Fru talman! Mycket har redan sagts under dagens
debatt. Argumenten för en partnerskapslag har
varit många och tydliga. Jag vill gärna instämma i
vad flera talare har sagt, bl.a. Elisabeth Persson,
Maj-Lis Lööw, Karin Pilsäter, Ingela Mårtensson
och Barbro Westerholm. Argumenten mot har förts
med, vid första åhörandet av flertalet talare, kritik
mot förfaringssättet och den formella hanteringen.
Men det finns en underton av något annat. Det
skulle varit bra om detta lyfts upp i ljuset.
Fru talman! Jag skall inte upprepa vad som sagts.
Jag vill betona det som för mig varit vägledande vid
mitt personliga ställningstagande. Det är inte något
argument som är plötsligt uppflammande och som
jag har hört under dagen. Mitt ställningstagande
baserar sig på ett noga och ansvarsfullt
övervägande. Det är viktigt att man överväger
noga. I det fallet håller jag helt med Holger
Gustafsson. Det här är ett djupt moraliskt
ställningstagande.
Det främsta skälet för mig är att riksdagen har ett
lagstiftande ansvar som skall tas på allvar, och i det
ansvaret ligger att undanröja diskriminerande
lagstiftning och ha respekt för alla människors lika
värde. Det har betydelse både faktiskt och
symboliskt.
Folkhälsorådet skrev i november 1993 till
Socialdepartementet angående diskriminering av
homosexuella: ''Det förekommer fortfarande i
samhället en dold, ibland omedveten, men inte
desto mindre oacceptabel diskriminering av
homosexuella. Om diskriminering av homosexuella
ska kunna undanröjas är det nödvändigt att
samhället bidrar till att negativa attityder och
felaktiga begreppsbildningar motverkas.''
I ett annat yttrande från Folkhälsoinstitutet skriver
man att ''En lag om partnerskap skulle undanröja
ett flertal kvarvarande och för homosexuella
diskriminerande lagar, förordningar och
myndighetsregler. Homosexuella har t.ex. inte
efterlevnadsskydd eller arvsrätt när den ena parten
i förhållandet dör. Det är i dag omöjligt för
homosexuella att få gemensamt bostadsbidrag.''
Det sades även annat i det yttrandet, men jag nöjer
mig med det här exemplet.
De här två citaten är för mig grunden till att jag står
bakom förslaget till partnerskapslag.
Jag hade ett antal frågor som jag skulle vilja ställa
till de som har reserverat sig i betänkandet. Med
hänsyn till kammaren, den långa tid debatten har
pågått och det antal talare som fortfarande står på
talarlisten, avstår jag från det.
Till ledamöterna från kds, som betonar och
kritiserar den formella hanteringen, vill jag ändå
ställa en fråga. Varför har ni, med er omsorg om
formalia och lagrådets synpunkter, arbetat aktivt i
konstitutionsutskottet för en snabb förändring av
lagstiftningen, t.o.m. av grundlagar, när det gäller
barnpornografi? Vad är konsekvensen? Jag vill
betona att jag är för att riksdagen tar ställning för
barnen och vidtar de nödvändiga lagändringarna på
detta område. Det kommer vi att diskutera om ett
par dagar. Men kds har blockerat regeringens
möjlighet att lägga fram en proposition om ökat
skydd för barnen vad gäller barnpornografi och låtit
konstitutionsutskottet ta över lagstiftningsarbetet.
Samtidigt kritiserar ni att lagutskottet har fått göra
lagstiftningsarbetet när det gäller
partnerskapslagen. Vad är konsekvensen och vad
är det för skillnad? Jag skulle vilja ha svar på den
frågan.
Fru talman! Låt oss skicka rätt signaler, låt oss ta
vårt ansvar mot diskriminering varhelst och mot
vilka den än uppträder och låt oss göra det möjligt
för människor att bekräfta sin gemenskap, kärlek
och sitt förtroende för varandra och inte blanda
ihop korten med ord som smittoeffekt, adoption
m.m. som inte är relevanta för just detta
betänkande. Det handlar om möjligheten att
registrera sitt partnerskap, varken mer eller
mindre. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
I detta anförande instämde tredje vice talman
Bertil Fiskesjö (c).