Energipolitik

Fru talman! Det här betänkandet från näringsut-

skottet om energipolitik kommer att leda till ett av de

viktigare energipolitiska besluten under denna man-

datperiod. Som vanligt, höll jag på att säga, saknas

statsrådet i kammaren. Det är statsrådet som ska vara

ansvarig för energifrågor. Det är möjligt att han sak-

nar tid för att vara här. Det är möjligt att han saknar

lust att vara här och debattera i kammaren. Det är

möjligt att han saknar kraft att vara här och debattera

energi. Det har blivit så, fru talman, för det statsråd

som är ansvarig för energifrågor. När det gäller de-

batter och beslut i riksdagen saknar Björn Rosengren

energi.

Det är inte så att det saknas utmaningar för ener-

gipolitiken. Tvärtom finns ett antal viktiga tunga

frågor som vi borde hantera och som vi måste hantera

för framtiden. Vi moderater ser tre stora utmaningar

för energipolitiken. Den första är att skapa möjlighe-

ter för ökad elproduktion för att möta den kraftigt

ökade elförbrukningen som vi ser i hela det nordiska

elsystemet. Den andra utmaningen är att se till att

minska koldioxidutsläppen från energisektorn. Den

tredje utmaningen är att hantera effektproblematiken.

Går man tillbaka till Energikommissionens siffror,

dvs. den kommission som låg till grund för 1997 års

energipolitiska beslut, kan man konstatera att för-

brukningen då var ungefär 130 terawattimmar årli-

gen. Man prognostiserade att fram till 2020 skulle

förbrukningen ligga i spannet 150-170 terawattim-

mar. I fjol gjorde vi i Sverige av med 150 terawat-

timmar. Vi ser en ganska stadig ökning i hela det

nordiska elsystemet på runt 1 % per år. Det innebär

att på tio år ökar förbrukningen med 40 terawattim-

mar.

När det sedan gäller koldioxidutsläppen vet vi att

ska den ökade förbrukningen klaras med fossila

bränslen kommer koldioxidutsläppen att öka drama-

tiskt. Avvecklar man dessutom kärnkraften kommer

ökningen att vara än kraftigare. Skulle hela den

svenska kärnkraftsproduktionen ersättas med kolkon-

dens skulle Sveriges utsläpp av koldioxid mer än

fördubblas.

När det gäller frågan om effektproblematiken ser

vi redan i dag hur det blir svårt att klara elförsörj-

ningen kalla vinterdagar. Den räddning vi tidigare såg

i den norska effektreserven har försvunnit i dag. De

behöver den själv. Även Norge importerar i dag vid

högbelastning.

Då kan man fråga sig vilka svar som propositio-

nen och riksdagsmajoriteten sätter upp för de utma-

ningarna. Jo, man säger att Sverige ska avveckla

halva sin elproduktion. 70 terawattimmar ska bort.

Men man talar inte om hur det ska ersättas. Man talar

om gröna certifikat, vindkraft och nya kraftvärmebe-

skattning. Det kan möjligen mycket positivt räknat ge

20 terawattimmar om tio, femton år. Och då, fru tal-

man, är det mycket positivt räknat.

Regeringen sätter själv upp ett planeringsmål för

vindkraften om 10 terawattimmar. Man kan titta till-

baka på resultatet av 1997 års energipolitiska uppgö-

relse med dess mycket kraftiga subventioner till

vindkraften. Ungefär två tredjedelar av ersättningen

till vindkraftsägarna är subventioner. Vad har den

politiken lett till? Jo, det har ökat från 0,1 terawat-

timmar till 0,5 terawattimmar mellan 1995 och 2001.

Hur ska regeringen och majoriteten nå målet 10 tera-

wattimmar utan en massiv subventionskarusell?

Fru talman! Vad är det som ska driva basindustrin

i framtiden? Vad är det som ska driva den elintensiva

industrin som gör av med 40 terawattimmar årligen?

Det handlar om stålverken, gruvorna, skogsindustrin

och kemiindustrin. Är det vindkraft som ska få vin-

scharna och linorna att gå i gruvorna? Är det gröna

certifikat som ska elda stålverken och driva raffinö-

rerna i skogsindustrin?

