu formligen haglar över främst industriorter.
Detta visar på det starka sambandet mellan å ena
sidan en sund näringspolitik och å andra sidan en
riktig arbetsmarknadspolitik. Symtomatiskt är att
arbetsmarknadsministern svar närmast blev markso-
cialisering. Men det ger sällan nya jobb.
Det var ett tungt besked som drabbade Gislaved i
går. När man talar med anställda och kommunansva-
riga där nere hör man att de självfallet är både ledsna
och besvikna. Men det ger anledning till några re-
flexioner.
Enkla basjobb ger inte med automatik kompetens
för ett nytt jobb i IT-branschen eller annan kunskaps-
bransch. Det betyder att utbildningens roll är väldigt
betydelsefull. Det här har man känt av både i Bengts-
fors och i Degerfors. Många stora bruksorter har det
tungt. Det har gått bra i hundra år, och hela samhällen
har låtit sig invaggas i något slags falsk trygghet. Men
det blir bekymmer när faran väl uppträder, och nume-
ra gör den det väldigt hastigt.
Om det däremot finns många små företag som har
det som tradition att starta på nytt är det lättare. Har
man som i Västbo härad Gnosjöanda "i kroppen"
ökar förutsättningarna för att läka såren, men då be-
hövs det - för att tala bildspråk - både olja och salva
för att få en frisk näringspolitik. Det behövs också
goda relationer med parterna och inbördes mellan
parterna.
Fru talman! Nu har svenskt näringsliv och metall-
facket genom Göran Tunhammar och Göran Johnsson
lanserat begreppet de gemensamma tagen. Det vore
intressant att höra om man från socialdemokraterna
välkomnar ett sådant närmande eller om det känns
främmande.
Vi går mot en alltmer flexibel arbetsmarknad. Den
har många fördelar, men är långt ifrån okomplicerad.
Även om mycket talar för de fasta jobben kommer
det att finnas andra anställningsformer som har flexi-
biliteten som grund. Projektanställningar, uppdrag-
sjobb och olika former av tidsbegränsade förordnan-
den kommer att utgöra en mycket stor andel av de
nya jobben.
En fortsatt utveckling som innebär att det är van-
ligt att byta arbete flera gånger under yrkeslivet, med
kanske mellanperioder av arbetssökande eller utbild-
ning, måste ses som både nödvändig och för samhäl-
let angelägen. På en dynamisk och föränderlig ar-
betsmarknad måste det finnas en tydlig öppenhet och
vilja hos både företag och enskilda arbetstagare att ta
i anspråk möjligheterna att höja kompetensen. Stats-
makten bör underlätta yrkesmässig och geografisk
rörlighet.
För nya företag och nya branscher är det en viktig
del att det ska vara rörlighet åt båda håll. Den urbani-
seringsvåg som nu sveper över landet måste med
positiva inslag dämpas så att det går en ström åt det
håll där arbetsmarknaden behöver förstärkas. Allt
detta ska självfallet ske inom en sund marknadseko-
nomisk ram.
Från oppositionen i allmänhet och från Folkpartiet
i synnerhet har vi pekat på att det behöver ske en
förbättring för de arbetshandikappade - en fråga som
vi i Folkpartiet för övrigt finner särskilt angelägen
och som vi har drivit under många år. Min kollega
Runar Patriksson kommer senare att närmare utveckla
sin syn på detta.
Vi har också engagerat oss i frågan om arbetstaga-
re som har sina rötter i andra länder och deras svårig-
heter och bekymmer. Detta kommer att tydliggöras i
Ana Maria Nartis anförande.
Arbetshandikappades och funktionshindrades
möjligheter att delta i arbetslivet är en central fråga
för Folkpartiet, men det borde också vara en tydlig
angelägenhet för hela vårt arbetsliv. Hur vi lyckas
med detta ger också en viktig signal om vilken män-
niskosyn och vilket socialt patos som det allmänna
kan medverka till.
Jag vill yrka bifall till reservationerna 1, 6 och 11.