Fru talman! "Vill du ha 2 000 kr i månaden?"
Några av partiernas representanter i denna kammare
är tydligen förvånade över att småbarnsföräldrarna
svarar ja på den frågan. Detta anses nämligen som en
mycket bra undersökning av vad föräldrarna vill och
inte vill. Om man samtidigt frågar föräldrarna om de
fortfarande vill ha ett vårdnadsbidrag om de 2 000
kronorna innebär att daghemmen får minskade resur-
ser säger 30 % av kds väljare nej. Ungefär lika många
av Centerpartiets väljare säger nej.
Det var detta som statsrådet Hedborg refererade
till. Men då tycker man inte att undersökningen är
intressant.
Jag tycker att det finns skäl att glädjas för barnens
skull i dag. Barnen får i dag tillbaks 90 dagar att vara
tillsammans med sina föräldrar under. Garantidagarna
återinförs. Det gläder många småbarnsföräldrar.
Vi var några som motionerade om detta i samband
med den borgerliga regeringens införande av ett vård-
nadsbidrag. Men med stöd av Harriet Colliander och
några andra nydemokrater i den här kammaren trum-
fades propositionen igenom, och garantidagarna för-
svann. Man lyckades t.o.m. - jag antar, herr Jonsson,
att det var av ideologisk övertygelse - stampa på
några och säga: Tar ni inte ut garantidagarna tillräck-
ligt snabbt, konfiskerar vi dem. Borta var möjlighe-
terna till ett flexibelt användande av garantidagar
fram till dess att barnet fyller åtta år eller har avslutat
sitt första skolår.
FN talar inte om kommunerna, sade Göte Jonsson
i sitt anförande. Han ville därmed i sitt inlägg göra sig
litet lustig över FN:s barnkonvention, men FN:s barn-
konvention har inte tillkommit för att vi skall göra oss
lustiga över den, utan den har tillkommit för att garan-
tera barnet rätt till sina föräldrar, för att barnet skall
ha samma rätt till sina föräldrar vare sig föräldrarna är
hemarbetande eller förvärvsarbetande.
Om igen: Garantidagarna har en mycket stor bety-
delse.
Skall vi i detta nådens år 1994, sade Alf Svensson,
behöva stå och vädja till en regering? Nej, men i våras
gick det ganska bra att vädja till Harriet Colliander
och de andra nydemokraterna i korridoren här utanför
kammaren för att de skulle rösta igenom det vård-
nadsbidrag som det några dagar tidigare inte hade
funnits en majoritet för i riksdagen.
Alla individer är olika, och det är väljarna också.
Väljarna sade: Vi vill inte ha kvar vårdnadsbidraget.
Vi vill ta bort den regering som har infört det. Vi
tycker att det är viktigare att bevara föräldraförsäk-
ringen, stärka barnomsorgen och se till att garantida-
garna återinförs.
Alf Svensson frågade vad för slags föräldrar vi
umgås med. Dagens unga och framsynta föräldrar -
jag vet inte om jag inräknas i den gruppen - låter sig
inte fösas och fjättras, sade han. Jag vet inte riktigt
vilka han talade om. Det kanske var Börje Salming,
Kjerstin Dellert och de andra i uppropet för ett vård-
nadsbidrag.
De småbarnsföräldrar jag talar med hemma vid
sandlådan och i lekparken säger: Margareta, du som
är politiker, kan du tala om varför vi inte får någon
barnomsorg? Varför skall vi vänta till juni nästa år
innan jag kan börja förvärvsarbeta och få barnom-
sorg? Kan du förklara för mig vad den här valfriheten
betyder när det inte längre finns kommunal barnom-
sorg att tillgå utan vi har tvingats sätta vårt barn i ett
privat familjekooperativ för att över huvud få barn-
omsorg?
Valfrihet är bra. Valfrihet är bra om det är rättvist.
Men den rättvisan måste också innebära att barnen får
rätten till sina föräldrar och att även barn med för-
värvsarbetande föräldrar får möjlighet att träffa dem.
Jag tycker att det glädjande - jag vill återigen säga
detta - att vi nu återinför de 90 garantidagarna. Sam-
tidigt är det bra att vi har kunnat komma överens om
att även de föräldrar som har tagit ut vårdnadsbidrag
får tillbaka garantidagarna, dock utan ersättning.
Även om jag är litet förvånad över att borgarna nu
helt plötsligt reserverar sig till förmån för att detta
återinförande av garantidagarna, som de själva av-
skaffade, skall ske med ekonomisk ersättning. Jag
tolkar det som ytterligare ett tecken på den ekonomis-
ka oansvarighet som tidigare har visats när det gäller
samhällsekonomin.