Fru talman! Rekryteringen av personer till statliga
chefstjänster är förstås en grannlaga uppgift. Det är
väl ingen här i kammaren som skulle säga någonting
annat än att det är förtjänst och skicklighet som ska
avgöra, inte partibok, dold förmån eller någon form
av kompensation - självfallet inte. Dessutom tror jag
att alla är överens om att det är självklart att i offent-
lig förvaltning ska det vara en jämn könsfördelning.
Det är säkert så att näringslivet som det står i ut-
skottets bedömning har högre löner och att det därför
kan uppfattas som en viss snedrekrytering. Jag vill i
det här sammanhanget ta upp frågan om ifall det inte
är så att kompetensen för offentlig tjänst borde vara
annorlunda och inte kunna gå att direkt rakt av jämfö-
ras med näringslivet. Enligt min mening finns det
nämligen andra kunskaper och insikter än de som i
huvudsak bygger på förmågan att skapa vinster som
borde vara mer intressanta för samhällets tjänster.
Och då menar jag vad vi brukar kalla för mjuka vär-
den: social kompetens, empatiförmåga, miljö- och
jämställdhetsintressen, droginsikter och sådant. De
renderar kanske inte något högre pris på den s.k.
marknaden men är viktiga i ett ekologiskt och socialt
hållbart samhälle.
När det gäller specifikt förordnandet av chefen för
Riksrevisionsverket som alla har varit inne på här
säger utskottet att regeringens dröjsmål var obefogat.
Det slår vi fast. Finansministerns försvar under ut-
skottets utfrågning var att han på det sättet ville vara
bussig mot Inga-Britt Ahlenius. Visserligen är det
trevligt med icke-byråkratiska förhållningssätt, men
på den här nivån och i det här fallet ter sig det hela
väldigt oprofessionellt. Argumenten för tidsutdräkten
håller inte. Ministern får faktiskt ta på sig ansvaret för
den förlängda och delvis vimsiga tillsättningsproces-
sen.
Per Axel Sahlberg tog upp diarieföringen. Jag vill
också göra det när det gäller diarieföringen av Ahle-
niusbreven. Just i röran kring förordnandet av Riksre-
visionsverkets chef Inga-Britt Ahlenius åsidosatte
finansministern offentlighetsprincipen genom sitt
agerande eller snarare brist på agerande. Breven från
Ahlenius till finansministern är enligt tryckfrihetsför-
ordningen allmänna handlingar och skulle ha registre-
rats utan dröjsmål. Ministern får därför på goda grun-
der kritik av ett enat utskott för just den här underlå-
tenheten. Att han då hade stor arbetsbelastning kan
vara en förklaring till schabblet men inte ett försvar.