Fru talman! Detta är en dag med blandade känslor
i vårt land. När jag under de senaste två timmarna har
suttit och lyssnat på argumenten har jag blivit både
rädd och besviken. Jag har blivit rädd, eftersom man
har så ytliga argument för sina ståndpunkter. Man är
så insnöad i sin egen åsikt att man inte är beredd att
lyssna på de andras åsikter, och man är i alla fall inte
beredd att ta till sig dem. Det gör mig beklämd.
Här har man citerat FN:s barnkonvention. Lycko-
samt nog har jag tagit med mig barnens lag till kam-
maren. I en av paragraferna står att vid alla åtgärder
som rör barn vare sig de vidtas av offentliga eller
privata institutioner och myndigheter skall barnens
bästa komma i främsta rummet.
Jag vill börja med att ställa en fråga till Anna
Hedborg, som har det mycket viktiga uppdraget att
vara minister på det här området. Anser Anna Hed-
borg att alla barn är likadana? Anser Anna Hedborg
att alla små barn mellan ett och tre år behöver exakt
samma barnomsorg, oberoende av var de bor i landet
och hur de är som personer?
Jag har även tagit med mig Riksförsäkringsverkets
senaste siffror på hur många som har ansökt om vård-
nadsbidrag. I debatten här låter det på statsrådet som
om detta förslag är så dåligt att det inte finns en enda
människa som vill ha vårdnadsbidrag - man tvingas
mer eller mindre till det. Ändock har många företrä-
dare här, Göte Jonsson och Alf Svensson m.fl., sagt
att vi skall ha många olika alternativ, men att det inte
är vi politiker som skall bestämma hur familjen An-
dersson i Piteå skall ordna sin barnomsorg. Det skall
familjen Andersson göra själv.
Vårdnadsbidraget utgör ett frivilligt avtal. I au-
gusti hade 166 623 personer sökt vårdnadsbidrag. I
november var det 173 763. Den här reformen har inte
varit i gång många månader. Ändock säger man att
det är en urusel metod.
Jag blir både litet ledsen och arg över att Social-
demokraternas familjepolitik ständigt rör sig inom
den gamla traditionen. En vänsterpartist sade alldeles
nyss att barnen mår så dåligt i Sverige. Små flickor
mellan noll och fyra år mår dåligt. Det är vi mycket
oroade över. Men varför är det så? Tänk om det har
blivit så därför att vi inte har kunnat tillåta flexibla
lösningar?
Hur skulle det vara om vänsterpartisterna och so-
cialdemokraterna började rannsaka sig själva. Det kan
väl näppeligen inte vara vårdnadsbidragets fel, efter-
som det bara har varit i gång under några månader,
eller? Den borgerliga regeringen som har suttit i tre år
anses bära hela skulden för statsskulden, osv. Det vore
klokt om man rannsakade sig själv.
När jag tog del av de förslag som skall drabba
barnfamiljerna blev jag också litet upprörd. Man var
klok nog att tillgodose ett förslag från kds, nämligen
att en utredning skulle tillsättas. Utredningen skall se
över barnomsorgen och hur man kan göra besparingar
på familjepolitikens område som skulle få goda för-
delningspolitiska effekter.
Samtidigt kommer man med det ena dråpslaget
efter det andra mot barnfamiljer som har det svårt
redan i dag.
Det första dråpslaget är vårdnadsbidragets avskaf-
fande. Det drabbar definitivt inte höginkomsttagarna.
Ett annat dråpslag gäller flerbarnstillägen och ett
tredje gäller barnbidraget. Man säger att detta är en
rättvis familjepolitik.
Innan vårdnadsbidraget infördes var det bara
hälften av de familjer i Sverige som har barn mellan
ett och tre år som fick del av subventionerna på barn-
omsorgens område. Ibland får man höra att ensamstå-
ende inte kan få del av den här subventionen. Då blir
man också litet skrämd. De ensamstående som har
barn på dagis har redan fått en mycket stor subven-
tion. De har fått mellan 60 000 och 80 000 i subven-
tion varje år. Om en familj som själv väljer att ta
ansvaret för barnomsorgen får 24 000 anses det att det
är förskräckligt och att Sverige kommer att gå i kon-
kurs för att detta belopp betalas ut.
