Fru talman! Den borgerliga regeringen lyckades
på sluttampen av sin regeringstid enas om ett vård-
nadsbidrag för barn i åldern 1-3 år. Jag skall strax
beröra de olika argumenten mot vårdnadsbidraget
som vi socialdemokrater och flera med oss brukar
framföra.
Jag vill inledningsvis ändå påtala det häpnads-
väckande i att en regering som var medveten om ett
skenande underskott i statens finanser beslutar sig för
att införa en ny och mycket kostsam reform som ef-
terfrågats av få. Trots att reformen var kostsam var
det ändå fråga om nålpengar till dem oftast redan
tidigare hemmavarande kvinnor som fick del av re-
formen.
Dessutom var systemet så konstruerat att den som
verkligen var hemma och tog hand om sina barn som
mest fick behålla ca 1 600 kr efter skatt. Den som
hade en barnflicka anställd fick däremot i praktiken
behålla hela vårdnadsbidraget, eftersom det var för-
enat med en avdragsrätt för styrkta barnomsorgskost-
nader.
Bäst utbyte av vårdnadsbidraget fick alltså den
som inte själv var hemma hos sina barn utan överlät
detta på en annan person. När jag har funderat över
vårdnadsbidraget har jag utgått från att meningen var
att det skulle vara tvärtom.
Förespråkarna för vårdnadsbidraget brukar fram-
hålla att vårdnadsbidraget ökar valfriheten. Jag frågar
mig: För vem? Vilken valfrihet får en ensamstående
mamma genom ett vårdnadsbidrag på 1 600 kr? Hon
måste i praktiken förvärvsarbeta för att försörja sig
och sitt barn.
För att göra det måste hon ha tillgång till en bra
barnomsorg som, om hon skall ha råd med den, fi-
nansieras av samhället. Men om hon har en sådan
barnomsorg får hon inte med den konstruktion som
stödet har, något vårdnadsbidrag. Hon kan inte ens
förkorta sin arbetsdag från åtta till sex timmar, efter-
som barnomsorg mer än 30 timmar per vecka innebär
att inget vårdnadsbidrag lämnas.
Ökar valfriheten för den förvärvsarbetande kvinna
som är gift eller sambo? Ingen kan få mig att tro att
ett vårdnadsbidrag på 1 600 kr per månad är något
alternativ till en normal förvärvsinkomst som i prakti-
ken uppgår till det mångdubbla. Inte heller hon kan
för övrigt förkorta sin arbetstid från åtta till sex tim-
mar.
Nej, valfrihet ger vårdnadsbidraget bara den som
redan har valfrihet. Vårdnadsbidraget gynnar främst
de familjer där mannen är högavlönad och där kvin-
nan därför redan har möjlighet att vara hemma, och så
förstås de familjer som har ekonomiska möjligheter
och lust att anställa hemhjälp.
Fru talman! Göte Jonsson och Alf Svensson talade
mycket om familjen. Jag förmodar att de inte menar
bara den familj som består av mamma, pappa, barn,
med mamma hemma. Ingen ifrågasätter att det vi gör
i familjen för våra barn tillhör det viktigaste i livet.
Det kan också vara ett svar och en hälsning till Lena
och Madelèn.
Det gäller för dem och för alla andra, också dem
som väljer eller måste förvärvsarbeta, att det vi gör
för våra barn är det värdefullaste vi gör. Det är i själ-
va verket prislöst. Det är alltså inte värdet av det som
görs för barnen som mäts i om det finns ett vård-
nadsbidrag eller inte.
Jag tycker att det är en svår fråga att avgöra om
man skall ha ersättning för det värdefullaste man gör
för sina nära och kära. Det är inte självklart. Men om
man skall ha ersättning bör den vara rejäl. Annars blir
det en kvinnofälla. Manssamhället har alltid gillat
nålpengar. Då slipper de, männen, och så tycker de
dessutom att de har gott samvete.
