Fru talman! Fördraget handlar, som Kenneth
Kvist säger, om lite mer än just Amsterdamresterna.
Det handlar bl.a. om nya förfaranderegler för dom-
stolen, som jag upplever att alla tycker är bra. Det
finns även en del nya klarlägganden när det gäller
röstförfarandet, att fler beslut ska omfattas av kvalifi-
cerad majoritet osv. Det är något som jag vet att en
del EU-motståndare i vissa lägen tycker är bra, efter-
som man tycker att enhällighet när det gäller exem-
pelvis koldioxidskatter inte är bra utan vill ha beslut
med kvalificerad majoritet, så ibland brukar ju ända-
målen helga medlen.
Men låt mig ta upp det principiellt viktiga då det
gäller Irlandsfrågan. Jag har här betonat, och det finns
även angivet i betänkandet, det som är det principiella
förhållningssättet till internationella avtal, och det är
att vi alltid ska göra en självständig bedömning.
Vi vet att i FN-sammanhang ska ett visst antal
länder vara med på konventionerna för att de ska bli
bindande och gällande. Inte sitter vi då och gör en
allmän spekulation, Kenneth Kvist, och säger: Kom-
mer det verkligen att bli så här många länder? Vi
kanske ska vänta och se i stället. Även om det är en
angelägen fråga, väntar vi så att vi blir säkra på att det
kan träda i kraft.
Så kan vi inte förhålla oss, utan vi ska självstän-
digt göra en bedömning. När ratifikationsprocessen
sedan är avslutad får vi se om vi har uppnått godkän-
nande av 15 medlemsstater eller inte. Har vi det inte,
får vi naturligtvis tillsammans med Irland diskutera
vad vi ska göra åt detta. Men det är för tidigt att dra
den slutsatsen nu.