Herr talman! Jag vill först säga att jag kan förstå
att de som har haft erfarenhet av den förra regeringen
har trott att man kan ställa statsråd mot varandra. Det
var väl inte så svårt i en fyrpartiregering. Dagens
regering utgör ett kollektiv enligt regeringsformen
och tar ett kollektivt ansvar för alla sina beslut. Jag
står alltså bakom alla de beslut som regeringen har
fattat, likaväl som Göran Persson och andra står bak-
om alla beslut i de ärenden där jag har varit föredra-
gande.
Vad gäller höjningar av skatter och avgifter vill
jag säga, kära vänner, att det inte räcker med fromma
förhoppningar om att allt skall bli bättre. Vi har en
statsfinansiell kris av den karaktären att den typen av
förhoppningar inte räcker. Det är alldeles uppenbart
att vi också måste utöka inkomstsidan. Vi måste både
höja inkomsterna och sänka utgifterna, och det måste
göras konkret. Det är möjligt att vi senare, om opera-
tionen lyckas, kan få det litet roligare.
Beträffande arbetsrätten: Om det nu var så viktigt
att åstadkomma förändringarna i arbetsrätten, varför
valde man att genomföra det i konfrontation, när man
praktiskt taget visste att man skulle förlora nästa val
och därmed få en återgång? Det är precis det arbets-
sätt som leder till att man inte får fasta spelregler. Den
som vill ha fasta spelregler måste faktiskt göra sig
mödan att komma överens med tillräckligt många för
att reformen skall överleva också ett regeringsskifte.