Vore det de tomma orden från energiministern

och energiförhandlarna som kunde eldas och använ-

das skulle vi väl klara energiförsörjningen. Men nu

räcker inte det. Hur ska industrins kraftförsörjning

klaras när man avvecklar halva Sveriges elproduktion

och inte har någonting att sätta in i stället?

Ibland hör man företrädare från majoriteten säga

att ingenting ska stängas om det hotar jobben. Är det

så att företagen drabbas säger vi naturligtvis stopp.

Men det är bara tomma ord. Vi ser redan effekterna

av energipolitiken. Eka har flyttat en anläggning från

Örnsköldsvik till Chile och en anläggning från Troll-

hättan till Brasilien och förlagt en anläggning i Norge

i stället för i Sverige. Skälet är energipolitiken och

elpriserna.

Vi ser hur Avesta Polarit avvecklar i Degerfors

och utvecklar i Finland. Vi ser hur Zinkgruvan varslar

och hur Holmen Paper etablerar nästa maskin i Spa-

nien i stället för i Norrköping. Samtidigt ser vi att i

Finland fattar man de politiska besluten för att göra

det möjligt att bygga ytterligare en kärnkraftsreaktor,

den femte. I Sverige avvecklar man.

Om några från majoriteten här i kammaren satt i

styrelsen för företag som Stora Enso och M-real eller

Avesta Polarit, var skulle de förlägga ny verksamhet

eller säkra befintlig elintensiv verksamhet? Skulle det

bli i Finland, där den politiska majoriteten fattar be-

slut för att säkra elförsörjningen, eller i Sverige, där

majoriteten talar om att avveckla den?

Fru talman! Det finns också skäl att fråga om vad

uppgörelsen mellan partierna egentligen innebär.

Björn Rosengren har som vanligt varit ute och pratat

vitt och brett. Han har sagt att kärnkraften ska ha en

dominerande roll även om 25 år och att den ska vara

kvar om 40 år. Göran Persson har varit ute och tagit

Björn Rosengren i örat.

Jag vill fråga majoritetens företrädare: Vad är det

som gäller? Kan vi lita på Björn Rosengren i det här

fallet? Är det Björn Rosengrens besked om att kärn-

kraften har dominerande roll om 25 år och att den är

kvar om 40 år som gäller? Barbro Andersson har

möjlighet att ge besked.

Jag tycker också att det finns anledning att något

fråga om var Vänstern egentligen står när det gäller

kärnkraften. Med viss förtjusning bläddrade jag fram

och tillbaka på Vänsterns hemsida och hittade parti-

programmet, antaget på den 33:e kongressen år 2000.

Där står det: "Kärnkraften måste därför avvecklas

innan år 2010." Jag vill fråga Lennart Värmby: Gäller

Vänsterns partiprogram, eller vad är det som gäller?

Det finns också ett program från augusti 2000, där

det står så här: "Bara nödvändigt underhåll ska få

göras, men inga investeringar som kan förlänga re-

aktorernas livslängd och bygga fast oss i kärnkraf-

ten." Innebär uppgörelsen att Vänstern säger nej till

investeringar för att förlänga reaktorernas livslängd,

eller vad innebär uppgörelsen för Vänstern? Innebär

den att man står kvar vid partiprogrammet, eller inne-

bär den att man köper Björn Rosengrens uttalanden

om att kärnkraften ska vara kvar i 40 år? Vad står

Vänstern för i energipolitiken?

Fru talman! Det finns mycket man kan säga om

den här energipolitiken. Det finns många hårda ord

som man kan använda om den, och den förtjänar

hårda ord. Sverige behöver en bra elförsörjning. Vi

behöver det därför att vår industri är beroende av den.

Våra hushåll är beroende av tillgång till el till rimliga

priser. Välfärden garanteras ytterst av människor i

arbete. Många arbetar i elintensiv industri.

Fru talman! Jag ska inte förlänga debatten nu,

utan nöjer mig med att yrka bifall till reservation 2. I

övrigt står jag självfallet bakom övriga moderata

reservationer.