Fru talman! När man hör Berit Andnor skulle man
nästan kunna tro att vi lever i ett u-land.
Vi har haft, och vi har, i det här landet en förnäm-
lig familjepolitik. Vi har barnbidrag, föräldrapenning,
kommunal barnomsorg, en barnomsorgsgaranti sedan
ett år tillbaka, numera också inslag som utgör incita-
ment för papporna att ta en större del av ansvaret när
det gäller föräldraledigheten. Det är inte fråga om att
rasera allt detta, åtminstone har jag inte hört att Göran
Persson är så långt på väg när det gäller barnbidraget
och föräldrapenningens minskning. Alltså är det inte
ett motsatsförhållande här. Vårdnadsbidraget, som
kom i våras, innebär inte något dramatiskt hot mot
hela resten av familjepolitiken. Det handlar i stället
om ytterligare en liten byggsten.
Socialdemokraterna talar gärna om tvåtredjedels-
samhällen. När jag lyssnar på Berit Andnor förstår jag
att det innebär bl.a. att rättvisa innebär att vi skall se
till att två tredjedelar, eller liknande, skall få allt op-
timalt. Rättvisa trampar man på tårna ifall man försö-
ker göra någonting för den resterande tredjedelen eller
den fem, tio procenten eller vad det nu kan vara, som
inte passar in i den socialdemokratiska modellen.
Som jag ser det är valfrihet och rättvisa att försöka
bygga ut familjepolitiken så att även de - en minoritet
- som har stått utanför stora delar av den hittillsva-
rande familjepolitiken också får en del av kakan och
därmed får litet större valfrihet. Då ökar valfriheten
för ännu fler människor. Jag medger gärna, Berit
Andnor, att här ligger en stor ideologisk klyfta mellan
oss.