Fru talman! Var och en av oss har säkert en
mycket bestämd uppfattning om vad som är, eller var,
rätt för oss själva och vår familj. För mig som liberal,
och fortfarande småbarnsförälder, är det ändå viktigt
att vi formar en familjepolitik byggd på valfrihet för
den enskilda barnfamiljen, en valfrihet som ger den
möjlighet att själv välja vad som passar den bäst.
Småbarnsfamiljer möter rader av svåra valsitua-
tioner - något som ingen familjepolitik kan hjälpa
dem att undvika. Men varje familjepolitik måste stötta
dem i de val som de ändå gör. Det skapar största
möjliga trygghet för varje småbarnsfamilj. Den trygg-
heten är, som vi alla vet, av avgörande betydelse för
vilken start den familjens barn skall få.
Fru talman! Ordet valfrihet kan användas på
många sätt. Statsrådet Anna Hedborg skriver i pro-
positionen att vårdnadsbidraget inte "generellt ökar
valfriheten för barnfamiljerna". Det visar i ett nötskal
den socialistiska oförmågan att se olika familjers olika
behov. Valfrihet skulle inte behövas om alla små-
barnsfamiljer hade samma behov och samma önske-
mål. Valfriheten behövs för att vi är olika, för att barn
i samma familj är olika, för att familjer kan göra olika
val över tiden.
En väl fungerande kommunal barnomsorg ökar
inte heller valfriheten för varje småbarnsfamilj. Det
finns många småbarnsfamiljer som inte har plats i
kommunal barnomsorg. I många fall beror det på att
alltför många kommuner ännu inte byggt ut barnom-
sorgen eller på ett likvärdigt sätt understött alternativ
barnomsorg. Därför infördes barnomsorgsgarantin.
Men i en del fall infördes den därför att kommunal
barnomsorg helt enkelt inte passar inte alls så få små-
barnsfamiljer. För dem ökade ändå inte valfriheten för
att vi införde en barnomsorgsgaranti. Men det gjorde
den för dem som nu äntligen kan få en barnomsorgs-
plats. Därför är det också ett rejält steg mot ökad
valfrihet i familjepolitiken.
Ökad valfrihet innebär således inte att varje inslag
i familjepolitiken ökar varje småbarnsfamiljs valfrihet
lika mycket. Ökad valfrihet innebär att varje små-
barnsfamilj genom familjepolitiken, i så stor ut-
sträckning som möjligt, kan välja att utforma tillvaron
under den tiden deras barn är små så som det bäst
passar dem.
För de småbarnsföräldrar, som önskar göra en an-
nan avvägning mellan att förvärvsarbeta och att vara
hemma en viss tid med sina små barn, har det varit en
mycket stor uppoffring ekonomiskt - och är det fort-
farande med det nya vårdnadsbidraget - men många
har ändå ansett att den uppoffringen är värd priset.
Det kan därför inte vara orimligt med ett vård-
nadsbidrag av den nuvarande omfattningen. Det är
inget stort hot mot jämställdheten, men ett viktigt
bidrag till ökad valfrihet. Det är god liberal politik.
Vårdnadsbidraget innebär således inte att alla
småbarnsfamiljer får lika mycket ökad valfrihet. Men
det innebär att en del småbarnsfamiljer som i förhål-
landevis liten utsträckning har fått del av samhällets
stöd till barnfamiljerna - och som ändå, av ett skäl
som inte samhället skall lägga sig i, valt sin väg - nu
också har kunnat få ett visst stöd under den tid de valt
att stanna hemma längre än vad föräldraförsäkringen
medgivit. Att fler kan göra ett val som passar dem
bäst innebär just ökad valfrihet.
Fru talman! Den förra regeringen införde en barn-
omsorgsgaranti, såg till att alternativa barnomsorgs-
former behandlas likvärdigt och att krav ställs på
kvalitet i barnomsorgen.
Nu skall det kommunala planeringsmonopolet
återinföras, med hänvisning till behovstäckning. Men
varför skall kommunerna och inte föräldrarna få av-
göra vilken barnomsorg de har behov av? Om ett
enskilt daghem efterfrågas vid full behovstäckning är
det uppenbarligen så att någon del av den kommunala
barnomsorgen inte efterfrågas. Då skall inte det en-
skilda motarbetas, utan det kommunala som inte efter-
frågas avvecklas.
Men här ligger socialdemokratins motstånd. Som
företrädare, ofta för de kommunalt anställda, är det
deras intressen man värnar - inte kommunmedlem-
marnas, barnens och familjernas. Jag har själv varit
med och startat ett familjekooperativ därför att det
inte fanns någon kommunal barnomsorg. Hade soci-
aldemokraterna i min kommun fått bestämma hade vi
inte fått starta.
Vårt familjekooperativ såg inte ut som den kom-
munala enhetsmodellen. Alltsedan dess har föräldrar i
vårt familjekooperativ vid kontakter med ansvariga i
kommunens barnomsorg fått höra att "de frivilligt valt
att ställa sig utanför". Utanför vad då? Jo, utanför det
kommunala monopolet, utanför den modell som barn-
omsorgsbyråkratin och socialdemokratin tänkt ut. Om
inte den s-märkta enhetsmodellen passar får man
skylla sig själv. Det finns säkert undantag, men soci-
aldemokratin har ingen trovärdighet när det gäller att
värna valfrihet och mångfald, särskilt inte i familje-
politiken.
Att familjer kan vara olika eller göra olika priori-
teringar strider tydligen mot traditionell socialdemo-
kratisk likhetspolitik.
Bakom de numera oändliga invändningarna mot
varje försök att öka valfriheten i familjepolitiken
ligger en övervintrande ideologiskt färgad strävan att
kunna stöpa alla familjer och barn i samma form.
Den förra regeringen har väsentligt ökat valfrihe-
ten i svensk familjepolitik. Om Sveriges småbarns-
familjer skall få ökad valfrihet - det bestämmer riks-
dagen. Hur varje småbarnsfamilj väljer att utforma sin
korta tid med sina små - det skall den själv bestäm-
ma.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1,
2, 3, 4 och 6 till socialutskottets betänkande.