Herr talman! Näringspolitiken måste sättas in i sitt
sammanhang. Sammanhanget är dåliga statsfinanser,
låg sysselsättning och hög ränta, på det sätt som det
resonerades om i förmiddags, dvs. det läge i vilket
den nuvarande regeringen fick ta över ansvaret för
Sverige.
Inom näringspolitken måste vi alltså göra vårt för
att uppfylla den dubbla målsättningen att både öka
sysselsättning och tillväxt och få ordning på statens
finanser. Det räcker inte med det ena.
Näringspolitiken har naturligtvis en nyckelroll för
att få igång tillväxten. I förslaget till statsbudget har
de näringspolitiska insatserna inte utsatts för riktigt
samma hårdhänta hantering som en del andra områ-
den. På en del punkter som är av strategisk betydelse
föreslår vi t.o.m. ökningar av de statliga insaterna. På
andra punkter har vi kommit fram till lösningar som
blir till nytta för företagsamheten utan att medföra nya
utgifter för statskassan.
När man hör på debatten i dag och läser de motio-
ner som väckts under den allmänna motionstiden slås
man av att det trots en del hårda ord ändå tycks finnas
en ganska hygglig samstämmighet bland dem som
deltar i den här debatten, åtminstone när det gäller
målen för näringspolitiken och också en del av pro-
blemformuleringarna. Det gäller inte bara de långsik-
tiga målen utan också en del av de kortsiktiga. Det
finner jag naturligtvis lovande.
Man kan sammanfatta det i vad några här har sagt
utan att ange källan. Källan är regeringsförklaringens
ord: Sverige behöver fler företag och fler företagare.
Det finns också stor samstämmighet om att potentia-
len för tillväxt i stor utsträckning och kanske främst
finns hos de små och medelstora företagen. Det gäller
inte minst inom tjänstesektorn. Vi tenderar hela tiden
att tala nästan bara om tillverkningsindustrin när vi
talar om näringslivet. Vi glömmer ofta bort den vikti-
ga tjänstesektorn.
Vi tycks också vara överens om att försörjningen
av riskkapital eller kapitalförsörjning över huvud
taget är ett problem för just de små och medelstora
företagen, även om det tycks råda en viss begrepps-
förvirring här. Ibland får man höra att bankerna är
ohjälpsamma genom att inte låna ut tillräckligt mycket
riskkapital. Själv är jag ganska nöjd över att bankerna
inte lånar ut så mycket riskkapital. Vi såg hur det gick
när de gjorde det.
Vi är också överens om behovet av insatser inom
forskning och utveckling och att de insatserna i hög
utsträckning måste vara relevanta för näringslivet.
Som jag var inne på nyss, betyder det här att vi i
stor utsträckning kan vara överens om var problemen
finns. Det är betydelsefullt. Att vara överens om pro-
blemen lägger en god grund för fortsatta samtal. Allt-
för ofta hoppar vi rakt upp på våra käpphästar och har
färdiga lösningar på allt. Då riskerar vi att fastna i
låsningar.
Min ambition är att lyssna på andra och att försö-
ka komma överens. Detta präglar vårt arbetssätt, och
har präglat det under de ganska precis fyra månader
som jag har haft det här jobbet. Vi avvisar inga lös-
ningar i förväg. Inga dogmer skall styra vår politik.
Jag tror också att det är vad företagarna och de
anställda i företagen kräver av oss politiker. Det bru-
kas ofta uttryckas så att man kräver fasta spelregler.
Det är ett uttryck som har använts många gånger här i
dag. Det är ett rimligt krav. Vi kräver långsiktighet av
näringslivet. Då har de rätt att kräva långsiktighet i
form av fasta spelregler från regeringens och riksda-
gens sida.
Det har talats mycket om detta i dag. Inte minst
oppositionens förmiddagsretorik vimlade av uttalan-
den om krav på fasta spelregler. Jag tycker att vi
måste komma bakom fraseologin här. Vi måste inse
några saker som har med fasta spelregler att göra.
För det första kräver fasta spelregler breda uppgö-
relser eller, för att citera Eva Flyborg, ett politiskt
ledarskap som inte förändrar spelreglerna efter varje
mandatperiod.
Oppositionen ägnar sig nu åt något slags mytbild-
ning om återställare. Man får inga fasta spelregler om
man med en ytterst knapp riksdagsmajoritet driver
igenom kontroversiella förändringar av t.ex. arbetsrät-
ten några enstaka månader före ett val som man löper
stor risk att förlora. Det skulle kunna sägas samma
sak om en lång rad andra beslut. Det är inte då man
får fasta spelregler. Fasta spelregler kan man möjligen
få om man bemödar sig om att nå hyggligt breda
uppgörelser och inte gör som man t.ex. gjorde med
arbetsrätten.