Vårdnadsbidraget är alltså ett hot mot den jäm-
ställdhet som vi trots allt har uppnått i Sverige. På
jämställdhetens nuvarande ståndpunkt riskerar också
långa tjänstledighetstider att hota utvecklingen. Om
man gör en längre tids uppehåll i sitt förvärvsarbete -
tre år, eller troligare 5-6 år, eftersom en mycket hög
andel väljer att skaffa barn med kort mellanrum - är
det svårare att återgå till tidigare arbetsuppgifter.
Arbetslivet förändras så snabbt att tidigare utbild-
ning och yrkeskunskaper under den tiden till stora
delar har blivit inaktuella. Det är inte bara ett problem
för dem som skall gå tillbaka till sitt arbete utan i hög
grad också för de arbetsgivare som under tiden har
skolat in en ny medarbetare, som kanske måste lämna
sitt arbete.
Det har förvånat mig att de borgerliga partier som
så ofta brukar gå arbetsgivarnas ärenden verkligen har
varit beredda att medverka till detta. Kan det tänkas
bero på att vårdnadsbidrag och långa tjänstledigheter
för småbarnsmammor riskerar att helt befria arbetsgi-
varna från att behöva ta hänsyn till att vissa anställda
har småbarn som kräver viss hänsyn i arbetslivet?
Det finns starka skäl att stödja föräldrarna under
de första viktiga åren. Men då skall det vara ett stöd
som verkligen ger valfrihet. Föräldraförsäkringen
fyller den funktionen på ett sätt som är helt överlägset
vårdnadsbidraget.
Hade det ekonomiska läget varit ett annat hade vi
byggt ut föräldraförsäkringen ytterligare. Även om det
inte nu är möjligt så finns målsättningen kvar. Jag
hoppas att vi skall kunna förverkliga det så småning-
om. Men nu är den stora uppgiften att sanera statsfi-
nanserna.
Av de reaktioner att döma som vi på Socialdepar-
tementet har fått på förslaget att från garantidagarna
räkna av uppburet vårdnadsbidrag är det uppenbart att
garantidagarna är viktiga för föräldrarna. De är vikti-
ga främst i den meningen att de ger rätt till ledighet
från arbetet. Det var också det främsta skälet till att vi
har föreslagit att de skall återinföras. Jag är glad att
utskottet dessutom har hittat en praktisk och rimlig
lösning som gör att föräldrarna inte går miste om
denna sin rätt till ledighet.
En annan viktig del i det utskottsbetänkande som
behandlas i kammaren i dag gäller den s.k. barnom-
sorgslagen, som ju rätteligen är en del av socialtjänst-
lagen. Det förslag till lydelse av 18 § som var avsedd
att träda i kraft den 1 januari 1995 innebar att kom-
munen i själva verket skulle fungera som betalnings-
förmedlare av skattemedel till enskilda verksamheter.
Vi accepterar enskilda verksamheter. Vi tror att de
kan berika barnomsorgen och bidra till en positiv
utveckling. Men vi kan inte acceptera att kommunen
genom en absolut skyldighet att ge bidrag till enskild
barnomsorg i praktiken fråntas möjligheterna att pla-
nera och ansvara för verksamheten.
Det är min och regeringens uppfattning att det är
kommunerna som måste ha det övergripande och
totala ansvaret för planering, kostnadsutveckling och
inte minst tillsyn av kvalitet i hela den offentligt fi-
nansierade barnomsorgen. Utskottet delar glädjande
nog denna vår uppfattning.
Det beslut som riksdagen nu skall fatta med an-
ledning av socialutskottets betänkande nr 8 innebär att
vi återgår till en familjepolitik som för familjerna ger
verklig rättvisa och valfrihet samtidigt som besluten
medverkar till saneringen av Sveriges ekonomi.
Många förslag som måste läggas fram framöver riske-
rar att kännas smärtsamma långt in i hjärterötterna,
men dit hör inte det här förslaget.