Fru talman! Det finns tre frågor av utrikespolitisk
betydelse som berörs i årets KU-granskning, och jag
skall kommentera dem en i taget.
Den första är det s.k. spionärendet. Det står inte så
i handlingarna, men den kallas så mera allmänt. Våren
1996 greps en svensk medborgare i S:t Petersburg
anklagad för spioneri. Regeringen valde, ganska kort
beskrivet, att inte informera Utrikesnämnden om
saken, eftersom man bedömde att frågan inte hade
någon större utrikespolitisk betydelse.
Så här hade man nog kunnat göra i ett normalläge,
men det som har föranlett reservation nr 5 från Folk-
partiet är att det våren 1996 inte rådde ett normalläge
i Ryssland. Det pågick en valkampanj, och om man
någon skall tala om ödesval är det nog i samband med
den valkampanjen. Det var fullt möjligt att landet
några månader efter den här händelsen skulle komma
att ha en helt ny ledning, bestående av oreformerade
gammelkommunister och rabiata nationalister, som
skulle ha helt andra synpunkter på Rysslands relatio-
ner med grannländerna, naturligtvis inklusive Sverige,
än vad den hittillsvarande regeringen hade haft.
Jag tror inte att jag är ensam i kammaren om att ha
egna erfarenheter av vad man i demokratiska kretsar i
Ryssland fruktar inför en sådan utveckling. Nu inträf-
fade inte denna, men det hade kunnat uppstå en situa-
tion där alla möjliga saker som i ett normalläge skulle
ha varit bagateller hade kunnat orsaka komplikationer
av något slag.
Vi konstaterade vid utredningen av det här att Carl
Bildt men inte någon annan oppositionsledare infor-
merades. Detta föreföll något egendomligt men visade
sig dock ha en begriplig förklaring. Carl Bildt skulle
resa till Moskva och där träffa den ryske utrikesminis-
tern, och det var naturligtvis rimligt att han skulle
känna till det här.
Men det är faktiskt inte bara Carl Bildt som träffar
ryska politiker i ledande ställning, utan det förekom-
mer också att en hel del andra gör det. Det hade na-
turligtvis mycket väl kunnat ske, inte minst med tanke
på den mycket ovanliga situationen i Ryssland under
dessa månader, att också andra hade kunnat konfron-
teras med den här historien. Därför tycker vi att rege-
ringen ändå borde ha informerat Utrikesnämnden
under våren 1996. Det var inte formellt fel att låta bli,
men det fanns för en gångs skull skäl att göra litet mer
än vad protokollet krävde. Vi har därför reserverat oss
på den här punkten.
Den andra frågan gäller statsministerns inbjudan
till Kinas president att besöka Sverige, som Anders
Björck just har berört. Alla vet att Folkpartiet har
varit och är mycket kritiskt till den svaga känsla för
betydelsen av mänskliga rättigheter i Kina som
statsministern uppvisade vid besöket i höstas. Det är
också väl känt att både vårt parti och flera andra par-
tier i Utrikesnämnden var kritiska till att den här resan
gjordes och att den genomfördes på den här nivån.
Det hade tidigare funnits konsensus om att utbytet
skulle hållas på en något lägre nivå.
Det är dock inte statsministerns allmänna uppträ-
dande i Kina som KU granskar, och det fanns natur-
ligtvis inte heller något formellt hinder för statsminis-
tern att åka dit, även om det hade kunnat finnas skäl
att ta ett varv till med Utrikesnämnden när han hade
bestämt sig för en annan linje än den som dittills hade
rått.
Däremot måste man absolut ifrågasätta om det
verkligen var nödvändigt och rimligt att trappa upp
nivån på besöksutbytet med Kina på det sätt som
skedde. Det framgår klart av utfrågningen i det här
ärendet och väl också av kutym i sådana här samman-
hang att det fanns alternativ. Han hade kunnat bjuda
in premiärministern eller vice premiärministern, men
statsministern valde att bjuda in statschefen. Det var
att skruva upp relationerna med Kina på ett sätt som
väckte förvåning och som Utrikesnämnden rimligen
borde ha fått tillfälle att yttra sig över. Därav den
reservation som finns på den punkten.
Den tredje frågan, som jag skall beröra mycket
kort, gäller statsministerns uttalande i Riga om Lett-
lands strävan efter NATO-medlemskap. Här har vi
från Folkpartiets sida nöjt oss med att i ett särskilt
yttrande konstatera att det hade varit fullt förenligt
med svensk utrikes- och säkerhetspolitik att lägga in
mycket mer i statsministerns uttalande än vad han
själv tydligen vid närmare eftertanke var beredd att
göra.
Hade syftet varit att mer aktivt backa upp de bal-
tiska staternas ambition att själva få göra sina säker-
hetspolitiska vägval, hade det varit naturligt att ha en
diskussion i Utrikesnämnden om vad denna litet mera
aktiva hållning skulle kunna innehålla, vilket också
föreslogs i ett brev till Göran Persson från Folkparti-
ets ledare Maria Leissner.
Men syftet var, som väl tydligt har framgått - det
framgår också av betänkandet - inte att föra en mera
aktiv politik på den här punkten, utan det var mest
fråga om ett artighetsuttalande. Jag hoppas att detta
inte någonstans uppfattas så att Sverige bara är ljumt
engagerat i de viktiga säkerhetsfrågorna runt Öster-
sjön.