Nu tycks det finnas olika uppfattningar om hur
betydelsefullt det här med arbetsrätten var. Jag har
hört från talarstolen här i dag att det egentligen var
småsaker. Då blir man förvånad att det är så upprö-
rande att de ändras. Detta tycks vara en viktig sym-
bolfråga.
Den som bär sig åt på det här viset kort före ett val
tar faktiskt på sig ansvaret för att näringslivet inte får
de fasta spelregler som de så gärna vill ha. Dessutom
tycks oppositionens debattörer glömma bort att vi har
haft en valrörelse i vilken socialdemokratin gick ut
med mycket tydliga vallöften, inte hot, Göran Hägg-
lund, bl.a. beträffande arbetsrätten. Det stod för övrigt
klart vad som skulle hända redan när beslutet fattades.
Det är ett demokratiskt renlighetskrav att man faktiskt
genomför de förändringar som man gått till val på.
För det andra fordrar breda uppgörelser flexibili-
tet. Breda uppgörelser och fasta spelregler betyder att
man ofta inte får precis som man vill. Men det näst
bästa kan möjligen vara det klokaste om resultatet blir
fasta spelregler. Vi får se hur breda lösningar, och
därmed fasta spelregler, som vi kan åstadkomma, men
ingen skall tvivla på våra ambitioner.
Men det finns begränsningar. En av dem är rege-
ringens dubbla uppgift att både sanera statsfinanserna
och öka sysselsättning och tillväxt. Den som tror att
all näringspolitik består av sänkta skatter, privatise-
ringar och bara ökade frihetsgrader måste jag därför
göra besviken. På det viset kan vi inte komma över-
ens. Det vore naturligtvis trevligt att sänka skatte-
trycket både för företagare och andra. Men med de
statsfinanser som vi har tvingats ta över är det inte en
framkomlig väg.
Jag skulle i och för sig kunna gå in på Per Wester-
bergs del i ansvaret för dessa statsfinanser, men jag
skall avstå från det. Men de bidrar till att vi är tvung-
na att höja skatterna. Jag vill dock understryka att
regeringen har avsatt 2 miljarder för att efter samråd
med näringslivet kunna reducera skatteuttaget för de
små och medelstora företagen.
En sak kommer hela tiden bort i oppositionens
retorik. Den helt avgörande frågan för medborgarna,
företagarna och företagen är att klara upp det statsfi-
nansiella läge som regeringen har fått ta över. Den
enskilda fråga som har störst betydelse för oss alla,
för sysselsättningen, för näringslivet och inte minst
för de små företagen och den enskildes ekonomi är
faktiskt räntan. Då räcker det inte med skattesänk-
ningar och systematisk realisering av det allmännas
egendom eller att försöka låsa in allmänna medel i
stiftelser utan demokratiskt inflytande eller kontroll.
Någon bred uppgörelse med moderaterna om skatter
och privatiseringar tycker jag inte jag ser grund för i
de allmänna motionerna.
Men det finns i och för sig inslag i den förra rege-
ringens politik som var bra. Det vill jag gärna säga.
Låt mig nämna några exempel.
Den borgerliga regeringen förvandlade utveck-
lingsfonderna till bolag. Det tycks har förbigått Per
Westerberg, men det var på det viset. Jag misstänker
att han var föredragande i det ärendet. Man kan na-
turligtvis diskutera formerna för det här, men vi ut-
nyttjar den form som finns. Vi vill gå vidare och ut-
veckla ALMI till ett regionalt nav för näringspolitiken
för att bidra till att minska den förvirring som den
förra regeringen åstadkom genom sitt myller av aktö-
rer på det här området. Vi vill förenkla detta utan att
omorganisera allt.
Den förra regeringen införde särskilda lån till
kvinnliga företagare. Eva Flyborg berörde dem tidiga-
re. Vi håller fullständigt med om att de har haft många
positiva effekter. Vi går också vidare där - det glöm-
de Eva Flyborg att säga - genom att också öka på
beloppen där ganska rejält. Vi föreslår en tredubbling
av de statliga insatserna på den punkten.
Inom ramen för Sverigebilden fanns ett blygsamt
investeringsfrämjande. Vi föreslår att organisationen
för det arbetet renodlas och professionaliseras och att
medlen mer än fyrdubblas.
Jag skulle också särskilt vilja peka på att vi vill
avsätta 100 miljoner för att få teknikspridning med
hjälp av regionala nätverk. Där kommer vad Kjell
Ericsson säger om förädling av råvara in som ett möj-
ligt användningsområde.
Den här debatten har inte innehållit särskilt många
hårda ord. Det vill jag gärna säga. Men även om man
ser på dem kan man titta bakom dem. Då tycker jag
att det finns grund för en hygglig optimism om att vi
under de närmaste åren inte bara skall kunna definiera
problemen, utan också kunna hitta ganska många
hållbara lösningar som leder till fasta spelregler.