Fru talman! Den här debatten visar att det finns en
djup ideologisk klyfta i dessa frågor, och det lönar sig
väl inte så mycket att diskutera den. Det är bara att
konstatera att den finns och att beklaga att svenska
barnfamiljer inte tilltros förmågan att välja å sina egna
barns vägnar. Deras valfrihet skall inte förbättras utan
begränsas, och det är kommunernas valfrihet som
skall öka. På de punkterna ges klara besked.
Jag vill dessutom tillägga att kritiken från social-
demokratiskt håll mot vårdnadsbidraget faller platt till
marken, eftersom ni inte ens vågat låta reformen vara
i kraft tillräckligt länge för att kunna utvärdera den
fullt ut. Därför kan vi också lägga kritiken mot den åt
sidan. Den har ingen bärighet.
Det är rätt beklämmande att höra här i debatten att
man inte kan svara på en rak fråga om vilket underlag
som man har för en proposition som man har lagt
fram i riksdagen. Fram med statistiken om hur högin-
komsttagarna gynnas! Vi är intresserade av den.
Samtidigt kan ni fortsätta att utveckla analyserna av
hur LO-grupperna gynnas av den kommunala barn-
omsorgen. Sådana undersökningar har vi ju sett tidi-
gare.
Jag vill till sist ställa en fråga. Det handlar här inte
enbart om vårdnadsbidrag utan om ekonomi, som
Anna Hedborg helt riktigt påpekar. Vi har i det fallet
uppenbarligen olika prioriteringar. Som jag nämnde i
mitt anförande är det som i dag ligger på riksdagens
bord inte det enda förslag som berör barnfamiljerna.
Eftersom tabellverket nu är låst, vet Anna Hedborg
hur de familjepolitiska indragningarna i deras helhet
ser ut. Då är det rimligt att begära att hon talar om
vilka ytterligare neddragningar för familjerna som
planeras i den kommande budgetpropositionen.