Det handlar inte om något annat än att det finns en
djup ideologisk klyfta i sättet att se på familjer och
barn, och det får vi väl acceptera. Jag trodde nästan att
Alva Myrdals ideologi skulle ha passerat Socialdemo-
kraterna, men den lever visst och är mycket kraftfull.
Idén med vårdnadsbidraget är enkel. Den bygger
på en tes, nämligen att det inte är staten eller vi för-
troendevalda som är kompetenta att avgöra exakt
vilken barnomsorg varje barn skall ha. Det avgör
barnens föräldrar bäst. De allra första åren i en män-
niskas liv är så oerhört viktiga för resten av livet. De
är de första fyra åren som är utgångspunkten för hur
det skall bli i livet i fortsättningen.
Fru talman! Alla familjer är inte lika. Alla har inte
jobb mellan nio och fem. Alla bor inte i storstäder.
Det finns familjer som inte har tillgång till dagis. De
står av det skälet utanför samhällets stöd. Det finns
människor som bor i glesbygden och som har flera
mil till ett dagis. För dessa människor måste det fin-
nas något alternativ. Det handlar om ett alternativ för
barnen, inte för oss kristdemokrater.
Alf Svensson nämnde i sitt anförande att kommu-
nen har begärt att man inte skall förhasta sig i det här
beslutet, eftersom man inte vet vad det blir för eko-
nomiska konsekvenser. Tydligen lär alla vara överens
om att detta kommer att kosta mycket pengar för
kommunerna.
Jag läste i en av Värnamotidningarna för någon
vecka eller tio dagar sedan att det behövdes två nya
dagisavdelningar den 1 januari 1995 för att man skulle
kunna leva upp till den lag som vi har stiftat. Skälet
till att vi kristdemokrater gick med på den här lagen
var att vi fick ett vårdnadsbidrag, så att det fanns en
valfrihet. Annars skulle det enligt min åsikt aldrig har
gått att genomföra lagen.
DN redovisade i onsdags, tror jag att det var, att
en Uppsalabo lär få vänta till 1996 på att få en barn-
omsorgsplats. Om man råkar bo i Uppsala och har fler
än tre barn, varav ett är några månader och ett är i
vårdnadsbidragsålder, drabbas man oerhört hårt av
regeringens politik. Flerbarnstillägget minskar, vård-
nadsbidraget slopas och barnbidraget minskar. Sam-
tidigt måste man kunna få tillbaka sitt jobb. Det är ju
så kort varsel på allting.
Fru talman! Varför kan man inte tillåta att rätten
till tjänstledighet i tre år finns kvar, om nu kostnaden
är huvudargumentet mot vårdnadsbidraget, vilket jag
tycker är en ekonomisk kullerbytta? Det kostar ju
ingenting. Jag tror att skälet är att man vill omyndig-
förklara både föräldrarna och hela familjen. Man tror
inte att föräldrarna begriper hur mycket de missar på
jobbet och hur svårt det är att komma tillbaka. Detta
förstår folk. Det är många som är tjänstlediga under
en längre tid för studier osv. Många landsting och
kommuner har avtal som gör att föräldrar tillåts att
vara tjänstlediga i tre år om de vill. Men vi politiker
skall tydligen tala om för föräldrarna att de inte begri-
per detta.
Jag tror att det är oerhört viktigt i dagens samhälle
att vi är så pass vidsynta att vi tolererar att människor
prioriterar olika och att människor tycker att det är
viktigt att vara tjänstlediga under dessa år. Varför är
det så farligt att ha rätt till tjänstledighet under tre år?
Jag vill yrka bifall till reservationerna 1, 2, 3, 4
och 6 i socialutskottets betänkande.